Den är ju så lurig den där ogråtna gråten....
..har alla den tro...
...och om någon annan har den, så undrar jag hur den personen lockar fram den, om det inte sker genom att springa bort den...eller rättare sagt springer fram den och gör slut på den.....
Jag har haft en semester som har varit helt underbar, på ALLA vis, nästan så jag skäms faktiskt
Bara Jonas och jag, flera små resor, fantastiska löpturer och vandringsturer, fint väder, fin natur, magiska bad på ensamma stränder och Jonas och jag har inte slagits en enda gång, vad mer kan man önska liksom...
Och så kommer man hem, vaknar och känner sig helt okej, bestämmer sig för att ge sig ut att springa i vanlig ordning
Byter om, tar av glasögonen och knölar in ena linsen och försöker knöla in andra linsen, men det är visst stört omöjligt denna dag. Den fastnar liksom inte och när den väl sätter sig så gör det väldigt ont och då jäklar sitter den, jag får jag knappt ut den igen.
Efter mycket om och men så lämnar jag till slut spegeln utan linser varav det ena svullet och blodrött med endast några små trasiga linsdelar i sig som skaver, jag är inte glad.
Tar på mig glasögonen för att kunna fixa med telefon och sladdriga hörsnäckor, så att jag får allt på rätt plats i den sönderklippta strumpan som är påträdd på armen, det är lite bökigt men jag är van och när den väl är på plats sitter den så skönt, så sedan drar jag på rätt lista
Tar av mig glasögonen och ger mig ut, en bra låt kommer och jag ska vrida upp volymen med knappen som sitter på sladden...
GÅR DET??
NEJ!!!
För då har någon förnuftig person tydligen bestämt att man ska ha en varning när man spelar för högt och det innebär att jag nu utan glasögon ska prångla upp telefonen igen för att försöka få bort den där varningen.
NU ÄR JAG FETT SUR!
KAN MAN FÅ BESTÄMMA SJÄLV VILKEN VOLYM MAN SKA HA NÄR MAN SPELAR MUSIK??
ELLER???
Jag lyckas i alla fall få bort varningen och prångla ner telefonen i strumpan igen och någotsånär få till sladdarna och sedan vrida upp volymen.
Nu känner jag att jag är i obalans....
...inte mig själv, det är inte bara volymen och linserna.... det känns tydligt..
Det blir värre...jättejobbigt att fortsätta springa...
...det är som om jag inte har en enda muskel i kroppen, det känns å ena sidan som att jag håller på att lösas upp, nästan som att jag inte finns, som att jag bara är luft fast jag knappt får in någon, men å andra sidan på något märkligt vis som att jag väger hundrafemtio kilo och att mitt pannben är fullständigt ihåligt...
Jag springer och springer och sedan kommer den med full kraft...
...den ogråtna gråten, det är omöjligt att springa vidare, jag måste stanna och kippa efter luft....
...tårar sprutar och luften är svår att få ner....
Jag har väl haft det för bra under hela tre veckors tid......
...inte tre hela veckor som bara flyter, utan några som helst tårar och tandagnisslan, hur tänkte jag nu, tre veckor liksom det går ju inte....
Nä, just det, så funkar det ju inte...
....då kommer det retroaktivt i form av ogråten gråt....på mig i alla fall
Nåväl, gammal i gemet som man är,
...jag vet minsann hur det går till..
Låta den komma, ordentligt, med full kraft, bjud in..... vänta lite.. hämta andan...
...fortsätta springa gärna försöka lägga till styrka och/eller snabbare intervaller,
...det funkar ganska bra även denna gång, men vill inte riktigt släppa greppet, det behövs visst en liten extra detalj till för att komma tillbaka hem som en ny männsiska,
KNOGJÄRN
Så när jag bara har ett par kilometer kvar så bestämmer jag mej för att ta tjuren vid hornen och prångla fram mobilen ytterligare en gång......
Får upp den och fumlar med spotify, suddigt är det men jag vet ju ungefär hur jag ska hitta även utan glasögon eller linser och yes, jag lyckas!
Mina "Knogjärns bästa", drar igång och jag känner på en gång att jag blir lugn och musiken tar över...hur vrålen, gitarrerna och trummorna tar med sig den sista ogråtna gråten med sig ut ur min kropp och det är ljuvligt, lusten och balansen är tillbaka som ett trolleri.
Kommer svettig tillbaka hem efter några rejält gapiga och riviga låtar och med muskler som är trötta, varma och surrar.
Jag känner mig som ny igen.
Inget som ligger kvar i kroppen skaver längre.
Helt fantastiskt hur lätt jag faktiskt kan lyckas diska ur kroppen från fastbiten skit, ändå
Köra slut på mig själv fysiskt och så lite Knogjärn på det, så bara.....BAAAM!
Tillbaks till mig själv på mindre än en timme
(Nu tror jag inte att just Knogjärn fungerar som diskmedel åt alla, vissa kan nog rentav vara allergiska men att köra slut på sig fysiskt passar nog dom flesta för att få ur sig skit som skaver och växer vilt)
Kärlek & Glädje åt Alla!
