Det händer alltför ofta att min mun rusar iväg före hjärnan och berättar min livshistoria till höger och vänster för allt och alla som vill höra på men även för dom som inte vill, men inte vågar säga till mig att vara tyst så att andra kan få lite luft också...

När min hjärna väl lyckas få tyst på munnen efter att jag berättat om mig själv, egentligen,  alldeles för länge, så får jag ibland reaktionen "Men herregud Jenny, hur har du det/hur har du haft det egentligen???"

Då börjar jag undra om munnen har stått och ljugit eller i alla fall överdrivit, jag menar så farligt är det ju inte, det finns ju dom som har det mycket värre. Och så får jag skämmas lite över munnen jäkla babblande.....


Jo, lite intensivt har det varit dom sista åren faktiskt men det betyder ju inte att alla vill lyssna, det är ju det där med att min mun bara plarrar på när den väl börjar...jag har svårt att lyckas få den att tala lite lagom....det resulterar ofta i att när jag väl kommer på den och ber den hålla truten, så kan jag bli helt tvärtom och knäpptyst i stället...hahaha

Det är precis som att om jag väl börjar så kan jag inte sluta, precis samma som när jag öppnar en påse Polly eller en Toffifee, jag kan inte sluta förrän allt är slut eller att jag har berättat allt. Konsten är liksom att inte börja tugga......

Men, men, jag jobbar på det, hela tiden, både tugget och tugget.......

Ibland när jag står och lyssnar på någon så får jag koncentrera mig så mycket på att inte börja illprata så att jag inte hör vad den mittemot säger för jag måste hela tiden säga till mig själv "var tyst och lyssna, var tyst och lyssna..." det brukar funka tills den mittemot frågar något om mig och då är det kalkat....pinsamt men sant..

Då börjar jag igen....suck...och har jag berättat allt så drar jag gärna igång någon diskussion som är lite känslig, irriterande eller utmanande....gärna där jag vet att folk har åsikter.......allt för spänningen......och för att jag älskar att röra om i andras hjärnor och få dom att börja tänka på nya sätt....märklig hobby, jag vet...

Jag vill ju så gärna kunna lyssna lika mycket som jag pratar, men blir det minsta lilla för ointressant eller går för långsamt, så tappar jag fokus och hamnar någon annanstans i tankarna eller börjar plarra själv.......pinsamt men sant...

Men jag är inte den som är den, jag är medveten om det och jobbar vidare på den biten också....tro mig...även om det inte alltid märks när du står där och berättar något för mig och min blick ser lite frånvarande ut och förmodligen är någon helt annanstans.....

För jag vill, jag vill verkligen, därför att jag tycker att andra människor och deras historier är intressanta,  men det är såå svårt det där med att hålla fokus och koncentration

Det är betydligt  lättare om man, springer, går eller jobbar samtidigt, då brukar det vara mycket, mycket enklare att hålla fokus och lyssna....

Men i annat fall så behöver det liksom vara saker som jag tycker är riktigt kul, irriterande eller spännande eller som kan skapa en diskussion annars tappar jag genast fokus och börjar fundera på något annat....

Förstår att jag inte alltid är så lätt att umgås med/leva med/ jobba med....

Det är bra när någon ibland "väcker" mig lite när jag ser lite tom ut, en del är snälla och gör det, puss på er, man vill ju helst bli bättre på det man är är lite dålig på .....och då kan man ju behöva lite hjälp på traven i bland

Vem gör ens sådan här mössor.....

Men hur som helst så  är det bra att kunna skriva av sig lite, och här kan ju var och en sluta läsa/lyssna när den vill och jag får prata precis och få ur mig hur mycket jag vill,  utan att trötta ut någon....riktigt fiffigt faktiskt!

Kärlek & glädje åt alla!