Jag har varit en helt kass förälder men jag har väl förhoppningvis gjort något rätt också...

Jag har varit en så sjukt, jäkla kass förälder på väldigt många vis.  

Framför allt på rutin, struktur ordning och reda. 

Kanske att jag aldrig skulle blivit förälder...Jag hade ju liksom inte någon längtan efter det....

det bara blev så...

Några av dom viktigaste sakerna med föräldraskapet verkar ju vara struktur och rutiner, det begriper jag nu när jag sitter här och skriver och ser tillbaka,  och det där är mina absolut sämsta sidor.....har alltid varit svårt och kommer nog alltid att vara svårt...planering och sånt....hjälp....

Det är inget jag lipar för nu, det är mer ett torrt och gott konstaterande från min sida

och jag älskar att vara förälder, det är en utmaning utöver allt annat och det gillar jag!

Med Elvira som är äldst av mina tre, så var hon väl den som blev mest utsatt och härdad av min okunskap om barn och min omogenhet.  Ung som jag var och ganska dum i huvudet i många avseenden. 

När vi, hennes föräldrar delade på oss, så blev det ju inte lättare för henne genom en massa flyttar och sånt. Ovanpå det så var hon dessutom ett väldigt energiskt och påhittigt barn....ett barn som hade behövt mycket mer rutiner, strukturer, stabilitet och lugn och ro.....

Med Vanja hade jag tränat lite på att vara mamma, jag hade dessutom en stabil relation med en lugn och klok man men fortfarande var jag en omogen människa i många avseenden med kort stubin, tusen ogenomtänkta  ideér vad gäller ungar och uppfostran, och detta ihop med ett barn som hade behov av betydligt mer planering, rutiner och strukturer, detta som jag inte kunde stava till....kan knappt nu heller...

Med Ture,  som var helt oplanerad men ack så älskad av oss alla från första stund, hade jag nu tränat på att vara mamma till två lite extra speciella tjejer. Nu kom han den där lilla killen som på något vis blev en superbonus. Nu var jag helt plötsligt så luttrad och tyckte att han var så "vanlig" och smidig så han kunde för det mesta bara glida runt lite smidigt på en räkmacka . Han hade så klart också behövt rutiner och strukturer men när jag började förstå att det hade varit bra,  så började det stöka på andra håll i familjen och då var det enklare att låta honom fortsätta glida runt och hoppas på det bästa....

Att plötsligt som vuxen försöka börja med struktur och rutin för både sig själv och tre ungar varav två tjejer, en i tonåren och en snart på väg in......det är ingen lätt uppgift när man inte bara "har det" liksom. 

Nåväl, att vara efterklok det kan man ju vara, man kan också älta och ångra och lipa men sån är jag inte 

Nä, jag konstaterar mer att det var direkt dåligt i många avseenden att vara ung och omogen mamma, att vara ostrukturerad och rutinlös. Kanske var det det vi fick retroaktivt i tonåren....ja men i så fall så var det ju så.

Jag gjorde i alla fall det jag kunde då och jag fokuserade på det jag tyckte var allra viktigast. Sömn, vettig mat,  att ha respekt och lyssna på vettiga vuxna och att göra roliga saker. Kanske ibland.... så var det där med hästar och andra roliga saker,  viktigare än läxor, städa rum, eller hjälpa till hemma.....

Men som sagt,

  då, 

det är historia nu! 

Barnen är stora nu, en är vuxen, en är nybörjarvuxen och en är visserligen myndig men fortfarande tonåring! 

Elvira har efter en lång och väldigt tuff väg blivit en person som jag är så himla lycklig över. Det som gör mig allra mest lycklig är att hon känns så lycklig! Också att hon har landat, fått ro och känns trygg ,  kanske för första gången på riktigt,  i sitt liv. 

Jag är så stolt över henne. Hon kan allt.  Jag tror inte att det finns något som jag inte kan fråga henne om som hon inte vet. Allt från hunduppfostran till aktier, deklarationer, maskiner, byggen och trädgård.  Men jävlar vad hon har fått kämpa för att komma hit. En tjej som älskar att jobba, både hemma och på arbete men inte har någon som helst möjlighet att leva inrutat, då är det svårt att bo i lägenhet och vara anställd 7-16.  Därav två egna företag och två hus! Hon kan tänka och tycka själv och det är världens roligaste att ha samtal med henne. 

Men kanske det bästa av allt är att hon har en sambo som ger henne utrymme att få vara precis den  kreativa virvelvind hon är, en som står kvar när hon virvlar vilken tid det än är på dygnet. 

Hade jag kunnat göra mer för henne? 

Så klart att jag hade kunnat.....eller.....vad....? 

Hjälper det oss att grunna på det? Hjälper det kanske mer att vädra dom frågorna lite för att sedan göra något åt framtiden kanske....

Vanja har efter sin tuffa väg och besvärliga skolgång,  självskadebeteende och bilolyckor blivit en ny version av sig själv. Med många svårigheter som hon måste acceptera och leva med. Men som mamma kan jag inte bli annat än lycklig när jag ser hur hon oftare och oftare lyser mycket mer än vad hon famlar i mörker. Lycka av att se att hon mer och mer vet hur hon på egen hand, på ett bra sätt ska hantera sina diagnoser och sin hjärntrötthet. Lycka av att se att hon mår bra oftare än att hon mår dåligt och att det hela tiden går framåt.  

Hade jag kunnat göra mer för henne?

Så klart att jag hade kunnat... 

Hjälper det oss nu, att grunna på det?

Kanske det bästa är att bara prata igenom och lufta allt som varit och sedan fortsätta framåt istället och bli bättre ....

Ture som har åkt runt på sin räkmacka men samtidigt fått stå åt sidan för sina systrar. Inte heller en lätt uppgift som barn.....vad är det som händer egentligen.....Där stod han mitt i ett gytter av jätteallvarliga saker.....

Det är psykisk ohälsa, syrror som inte vill leva, det är bilolyckor, droger,  rättegångar, föräldrar som blir mer och mer hålögda och gråhåriga

Man får ingen uppmärksamhet, sen får man plötsligt all, sen ingen sen all osv...Ingen som riktig kan bära detta tillsammans med honom....men någonstans så har han ändå lyckats hämta hem en självsäkerhet och egen väg....en väg som verkar vara lite lik min...ingen planering överhuvudtaget.....ingen struktur ingen framförhållning.....tyvärr...eller...jag vet inte...Han känns glad, stabil och precis så lat hemma som jag tänker mig att en hemmaboende tonårskille ska vara. Medan han älskar att jobba och är precis lika energisk på jobbet som han inte är det hemma....Han kommer bli en helt perfekt version av sig själv när han har släppt sina tonårsmaner. 

Hade jag kunnat göra mer för honom?

Så klart att jag hade kunnat...eller ...vad i så fall?

Hade det blivit på bekostnad av något eller någon annan? 

Jag vet inte....

Efter allt strul, bök, oroligheter och tandagnisslan så kan jag konstatera följande:

Mycket mer struktur, rutin och regler  hade troligen varit väldigt bra, men hur gör man det  när man helt enkelt inte är en sån person eller en sån förälder.....

Många beslut skulle gjorts annorlunda, det vet jag ju såklart nu. Det hade ju varit jättekonstigt om jag inte hade blivit klokare med åren liksom....

Men nu är det ju som det är, jag är som jag är och jag är ju fortfarande mamma, en mamma som fortfarande kan bli bättre tänker jag.  

Det är en  kul och spännande utmaning och bättre att hänga upp sig på än att titta tillbaka och funderar över hur jag har varit....det gör ju ingen människa glad eller bättre

Det är bara att tugga i sig sanningen att jag inte är eller har varit  perfekt någonstans, tvärtom men...

....att jag har alla möjligheter att köra vidare för att fortsätta bli en bättre mamma och människa.

Det kan väl alla göra eller? 

Sluta lipa över gamla grejer

Det glädjer ingen

Acceptera,

 centrifugera, 

gå vidare istället

Har du varit kass?

Bli bättre liksom

Sluta lipa först bara

Hur det än är så är mina barn dom finaste, struligaste, bästa som finns och jag älskar dom över allt annat och dom sänker mig ALDRIG, vilka problem som än dyker upp.

 

Kanske ramlar jag en stund, men jag kravlar mig alltid upp, ännu starkare, ännu stabilare

Det är jag i alla fall bra på, alltid något! 

Ge mig bara, jag tål det! 

Jag reser mig igen, alla dar i veckan!

Starkare och starkare, ju mer träning jag får!

Kärlek & Glädje åt Alla!

Att älska sina ungar oavsett

Det är så märkligt,  det där med att vara förälder och älska sina barn hur dom än är och vad dom än gör

Alla föräldrar går ju igenom ungefär samma när barnen är små. 

 Det börjar med äckliga bajsblöjor, kräk och sömnlöshet, tjafs med partnern om vems tur det är att byta, sova, stiga upp osv

Uppläxning om att man inte ska ljuga och skylla på andra

Sen fortsätter det med tjafs kring matbordet, påklädning, inte sitta i vagnen, inte vilja gå, inte vill ditten och inte vill datten, vara snäll mot kompisar, syskon, inte plåga hunden, katten, eller sabba blomsterrabatten...

Uppläxning om att man inte får kasta sten genom rutor på dagis.. 

Sen är det många år med tjat och gnat om läxor, att stiga upp, att gå och lägga sig, att inte surfa för mycket, det är kompisbråk och tjat om att  lämna tvätt  i tvättkorgen,   tjat om att vilja ha saker eller få göra saker som ALLA andra får...

Uppläxning om att man inte får sätta på kranen och täcka för avloppet så det blir översvämning...

Sen börjar det kanske så smått skilja sig lite från unge till unge,  men dom flesta vill i alla fall ha fullservice hemma plus obegränsat med pengar och inga tider att följa....

Sen kanske någon blir mobbare eller mobbad, någon kanske börjar supa, röka, knarka, någon kanske börjar skolka, någon kanske börjar sno saker i affärer, av föräldrar eller kompisar, någon kanske börjar slåss, någon kanske gör någon med barn eller blir med barn....osv osv

MEN vi älskar dom ändå, det är såå konstigt, men också så sunt

Om man tänker på hur himla överseende man är med sina barn att man älskar dom hur det än är, att man förlåter dom vad dom än gör...dom är precis lika mycket värda som alla andra,  hela tiden, vad som än händer, vad dom än gör...typ

Däremot så älskar man inte alltid det dom gör....

eller deras eventuella idiotiska beteenden!

Nu har ju inte alla människor barn men nästan alla har kanske någon person eller något djur som dom känner lite likadant med. Just det där att vad dom än gör så älskar man dom även om man inte alltid älskar det dom gör....

Låt säga att man hela tiden i möten med andra människor och djur försöker använda sig av den vetskapen/kunskapen.  

Den där att det faktiskt finns en individ bakom alla konstiga beteenden  och handlingar som inte är önskvärda eller som man inte gillar. 

Detta gäller ju även brott.  Till och med allvarliga brott! 

Det finns en människa där bakom också! 

Tänk på det innan du hytter med näven och skriker högre straff, dödstraff, oförlåtligt osv....

(Och ja, i vissa avseenden så kan jag också önska långsam död för en och annan, men... ja, du fattar) 

Tänk om det skulle vara den där personen som du älskar över allt annat som har begått ett förskräckligt brott eller misstag......

Tänk ordentligt! 

Tänk om det var din unge, din sambo, din kärlek som gjorde det....

Ja, det var bara en liten tanke så här på morgonkvisten efter att jag har skrivit ett litet kärleksbrev till länsstyrelsen angående hastighetsbegränsningar.

Jag behöver nämligen ett litet svar på varför i jössenamn högsta tillåtna hastighet ska  vara 70 istället för 30, på en smal väg där det bor 13 ungar i skolåldern på en sträcka på en sisådär 600 meter.

Det tänkte jag att dom skulle svara mig på.

Hahahah, jag börjar verkligen bli grinig tant! 

Känner mig helt oförskämt bekväm i "Grinigatantenrollen" faktiskt! 

Kärlek, Glädje och sänkta hastigheter

överallt för allas skull! 

Försök och var snäll mot både människor, djur, natur och gaspedal! 

 Hur himla bråttom kan man ha liksom? 

Nu blir det löpning för kärringen i sakta mak!

Då dör vi allihop....

Att vara en skogslöpare.....

...det är att på olika vis känna livet i kroppen varje dag

En dag denna veckan hade jag snö, regn och sol på samma runda trots att jag bara var ute en timme

En dag skyddade skogen mig från att blåsa bort, som jag nästan gjorde ute på vägen innan jag kom in i lugnet bland dom skyddande granarna

En dag förvandlade skogen tårar till leende och lugn 

En dag fick jag uppleva skogen genom Bhilax, då upplever man skogen på ett helt annat sätt. Man måste liksom  jobba lite...flytta pinnar.

 Vissa pinnar är viktigare att flytta än andra....ju längre och spretigare, desto bättre....också desto svårare att springa jämte skogsarbetaren utan att snubbla och slå halvt ihjäl sig....

Denna veckan har jag också blivit iakttagen av två älgar som förmodligen undrade varför jag kom där och hade så himla bråttom..

Jag har själv iakttagit två jättefluffiga rävar som lekte med varandra för att efter någon minut bli varse att jag stod och glodde, då galopperade dom iväg tillsammans....

Men veckans mest mystiska pass var nog ändå igår...

... när jag var mitt inne i skogen så hör jag hur någon bankar....Jo, jag vet hur det låter när en hackspett hackar i ett träd,  men detta var liksom inte riktigt så...det lät mer som att någon människa stod och slog med en gummiklubba mot ett träd...

Det blev tyst och sedan kom det igen...tillslut så misstänkte jag att det kom från ett jättehögt dött träd utan bark,  krona och grenar. Jag blev så himla nyfiken, jag är ju det, ja, nyfiken alltså.  Jag var tvungen att komma närmare och undersöka. 

 Jag kasade ner för en slänt, över ett brett dike, uppför nästa slänt och stånkade mig fram en bit på ett enormt snårigt halvhygge. Jag hör att det verkligen kommer långt inifrån det stora döda trädet. 

Bank, bank, bank...tyst...

bank bank bank...tyst...

..tillslut står jag precis framför trädet, jag viker nacken bakåt och tittar upp mot den trasiga toppen,  då slutar det, jag håller andan,  sen kommer det några bank till för att bli tyst ...det är väldig pirrigt där i skogen kan jag säga....spänningen är oliidlig....

Plötsligt så rasslar det till i trädet. Jag hoppar högt och ut ur den ihåliga toppen på trädet skramlar en ganska stor svart fågel upp som skjuten ur en kanon. Den börjar skrika ilskt, flyger hastigt iväg. 

 Jag knölar mig tillbaka samma väg som jag kom och springer vidare med ett leende på läpparna.  

Liv! 

Jag älskar det!

Alltså skogen💗

så lugn, 

så spännande, 

så vacker

så levande

Dör skogen, 

då dör allt ....

Vi dör vi allihop

Snip snap snut så var sagan slut.....liksom...

RS #578

Kärlek, Glädje & Skogen åt Alla!

Försök förstå...

Det där med osynliga handikapp...det är en utmaning, särskilt tydligt märks det ju i sociala sammanhang... men ju mer man benar ut, lär omgivningen och sig själv, desto lättare att acceptera och hitta vägar där alla kan passa in på sitt vis....

Jag försöker just nu bena ut, sätta ord på det jag ser, tänker och registrerar....Det är svårt det också, men jag behöver ibland sätta ord på saker för att få allt i min egen hjärna att klarna och med det kanske även någon annans hjärna klarnar...

Dom flesta människor glider in i olika sociala sammanhang  och känner av en stämning ganska snabbt. Kanske det är lite jobbigt en liten stund innan man har känt av och funnit sig tillrätta men efter en stund så brukar det för dom allra flesta funka och flyta på

Man hittar någon att lyssna på, tala med, skratta med, diskutera med...

Men det finns en tjej som jag känner väldigt väl, Vanja,  en tjej som inte alls har har den där förmågan att känna av stämningar och känslor 

Inget sådant sker per automatik eller via autopiloten. 

Nej, när hon hamnar i sociala sammanhang så måste hon manuellt sköta allting genom att använda sig av sådant som hon har lärt sig genom alla år, härma och studera andra människor noga, noga, i verkligheten och på tv

 Det är som om medan vi andra glider runt och känner av,  så måste hon hela tiden vara fullt koncentrerad  på att lägga ihop pusselbitar med siffror för att typ räkna ut olika summor av alldeles för svåra räkneuppgifter.

 Oftast finns inte ens alla siffror för att få ihop en summa,  det finns alldeles för mycket som är dolt  bakom x och y....

Vad säger eller menar folk mellan raderna egentligen.....vad döljer sig...det är ungefär som x och y....

Det är vansinnigt svårt att få ihop summor med x och y när ens handikapp är att man aldrig kan lära sig att räkna ut vad som döljer sig bakom x och y...det går liksom bara inte att lära in. 

Hon kan inte det. 

Precis som att du inte skulle kunna lära dig gå på två ben om du bara har ett. 

Eller omöjligt lära dig att se bra utan glasögon om du har ett synfel.

Riktigt opraktiskt är ju också att hon inte  heller har förmåga att se eller ana sig till andras avsikter i synnerhet om någon har onda avsikter. Hon har inte en susning, om dom inte direkt talar om det, och det gör man ju kanske oftast inte om avsikterna är onda ..... 

Hon tror gott om ALLA och blir lika förvånad varje gång det visar sig svart på vitt att det visst ibland är  tvärtom..

Det händer ibland att man kan tro att hon är okänslig men anledningen till det är att hon kan ha lika svårt att uttrycka sina känslor som att ta in dom.....

Om någon till exempel är väldigt ledsen men inte tydligt visar eller tydligt talar om för Vanja att dom är ledsna, då ser hon inte. Då visar hon ju såklart ingen empati.  Hon kan inte känna det som vi andra känner tydligt i luften. 

Hon har inga siffror för att få ihop någon summa. Hon kanske inte ens ser att det finns ett tal framför sig. Hon har inga pusselbitar för att lägga ett pussel. 

Men får hon talen och pussebitarna,  så får hon ihop det och då är hon den mest empatiska du kan hitta. 

Man måste vara klar, tydlig, ärlig för att Vanja ska känna sig trygg i hur hon ska agera

Hon har inte just densamma förmågan som du och jag har, den där förmågan att vi många gånger kan ana och gissa vad folk tänker och känner. Hon har ju inte den där autopiloten som dom flesta av oss andra har och när hon ska försöka navigera manuellt så blir hon ofta väldigt utmattad innan hon ens är halvvägs. Hur ska man kunna räkna ut summor utan siffror....

En sak som jag förstår kan  låta konstigt, men jag  tror att Vanja på ett vis älskar när människor gråter och är ledsna på riktigt. Givetvis så tycker hon ju såklart inte att folk ska vara ledsna och gråta, nej, det menar jag inte.

Nej, det är så här:  Om en människa är ledsen och gråter så att det syns tydligt, då vet hon. Det är tydliga siffror för att kunna räkna ut en summa.  Då blir hon helt  helt trygg med vad som sker och hur hon ska agera. 

Nu vet hon vad hon kan göra. 

Hon vet att det hjälper att  hålla om, lyssna och ta hand om. 

Hon vet att det är precis så man gör och att det är det som behövs och det är hon trygg i. Då blir hon lugn, hon vet precis hur det pusslet ska läggas eller det talet räknas ut

Det spelar ingen som helst roll vad det beror på att personen är ledsen, det kan vara stort och litet men hon ser att en person är ledsen och behöver då tröst oavsett vad det beror på och ingen kan vara mer empatisk och trösta som hon, när allt bara är tydligt, tro mig. 

Om det hade funnits manualer och spelregler för sociala sammanhang så hade det hela varit helt annorlunda och inte tagit fullt lika mycket energi. 

Men varje nytt eller större socialt sammanhang är som att kliva in i en provsal i skolan där du inte har en aning om vilka frågor och tal som kommer eller hur länge provet kommer att pågå, det finns inget facit och ingen att fråga

Försök förstå hur mycket energi det måste ta. Innan det ens har börjat

Försök förstå att en tillsynes pigg, social och pratig tjej kan bli helt dränerad på energi i sociala sammanhang, små som stora

Allt från fikarummet med endast två personer på jobbet till fester och tillställningar av olika slag...

Försök förstå att hon måste tacka nej till sånt för det mesta, fast hon älskar att vara social....hon orkar inte navigera manuellt

Det är ingen lätt ekvation att få ihop....

Vem orkar vara bakis nästan varenda dag, för det är det hon blir av alla sociala sammanhang

Vill man hjälpa en sån här person i ett socialt sammanhang så kan följande hjälpa:

Är det du som bjuder in? 

Delge så mycket information som bara är möjligt, gäster, kläder, mat etc...erbjud att man kan komma lite senare och säg att det är helt okej att gå hem när man blir trött.  Fråga om ni ska bestämma att personen endast kommer mellan två klockslag, så att det finns tider att förhålla sig till som är lite kortare än det vanligtvis brukar bli, kanske kan komma lite tidigare för att ta in en ny plats innan alla gäster...

Tala om att det finns utrymme att gå undan en stund om det behövs

Säg också att det är okej att tacka nej till en inbjudan, att man vet att det är tufft och erbjud att ses vid ett annat specifikt tillfälle, bara ni. En promenad eller en fika tex..

På plats

Var TYDLIG och ÄRLIG och  tro inte att personen kan läsa mellan raderna

Undvik HINTAR, IRONI, UNDERTONER

Finns det möjlighet att sitta/ stå lite vid sidan och prata? 

Fråga om ni ska gå undan en liten stund och prata

Ibland kan man kanske hjälpa genom att erbjuda personen en liten promenad runt huset, med eller utan sällskap....

Kom ihåg hur det var på dom låååånga proven i skolan...en liten kort nypa frisk luft kan göra underverk men man kanske behöver bli påmind

Säg också att det är okej att gå hem om man blir för trött, det är okej!

Försök förstå och kan du inte förstå så kan du åtminstone acceptera att alla inte funkar som du och det är okej det med!

Kärlek, Glädje & Förståelse åt Alla!