När älskade skitunge nummer 1 (Elvira 27, hahaha) häromdagen säger: "Mamma du är ungefär som en expert på minröjning, du bara kryssar och mellan alla minor och vet exakt hur nära du kan gå och hur du ska röja för att inte minan ska detonera"
Jag blev väldigt glad,
jag blev glad för att hon ser att jag är duktig på något, det är alltid kul att bli bekräftad för det man gör även om det inte syns så väl
Jag blev också väldigt glad, för jag insåg hur långt vi ändå har kommit tillsammans med vår "Lilla Mina", dvs. älskade skitunge nummer 2 (Vanja 21)
Vanja ringer mig häromdagen och redan när jag hör det första andetaget i andra änden , så hör jag att det är kaos och nära en detonation.....
Jag var trött innan samtalet, men den knivskarpa skärpan och mitt stencoola lugn och superfokus kopplades på, på en hundradels sekund, vältränat, för att kunna röja dagens minor....
Efter kanske femton minuters samtal så är minan oskadliggjord, andningen är normal igen, orden sprutar inte som kulsprutor, och volymen har sänkts, vi kan tillsammans andas ut och och känna att vi lyckats, vi lägger på med ett varmt lugn i kroppen
Jag tittar tillbaka i tiden....ca, 2,5 år, då det var minor överallt och ingen hade en aning om hur man röjer......
Här kommer ett blogginlägg som skrevs då, men som jag aldrig delade, det har hänt en del 💪💗👊
******
I torsdags var vi förtvivlade. Du ville inte veta av oss på förmiddagen. Svart blick.
Du vill inte till rehab på fredag. Vi vet varken ut eller in. Det känns som att vi inte får reda på någonting.
På kvällen så åker jag in till dej igen. Jag tänker att det får bära eller brista. Du ska åtminstone känna att du inte är själv.
Jag går in och du ligger fortfarande kvar på en madrass på golvet. Du tittar på mej med svart blick..Vad gör du här? Jag talar om för dig att du är sjuk och att du behöver mej och att man lämnar inte någon som är så sjuk. Du talar tydligt om att du inte är sjuk längre och att du kan hantera din ångest själv.
Jag låter mig inte rubbas och lägger mig jämte dig och då bryter du ihop. Sedan undrar jag om du har fått i dig något idag.
-Inget!
-Inte ens komjölken och honungsmackan?
-Nej!
Plötsligt säger du :
-Kan vi inte bara gå ut lite och mata ankorna i strandbjörket?
Jag vågar inte gå ut med dig själv. Jag är rädd för två saker: Att du ska ramla och att jag inte får tillbaka dig.
Det sitter en killer på vakt utanför ditt rum, jag frågar om han kan följa med. Det kan han.
Jag säger:
-Ät mackan och drick lite mjölk som jag hade med mej så att du orkar.
Du vill gärna ut så du gör som jag säger och jag undrar om dom har fått i dig något lugnande eller så.
När du är färdig så hjälper jag dig upp i rullstolen. Du ser förskräckligt mager, blek och sjuk ut, nästan skrämmande i hop med ditt rakade huvud som har blivit snagg nu. Känner att du är i stort behov av en dusch. Lika mycket för egen del som för dom runtomkring. Du har blodfläckar på kläderna och du luktar inte gott. När du kommer upp från sängen så ser jag att den också är blodig.
Vi går ut. Det är skönt att få luft och du känner likadant. Änderna och ankorna blir glada. Vi går sakta tillbaka. Du går några vingliga steg själv.
Jag frågar sköterskan som är med oss om du har fått något lugnande idag. Det har du. Det är därför som du är lite mer medgörlig.
Allt känns otroligt långsamt.
Det känns som att båda du men även allt runt omkring sker i ultrarapid.
Det är så fruktansvärt sorgligt. Så mörkt....
Vi kommer in igen och jag ser att det är renbäddat i din säng så jag föreslår att du ska duscha för det är mysigt att lägga sig ren i en renbäddad säng och du går med på det.
Ture ringer och du vill prata med honom. Du ber om ursäkt för att du snäste av honom i morse när han ringde och ville kommer. Nu ville han jättegärna komma och det ville du med så jag sa att om du går in i duschen så hämtar jag Ture så länge.
Du blir glad när Ture kommer. Du får långa hans mobil en stund och går in i det.
Jag är dödstrött.
Jag känner att glädjen och lugnet över mobilen bara är fejk.
Tabletter och snapchat är bara tillfällig fejkglädje....
Vi lämnar dig vid halv elva. Jag är helt tom
Jonas och jag åkte in vid nio igår. Vi vet att du inte ska åka till REHAB som det var bestämt från början och som verkade hur bra som helst och även du tyckte det.
Men dom vågade inte ta emot dig vartefter du ändrade dig i ditt tänk.
Rymma, klara din ångest själv, vill inte leva....osv.
Du ligger på madrassen på golvet när vi kommer. Läkaren sitter hos dig och vi försöker prata dig tillrätta att du ska åka med frivilligt och ta hjälp från psyket men du totalvägrar med din svarta tomma blick
Du vill bara att vi ska gå ifrån dig. Din kolsvarta blick igen. Den som du har utan lugnande i kroppen.
Vi går ut och pratar med doktorn. Hon är bekymrad för hon vill verkligen inte skriva ett vårdintyg för tvångsvård men känner sig tvungen eftersom hon anser att du kan skada dig själv och inte vet ditt eget bästa om du sticker ifrån vården.
Detta innebär att att du måste till psykakuten för en bedömning om fortsatt vård.
Hon kommer att beställa ambulanstransport med polis för att du ska hamna på plats utan större incidenter. Hon vet inte riktigt hur dags det blir....
Vi sitter utanför avdelningen och väntar på lite närmare besked. Fredrik kommer och undrar om vi tycker att han ska gå in.
Det vill vi.
Det är få personer som du har sådant förtroende för som Fredrik.
Jonas och jag sitter utanför i nära två timmar för att prata lite med Fredrik när han kommer ut.
När han kommer så berättar han att du har druckit mjölken och ätit mackan som vi hade med oss men han berättade även att du hade hållit med om att det var lika bra att du blev inlåst för annars hade du ändå rymt...
Både Jonas och jag var otroligt glada för att Fredrik kunde prata dig en liten gnutta tillrätta.
Han är som ett vitaminpiller för oss alla.
Jonas och jag går och äter i sjukhusmatsalen.
Jag mår jätteilla och är jätteledsen och har svårt att äta.
Vi väntar på att sköterskan ska ringa. Hon skulle ringa när du lämnar sjukhusavdelningen
Hon ringer och säger att nu är du på väg.
Jag ringer direkt till psykakuten och frågar om dom tycker att jag ska komma på en gång eller om jag ska vänta lite eller inte ska komma alls....
...dom kan ju såklart inte riktig svara på det.
Jag bestämmer mig själv. Jag måste visa att jag finns i närheten för dig hela tiden och dessutom så vill jag se stället och personalen.
Jag kommer dit. Möter en sköterska som säger att du inte vill att jag ska komma in.
Jag blir jätteledsen och både hon och jag känner en magkänsla om något annat som vi inte pratar om....
I stället säger hon: Jag ska kolla en gång till. Hon kommer tillbaka och säger att du vill att jag ska komma...
Jag går in i undersökningsrummet och vi gråter och är ledsna både du och jag.
Du vill inte leva.
Jag säger att du nog inte vill dö men att du bara inte vill leva och må så här.
Jag säger att du måste släppa kontrollen och släppa taget, våga hoppa,...våga ta hjälp.
Du klara inte detta själv.
Jo, det tror du.
Det kommer två sköterskor som jag inte får någon känsla av alls... det är obehagligt....
dom rotar igenom dina kassar går igenom dina saker.
Vi går till avdelningen.
PIVA
Det är värre än på film. Ett kalt rum. Det är kalare än kalast.
Jag blir bedrövad, men försöker att inte visa något.
Jag är så nära panik man kan komma.
INGEN kan bli frisk här, ingen i hela helvetet kan bli frisk här och i synnerhet inte du......
Jag vill både rusa härifrån samtidigt som jag bara vill lägga mig och hålla om dig och aldrig släppa taget.
En läkare kommer och vi pratar.
Sedan går läkaren och jag ut och pratar en bra stund. Han berättar att han träffade dig en gång ett par veckor innan olyckan.
Då ville du ha hjälp men tog ändå inte emot hjälp.....
Vi pratar en bra stund. Sedan säger han att han ska gå på semester nu...
Jag går tillbaka till dej fast du sa att jag inte skulle komma tillbaka när jag gick iväg med läkaren.
Du är iskall
Du blir arg
Jag sitter kvar
Du tystnar
Tittar på mig en och annan gång med svart blick och ifrågasätter varför jag är kvar. ....
Det kommer in en sköterska och du säger att du vill sova på golvet.
Hon är lite motsträvig och du blir vansinnig.
Du reser dig på din tunna, tunna, vingliga kropp...drar argt och vingligt ner madrassen på golvet och ber mig ännu en gång att gå och inte komma tillbaka, ingen ska komma och hälsa på dig..
Jag känner att vi nått gränsen och att jag från nu bara kommer att trigga dig....
..jag lämnar dig med en hemsk känsla..
Kommer ut på parkeringen.
Jonas är utanför.
Jag är lika ledsen och förtvivlad nu som jag var dagen efter olyckan.
På något vis nästan mer förlamad nu. Hopplöshet från helvetet..
Vi sitter på staketet som är vid parkeringen i närmare en timme tror jag.
Tårar och snor torkas inte, bara rinner och gör pölar
Det enda jag säger är att det kanske hade varit bättre och humanare att släppa ut dig och låta dig ta livet av dig...det hade på något sätt varit humanare. .....fyyy faaaan.
Detta är mycket värre än Lund.
Vi tar oss hem i varsin bil
Jag ringer Elvira och berättar och bara gråter.
Jag hämtar Ture på golfbanan på vägen.
Vi kommer hem. Jonas är redan hemma.
Helt knäckt.
Framför allt av mina hemska ord utanför psykakuten.
Dom orden som jag just då verkligen menade för att jag kände så.....ingen vill känna så....tro mig
Han var förtvivlad.
Jag tvingade till slut honom att åka iväg och spela golf med Göran och Scott.
Dom hade bestämt innan men Jonas hade blåst av, men ringde upp och sa att hans hustru tvingade honom....ja, jag gjorde nog faktiskt det
Han åkte. Jag fattar inte att han klarade det, men han litade nog på mitt omdöme.
Jag sa att jag kunde absolut inte på några villkor trösta honom eller stötta honom, jag hade fullt sjå att hålla mig i mitt eget skinn utan att bli fullkomligt hysterisk, men jag visste att dom skulle kunna.
Fick ett sms av Fredrik. Någon hade sökt honom från hemligt nummer. Trodde jag att det kunde vara du?
Ett litet hopp tändes...
Jag gav honom ett nummer och bad honom ringa och kolla.
Han smsade tillbaka och sa att det var det.
Jag blev så sjukt glad.
Du hade tagit dig för något....
Vi hade någon länk till Vanja liksom...när hon inte ville veta av oss
Det gick en liten liten stund sedan kom en knackning.
Det var fantastiska Agneta, Fredriks mamma.
Hon kom så in i bomben olägligt, lägligt liksom.
Fantastiska, modiga, människa.
Vi har aldrig träffats för att umgås och ändå så bestämmer hon sig för att bara komma...
Lasagne och sig själv och med information att även hon hade pratat med dig. Du hade även ringt till henne och ni hade bestämt att Agneta skulle komma till dig kl 11 dagen efter.
Agneta stannade. Vi drack te och pratade om dig.
Tiden före. Nutid och framtid, för dig...
Ture satt med hela tiden och flikade in lite här och där. Han gjorde fint på bordet och satte fram sitt godis i en skål och lite jordgubbar. Han är fantastisk när det gäller.
Han ringde också avdelningen och fick prata med dej. Du lät glad över att prata med lillebror och jag blev glad av det.
Agneta stannade några timmar och det kändes så himla bra. En länk mellan dig och mej liksom. Det kändes också så bra att jag inte behöver tränga mig på dig idag men att du ändå får besök av personer som du är trygg med.
strax före midnatt körde Ture och jag och hämtade Jonas hos Göran. Dom hade bastat efter golfen och haft det jättebra.
Jag är väldigt glad för Jonas skull. För att han har sina fantastiska vänner som hjälper och stöttar.
Lite batterier som laddas för att orka bryta ihop och komma igen......
Somnade helt slut och vaknade för ett par timmar sedan med en kropp som är mer än förtvivlad, ledsen och det värsta av allt...jättelite hopp......så olikt mig, att jag blir rädd, nästan skräckslagen......
******
När jag läser dom här gamla inläggen så fattar jag knappt att vi är där vi är idag, det känns mer rimligt att vi hade haft både skilsmässa, alkoholproblem och klippkort på psyket allihopa liksom.....
Men i stället så tycker jag att vi har det riktigt bra, förhållandevis...
....åtminstone tycker jag det när det är bra dagar...
Jag känner mig stolt över mig själv, som på egen hand har lärt mig så mycket hur jag ändå på ett hyfsat bra sätt kan stötta, styra och ta hand om en person med psykiska funktionshinder och hjärnskada.
Jag känner också en oerhörd tacksamhet till Vanja som tillslut har vågat lyssna och lita på mig och prova mina stigar som jag har föreslagit, annars hade vi ju aldrig kommit framåt
Jag känner mig också oerhört glad och tacksam till min kära make som till 99% stöttar ALLA mina tankar och kring detta, jag hade aldrig vågat tro på mig själv så bra utan hans stöttning i detta
Jag känner mig också väldigt glad och tacksam till älskade skitunge nummer ett och mamma, utan alla våra samtal och deras varma hejarop och lyssnande öron, hade vi heller aldrig varit där vi är idag
Jag känner mig också så oförskämt glad för alla mina superkloka Lovely Ladies, hur kan man ens överleva utan dom, liksom...
Sedan har jag ju såklart en hel skock till med fantastiska personer som har underlättat för oss på vår resa....farmödrar, grannar, exsvärmödrar, arbetskamrater, facebookkompisar, vårdkontakter, personliga ombud och sist men inte minst, alla djur, STALLET och ALLA där, ni är fantastiska!
Jamen då blev ju detta ett litet skryt och tacksamhetsinlägg helt enkelt!
Kärlek & Glädje åt Alla!
" ge aldrig upp, det mesta löser sig på ett eller annat vis"
