Solen skiner, dom färgglada höstlöven far runt i den svala vinden. Det är underbart

Vi sitter på hästryggen du och jag och myser, lufsar runt och småpratar lite, med betoning på lite småprat 

Plötsligt blir allt för mycket för dig. 

Mitt småprat om ingenting och en hungrig häst som vill stanna och äta gör att du bryter ihop

Din hjärna blir på en sekund överhettad, tårar sprutar, snor rinner. 

Ulkandes och gråthickandes så står vi stilla och är ledsna, av frustration av att du inte orkar,  dina ord och dina tårar får spruta fritt en stund, när det börjar stilla sig, då föreslår jag: 

"-Nu rider vi vidare och så håller jag mig tyst här bakom dig, så njuter vi av att bara vara ute på ridtur tillsammans"

Att avsluta ridturen och rida hem istället är ingen bra ide´ om vi inte verkligen måste

Jag vet ju att det är väldigt, väldigt viktigt för dig att hitta ett sätt att försöka fortsätta och inte ge upp med saker som du gör

Det är alldeles på tok för ofta som du känner dig misslyckad för att du måste avbryta saker för att du inte orkar

Så ska man ju inte behöva känna! 

Att inte orka, det kan man inte hjälpa, 

det ska man absolut inte behöva känna sig misslyckad för, NEJ!

Vi lufsar vidare och kommer en bit...

... tills nästa överhettning och bryt...

...denna gången råkar det vara Bhilax som utlöser " brytet" genom att plötsligt fått vaxproppar i bägge öronen samtidigt som din häst fortfarande är lite för hungrig..

Orkar inte mer, axlarna åker ner till knäna, hakan till bröstet, rödsvullna ögon

 vi står stilla och låter tårar rinna klart ännu en gång...

På hemvägen hinner vi ändå njuta och vi hinner skratta lite också 

vi är bra på att acceptera, släppa och gå vidare, vi har tränat mycket

Vi har ju stor hjälp också

Naturen och djuren har ju tack å lov den effekten även om dom är hungriga och hör lite dåligt ibland

Väl hemma i stallet igen så går allt smärtfritt även om ansiktet är blekt, rörelserna knyckiga och ögonlocken mycket trötta.  

Detta var inte första överhettningen denna dag.

 Skolan också. 

 -Nu ska ni göra grupparbete!!! 

Det kan man inte plötsligt haspla ur sig, utan förvarning, när man har en elev som tror att man ska komma till en lektion för att bara lyssna...

en elev som dessutom har enormt svårt med mer än en människa i taget runt sig. 

Fler än en människa åt gången kan vara en av alla saker som tröttar ut allra mest

Okej, det kanske funkar att göra så i en klass med elever utan diagnoser och hjärntrötthet men inte hos en med båda delarna

Det blir det fullständig kaos i hjärnan, tårar sprutar och lärare som lär sig något nytt

Tack å lov med en lärare som ser det på det viset, 

att hon lärde sig något nytt.  

Fantastiskt! 

Mitt emellan dom här två aktiviteterna, skola och ridning, så behövs det sovas en stund.

Hjärnan behöver det

Men har man en hjärna som aldrig stänger av så kan det vara oerhört svårt att komma till ro

Rimmar det?

Hur gör man egentligen när man vill och behöver vara igång hela tiden för att få ro men hjärnan inte orkar, den behöver ro

Tala gärna om det, hur man gör, den som vet....

Vi som står vid sidan kan i alla fall hjälpa till lite med tydlighet, framförhållning, förutsägbarhet och förståelse. 

 (Framförhållning/planering ..inte min starkaste sida så jag får fokusera på det andra...)

Vi vanliga dödliga kommer nog aldrig riktigt förstå frustrationen över att ha en kropp och en hjärna som har superstort behov av att göra saker hela tiden för att man är så rastlös,  men en ork som inte orkar en bråkdel av den aktivitet som egentligen behövs för att kropp och hjärna ska få ro......

En person som vill ha sällskap hela tiden men inte orkar...

Att hitta en balans mellan att göra saker för att må bra men inte för mycket för då faller man så himla hårt utan förvarning, 

det är så himla svårt

När man vet att så gott som ALLT man gör,  tröttar ut så enormt, oftast också på väldigt kort tid,  samtidigt som den rastlösa diagnoskroppen ska få ro så MÅSTE man göra saker.....

Kanske kan du,  om du verkligen försöker, att delvis sätta dig in i en adhd diagnos med tillhörande hjärntrötthet, strösslat med hjärnskada och autism ...

Tänk dig att du blandar din värsta rastlöshet, trötthet och dina sammanbrott i en salig röra, sen gångar du det med 100, och lägger till hunger och PMS...

...skillnaden är bara den att du kan bita ihop om du verkligen anstränger dig och måste... 

...i alla fall kan du det pyttelite till

 och skulle du inte klara det,  så kan du i alla fall äta lite och sedan gå en runda eller vila en stund så att du blir som en ny människa

Men alternativet, bita ihop lite till, gå en runda eller vila lite

 det funkar inte så bra hos den hjärntrötta, rastlösa diagnoskroppen....

när energin är slut så är den det på riktigt,  till sista droppen (tänk en bil, när bensinen är slut så är den, då står den där den står liksom) 

Även om hjärnan är dödstrött så går den fortfarande går på högvarv så det är nästan omöjligt att få ro ...det är liksom cirkus och vilda western i kroppen och knoppen hela tiden 

Men, men,

 ja, ja...

..riktigt bra dagar och stunder finns såklart

Och det bland annat tack vare alla djur, natur och sist men inte minst alla "mjuka högtitakmänniskor" runtomkring som försöker hjälpa till genom att förstå eller  i alla fall acceptera att du är som du är

Vad gjorde vi utan såna människor? 

Men så som du får kämpa, 

precis hela tiden,  

det kan nog ingen riktigt förstå

men en sak hjälper oss alla alltid 

ACCEPTANS

både hos sig själv och andra, 

skittråkigt och stolpigt ord som man kan bli väldigt ,väldigt ledsen av

MEN 

ack så bra för

det är det man hela tiden måste gå tillbaka till 

för att tugga sig vidare framåt

Så jag skriver det en gång till för säkerhets skull:

ACCEPTANS

Det gäller 

ALLA 

ALLTID!

Och tro för all del inte att acceptans är lika med att ge upp och kapitulera. NEJ, nej, acceptans är bara ett sätt att se något för vad det verkligen är. Det är först då som man kan se klart och komma vidare på ett vettigt sätt. Acceptera, bryta ihop, komma igen

och igen och igen och igen....

Kärlek & Glädje åt alla!