Stunder när hopplösheten knackar på så måste jag ha en plan.
Jag har det.
Åtminstone en grundplan.
Ju ledsnare jag är, och i ju sämre skick jag är, desto mindre stigar har jag märkt att jag väljer, när jag ska ut och springa eller gå.
Varför?
Jo, därför att det är lögn i hoppsan att titta bakåt när man tar sig fram på småstigar.
Allt fokus måste vara här och nu och en liten, liten bit framåt.
Det går ju inte att fara omkring på småstigar och titta bakåt för det kommer inte att sluta väl.
Man måste framåt, framåt, framåt....
Ha en plan för nästa lilla steg som ska tas......
Ha en plan för nästa hala sten eller sliriga rot som man ska över...
Det skulle bli jätteknackigt och nästan farligt att titta bakåt på stigen, jag skulle ramla gång på gång och förmodligen skada mig och det hjälper mig ju knappast framåt....
Mår jag bra så kan jag sladdra runt på större vägar hur som helst, titta runt mej och även vända på huvudet bakåt....jag klarar det utan att välta, men när jag mår skit......aja baja, då är det dom pyttesmå, snåriga stigarna som gäller för att tvinga mig att ha fokus framåt!
Visst är det otroligt fiffigt?
Att kunna välja hur man ska må efter en tur i skogen beroende på hur liten stig man väljer?
Ibland på dom små stigarna så blir jag tvungen att stanna upp helt.
Det gör ingenting.
Acceptera att det är som det är och utgå från det.
Vad kan jag göra?
Stigen kan dela sig, ett stort träd kan ha vält, stigen kan näst intill ha växt igen eller kan det helt enkelt vara hur mycket geggamoja som helst.
Då måste jag stanna upp!
Inte ge upp och absolut låta bli att tänka: "Det går inte"!
Jag måste börja med att acceptera att det är som det är!
Och sedan efter det, ta ett beslut.
Höger eller vänster? Framåt eller bakåt?
Klättra över det nerfallna trädet, det kan kännas omöjligt men oftast är ingenting omöjligt...
Trassla mig igenom snåret och få lite skråmor här och var....
Sega mig igenom geggan, det värsta som kan hända är ju att jag blir skitig och blöt men det torkar.
Det kan ju även vara ett alternativ att backa en liten bit och välja en ny stig....mycket kan öppna sig.....
Någon liten lösning kan man alltid hitta, om man inte låter sig luras av meningen: "Det går inte! "
"Det går inte" är den urtråkiga meningen som ofta kan dyka upp hos personer som ofta suckar, inte gillar småstigar och som gärna tittar bakåt istället för framåt och som inte tycker att det är en bra ide´ att lösa problem själva för "Det går inte"......
I min hjärna så är meningen: "Det går inte!" väldigt dammig och mossig.....och att titta bakåt går fetbort när det kan vara så härligt och spännande att titta framåt även om det ibland är otroligt dimmigt eller mörkt .....
Även idag så vill jag gärna ta mig framåt en bit så det får blir små, små stigar så att jag inte har någon möjlighet titta bakåt........titta bakåt är för "suckare" och en sådan vill jag helst inte vara!
KÄRLEK OCH GLÄDJE och småstigar ÅT ALLA!
