.. att bli en riktig löpare....

Vill du bli en riktig löpare? (Alltså en sådan som helt enkelt älskar löpning för löpningen skull)

Alltså inte en sån som vrålspringer några dagar, veckor eller månader och sedan lägger av, utan en riktig löpare som springer året runt i ur och skur utan gnäll och dessutom oftast njuter av det! Helt enkelt en som inte har högsta prio på vare sig tider eller distanser utan har förstått vinsten av den regelbundna löpningens positiva effekter!

Då tror jag att vi ska börja med en liten lätt hjärntvätt!

Jag har funderat lite.....

Många tänker att:

Nu jäklar i havet ska jag börja springa och bli 10 kg lättare.....
eller nu min själ ska jag börja springa och klara att springa milen på under 50....
eller nu ska jag ta mej tusan börja springa så att jag kan klara en maraton om 2 månader....
eller nu ska jag fasiken börja springa, jag måste nog det....

Jag tänker så här:

Mål i all ära är bra,  men vägen till målet är viktigast! 

Vägen mot målet måste vara trevligt, för om det inte är det och du inte har tröttnat innan du nått fram så lär du göra det så fort målet är uppnått, om det inte känns kul och skönt på vägen dit!

Mitt tips på lätta mål för att att bli en riktig och lycklig löpare som bara älskar löpning är:

UT med dig var och varannan dag, inga undanflykter gäller förutom skador och sjukdom!

En enkel och bra regel som jag brukar förespråkar och själv följer är: Ingen träning, ingen dusch! Så ska du få duscha eller bada, varsågod..... ut och spring först! Den regeln är extra bra dom dagarna det känns lite motigt, har man en regel så har man!

Skaffa några bra och snygga skor, lite snygga, sköna löparkläder och en bra låtlista som inte stressar, bara gör dig glad och lite taggad! Se till att ha lite för lite kläder på dig, (men absolut inga glipor ) det är sjukt irriterande och jobbigt att springa med för mycket kläder eller glipor. Det kan sabba hela rundan!

Kliv utanför dörren, knäpp på din låtlista och börja spring! LÅNGSAMT som tusan, typ så långsamt som du bara kan, utan att gå.
Var lite envis att du ska springa till låtens slut och kanske en eller två låtar till, gå lite om du håller på att storkna, det måste vara uthärdligt annars sticker du inte ut fler gånger! 

Det spelar ingen roll hur långt du kommer eller hur fort det går. 

Det som spelar roll är att du kommer ut var och varannan dag!

Det gör inget om du går en stund, i början, mitten eller i slutet,  du är ute, du rör på dig, du är duktig och du har startat din karriär som en riktig löpare!

Det gör inget om man stannar upp för att lukta på en blomma, kolla på en utsikt, dricka lite vatten, ta en selfie, lyssna på en fågel, eller skicka ett sms till någon som man tycker om, meningen är att man ska ha en trevlig tur!

Ganska snart så kommer du i ditt långsamma tempo med snygg och bra utrustning och härlig spellista kunna springa en hel runda utan att ge upp och då kommer lyckan!

När lyckan väl har infunnit sig, då du, då kan du försiktig lägga in ett och annat rimligt mål, även något orimligt om du är den sorten som jag, ha, ha, ha!

Det skulle kunna vara att klara av att springa oavbrutet i 30 minuter,  det skulle kunna vara något trevligt lopp eller att klara ett visst antal kilometer, det spelar inte så stor roll vad, det som spelar roll att du inte längre är en gnällande, soffsittande,  slöhög med en massa dåliga undanflykter för att slippa träna, utan en riktig löpare!

Grattis, nu är det bara att köra!

Tro det eller ej, helt plötsligt så kommer bara att älska det!

Kärlek, glädje och löpning åt alla!

...att stänga Sveriges gränser....

Ibland så tröttnar jag på detta himla flyktingbekymret. På aftonbladet duggar rubrikerna tätt. Är det inte skräckhistorier om flyktingar så är det solskenshistorier om flyktingar, i DNs rubriker så känns det en gnutta seriösare men fortfarande så jagar alla tidningar läsare och företag som vill köpa reklamplats för dyra pengar! Det är inte helt lätt att skaffa sig en riktig och ärlig uppfattning om vad som egentligen händer. Alla drar sina egna slutsatser och så även jag!

Mina tankar inne i huvudet ibland när jag är lat är: 
Stäng Sveriges gränser för flyktingar! Det är ju så dyrt, besvärligt och svårt att hantera och vi har ju redan hjälpt så många! Kan vi inte bara ha det som vi alltid har haft det liksom? Jag menar bara att det är ju så himla jobbigt med förändringar. Hallå, dom kan inte svenska, dom pratar högt, jag fattar inte vad dom säger och dom tycker mycket, äter konstigt och dom vill inte bo i skogen (hur kan man inte vilja bo i skogen.....knepiga människor)!?

Men när dom tankarna dyker upp så ger jag mej själv en riktig käftsmäll och påminner mej om att man faktiskt måste hjälpa om man kan.

 "Jag har riktigt, riktigt fina specialkompresser! Det är inte många som har så otroligt bra kompresser som dom jag ligger inne med. 

Även om man nästan håller på att verkligen förblöda så slutar det nästan omedelbart när du får på det och såret läker nästan dubbelt så fort som om du skulle sy eller få på någon annan vanlig kompress.  För några veckor sedan så kom grannen springade med andan i halsen, hans pojke hade skurit sig mycket svårt på en kniv och blodet bara sprutade, han visste inte vad han skulle ta sig till, han hade panik! Jag tänkte att vi hinner aldrig till något sjukhus, då kan det vara försent, så jag plockade fram en specialkompress och blodet stillades nästan omgående och när pappan hade lugnat sig lite och insett att den värsta faran var över så tackade dom så mycket och gick hem igen. Skönt att kunna hjälpa tänkte jag. Det gick ett par veckor sedan ringde det på dörren och utanför stod en annan granne som var helt hysterisk över att hennes dotter hade ramlat rakt i i deras glasdörr och slagit upp ett enormt jack i huvudet...blodet sprutade....- Snälla kan du hjälpa mig, annars kanske hon kommer att förblöda innan hon kommer till sjukhuset ..
Jag tänkte på min låda med kompresser och sa -Asså, jag har ju redan hjälpt en annan grannes barn så......nä, tyvärr....dessutom så har vi precis börjat äta och sedan börjar Bonde söker fru, så du stör faktiskt lite....men ni hinner säkert in till sjukhuset, annars kan ni ju alltid kolla med dom i huset jämte om dom kan hjälpa....så stängde jag igen dörren mitt framför näsan på dom och gick in för att fortsätta min måltid....."

Så kan man ju inte göra ju! 

Alla kanske inte äter korv, det har jag full förståelse för, det är riktigt räligt, ha, ha, ha!

Kärlek, glädje och omtanke åt alla!