lördag 25 april 2020

...att hjälpa sig själv för att få minsta möjliga rätt hjälp





FYSISK OHÄLSA

PSYKISK OHÄLSA



Dom där två är väldigt olika ...eller.....
...jag känner lite att fysisk ohälsa står på marken och psykisk ohälsa svävar lite svårfångat i luften...
....fast dom behöver lika mycket förståelse, omvårdnad och hjälp...

..jag har så mycket tankar och funderingar hela tiden...min hjärna borde vara överhettad för jämnan men den har väl tränat upp sig....man blir ju bra på det man övar på, tänker jag...








När man inte mår bra oavsett hur och på vilket sätt så vill man ju ha hjälp, 
man vill liksom ha hjälp direkt när man lider för man får kanske nästan lite panik när man inte är, eller fungerar som man ska

Jag tänker att man ofta är väldigt (för) snabb med att skrika på hjälp...

Man vågar liksom inte stå kvar ens en liten stund i smärtan, möta den, se den i vitögat och fråga vad i hela fridens namn den gör där och hur den kom dit....

Varför vågar man inte det egentligen?
Jag menar, sannolikheten att man plötsligt kommer att ramla död ner om man inte genast ropar på hjälp och ringer doktorn eller äter ett piller är ju kanske oftast inte överhängande......

Jag tänker att man oftare borde trycka på pausknappen....ibland en längre stund, ibland kortare..

Kroppen behöver ändå en chans, tid och eftertanke, när den är i obalans, oavsett fysisk eller psykisk smärta

STANNA UPP, 
KANSKE BACKA TILL OCH MED 
KLURA lite på egen hand, på anledningen att det blev just så här, just nu... det är svårt för  någon annan att klura ut det åt dig



Om man hamnar i en situation med psykisk eller fysiskt ohälsa och det inte finns  en enda människa eller medicin tillgänglig, vad hade du gjort?

På riktigt, vad hade du gjort?

Där tror jag att det skulle kunna vara finurligt att  börja ibland...

Hjärnan kan så mycket och kroppen likaså, man måste lyssna ge en chans och förlita sig på den...








Nåväl, nu har vi lekt med tanken att det inte finns någon hjälp att få överhuvudtaget...återkommer om det....läskigt och skrämmande men alla gånger lärorikt som tusan,

men nu släpper vi den tanken en stund..... det finns ju hjälp av olika slag att få..... då tänker jag att den bästa hjälpen man kan få måste väl ändå vara den hjälpen som gör att man får minsta möjliga hjälp för att i mesta möjliga mån klara sig på egen hand......?

Jag tänker att alla människor vill väl vara så lite beroende av hjälp som det bara är möjligt....eller? 

Man vill väl klara sig själv och vara så oberoende det bara går....eller?



Gå tillbaka till tanken att det inte finns någon endaste person eller någon endaste medicin att tillgå, vad gör man?

När man har gett sig själv tid och tänkt till ordentligt så skulle det rentav kunna vara så att man nästan har löst sin ohälsa själv, eller i alla fall kommit på hur den ska lösas, eller exakt på vilket sätt en resurs ska sättas in.....

Om man direkt får panik, rusar runt och skriker på hjälp så tänker jag att risken blir stor att hjälpen kan bli för stor....

...för den med fyskisk ohälsa......
..det blir rullstol, tabletter och man tynar bort,  när det i själva verket hade räckt med en kryckor ett tag för att vila det akuta men också för att stärka det som stärkas kan......

...för den med psykisk ohälsa....
..det  blir en näve starka piller som gör att man blir avtrubbad  och beroende istället för att få förståelse, kanske något tillfälligt akutpiller och en plan med stöttning ett tag för att vila från exakt det man behöver vila ifrån men också stärka det som stärkas kan.....


En gång till....du står helt ensam....alltså helt ensam......vad gör du?
Kanske börjar du fundera på det som går att göra något åt själv, du har ju ändå inget val.....
Skulle det kunna vara till hjälp att försöka få ordning på några av nedanstående viktiga basgrejer.....


Känns det viktigt att sova ordentligt?
Hur?
Behöver kroppen kanske bli fysiskt trött?
Hur blir den trött?
Känns det viktigt att kroppen och hjärnan får ordentligt med näring?
Hur får den det?
Behöver kroppen syre?
Hur får den det?
Behöver hjärtat pumpa på lite extra för att driva iväg och lösa upp blodklumpar med ogråten gråt i?
Behöver kroppen eller hjärnan vila?
Hur gör du det?
Kan man bara lägga sig ner raklång på marken och glo upp i trädkronorna en stund?
Är det någon muskel eller sena som behöver vila? 
Hur kan du göra det?
Är det någon annan muskel eller sena som latar sig och behöver vakna?
Hur väcker du den?
Känns det viktigt med beröring?
Hur löser du det? 
Djur?
Klappa en varm, mjuk päls?
Känns det viktig att kunna slappna av?
Hur gör du det?
Känns det viktigt med rutiner?
Hur löser du det?
Ont i kroppen eller själen?
När blir det sämre? 
Går det att undvika eller minska såna situationer?
Hur?

Skulle det gå att börja jobba med några av ovanstående basgrejer?

Liksom försöka bocka av efter hand och känna efter om det blir någon skillnad, någonstans....


Kanske skulle det kunna vara så att när man har stannat upp och funderat lite själv, att man kommer fram till lite mer exakt vad det är som man verkligen behöver hjälp med,
 det är kanske någon basgrej man behöver hjälp med för att i sin tur få ordning på biverkningar av att inte kunna få ordning på någon basgrej  själv....

...kanske är det bara en pytte,  pytteliten pusselbit som behövs istället för en alldeles för stor vadarstövel som du knappt kan ta dig framåt i........den kanske till och med sänker dig i slutänden när den börja så småningom börjar läcka......


Ture tränar på sitt vis...



Med detta vill jag absolut inte säga att man inte ska be om hjälp när man behöver, nej nej,
 men för sin egen skull, så vore det med all sannolikhet, väldigt bra att vända ut och in på sig själv ordentligt först, innan man söker hjälp, för att få rätt hjälp,

inte för mycket hjälp ... men heller inte för lite...
... utan lagom, för att kunna ta sig ur eller kunna hantera sin ohälsa bättre.....

Att man på lång sikt bli starkare liksom.....
...någon del kan alltid bli starkare.

 Om det är den psykiska ohälsan som är svajig så kan man bli starkare på den fysiska

 är det den fysiska ohälsan som är svajig,  så kan man bli starkare på den psykiska,

så får hela kroppen liksom hjälpas åt att kompensera och stötta....


Ge luktsinnet vad det behöver......Ibland kan det bara vara gött stanna upp, blunda och lukta på nysågat.....


Är man svag och svajig i någon ände så är det ju extra viktigt att stärka det som stärkas kan i andra änden, inte lägga locket på och försvaga det svagare ännu mer liksom.....


Denna bilden tog jag för att komma ihåg att hur jag kände mig innan jag gick tog mig ut ....sendan hur jag kände mig efter en stunds lufsande i gråfuktig skog med ett svart, glatt, fyrbent sällskap.....skillnaden var enorm trots väldigt liten insats......




Eller tänker jag helt galet kanske....
....i så fall får jag väl helt enkelt tänka vidare.....

Mycket tankar nu...
...och ja, jag begriper att det är STOOOR skilland på olika personer och olika ohälsor....
men jag tänker att alla i alla fall kan stanna upp, göra och klura åtminstone lite på egen hand...för att få bästa, minsta, möjliga hjälp.....

Som sagt, det är bara mina tankar som snurrar...mycket...


Borde trycka på tänkpausknappen nu, stiga upp, klä på mig och springa en runda tror jag bestämt



Sprid kärlek inte virus💗

Kärlek & Glädje åt Alla!






















fredag 24 april 2020

...en liten bra sak med den här coronatiden...

En sak som jag verkligen gillar med denna coronatiden är att slippa kramas.....


Ja, jag vet att jag låter helt koko, och det är jag också men,

Att inte behöva hamna i det där ögonblicket:

"Måste jag kramas nu?"

Det är sååå himla skönt.

En befrielse att slippa

Jag ogillar det extremt mycket, när det är "fel" person som vill kramas

Det är inte det att jag inte gillar att kramas,  när det verkligen behövs en kram på riktigt, då är det ju superhärligt

Så det är inte kramar i sig som jag inte gillar, jag kan älska kramar och jag kan vara väldigt klängig på dom jag gillar, det är fel kramar som jag tycker är riktigt obehagligt


Jonas är väldigt kramig💕, han är den som har lärt mig att verkligen också kunna älska kramar, rätt kramar!


Jag har inga problem att krama dom jag tycker om och känner väl,
eller även någon som jag inte känner,  men som jag märker behöver och vill ha en kram, såna kan jag krama jättehårt och länge, då gör det ju liksom nytta

Men jag vill verkligen inte bli kramad på hur som helst....

I det stora hela så tycker jag att det ska kramas till höger och vänster på tok för mycket

Jag tycker att det är direkt obehagligt att sitta fast i någons armar som jag knappt känner eller som jag inte gillar.....

Sedan förstår jag inte att jag måste vara så trög, dryg och svårlärd att jag inte på femtio år har lärt mig att sträcka fram handen lite kvickt när man möter någon och det är risk för en ofrivillig kram.....

Jag måste träna mer på det så löser jag ju problemet direkt och kan känna mig mer bekväm


Tur ändå att jag har jag fått träna lite mer på att kramas på jobbet😁....

Jag råkar nämligen ha en arbetskamrat sedan 20 år, hon är raka motsatsen till mej vad gäller ALLT, en person som liksom bara måste  kramas ibland, då får man ju liksom ställa upp 😂😘och jag har inga som helst problem med det eftersom vi känner varandra så väl,  och jag vet att hon gillar det väldigt mycket, men grejen med det......?

Nä, jag fattar inte riktigt,
fast det har hänt att jag har dykt på henne och gett henne en spontankram och då skiner hon som en sol, det är såklart roligt och trevligt!

Jag vill liksom att en kram ska vara på riktigt när en kram väl kramas liksom...

Att båda verkligen vill kramas

Antingen att man kramas för att båda är så superglada över att ses
eller att man kramas för att någon behöver det väldigt mycket,
kanske någon är väldigt glad och man vill fira med en kram
eller att någon är väldigt ledsen och övergiven och kall och behöver en jättelånghållaomkram,
en sån där som verkligen gör nytta

men att hejkramas till höger och vänster med någon man inte känner eller någon man inte direkt gillar

NOPE,

ingenting för mig, det gör mig extremt obekväm

Det måste finnas något mer bakom en kram annars så kliar det jättemycket under huden på mig...

Är det bara jag.....


Så den här "slippakramastillhögerochvänsterhelatidengrejen"
är i alla fall en bra sak med coronatiden...enligt denna kokokärringen


Sprid kärlek INTE virus!



Kärlek & Glädje åt Alla!












söndag 12 april 2020

...löpexperter angående skador och allergi mot vila


Jag funderade på att skriva om att jag inte är allergisk mot något och att jag inte är någon löpexpert men...

jag är faktiskt allergisk
jag är allergisk mot vila,
det visar sig direkt
inte genom andnöd eller utslag
men genom att jag får direkt psykiska besvär och problem i nära relationer vid vila....


Och som sagt jag tänkte skriva att jag inte är någon löpexpert....
... men sen började jag fundera lite....
....om en person (jag själv) har sprungit i drygt trettio år, regelbundet i drygt tjugo år, oregelbundet  tio år dessförinnan...borde jag i alla fall inte få åtminstone kalla mig liiite expert då...
..jag menar, vem är annars expert?


Och i så fall, hur blir man det?



I vilket fall som helst så funderar jag lite på hur dom som inte springer kan ligga inne med sååå passens mycket kunskap och vara såna experter på allt vad gäller löpning.....

Tex så vet ju alla som springer mycket,  att olika smärtor och skador kommer och går....
 och om och när man kläcker ur sig det i något sammanhang så är det alltid någon som inte håller på med löpning som talar om för en att:

"Du borde faktiskt vila för du springer ju så mycket så det är ju inte så konstigt om du blir skadad"

??!!??

Hur kan dom vara mer experter på löpning och veta att jag ska vila, dom springer ju knappt ens om dom så skulle bli jagade av coronavirus?

Nä, det där är lite skumt....


Lite slutsatser har jag kommit fram till som en ändå ganska erfaren och nyfiken löpare

Om man får ont någonstans vid löpning så är inte vila den rätta medicinen för att få bukt med ett problem. PUNKT!





Vila kan visst vara bra tillfälligt om en smärta har gått på tok för långt men inte vila för att få bukt med ett problem

Vilan sätter bara problemet på paus, och det kan man förvisso behöva för att klura ut hur man ska göra för att i fortsättningen inte få ont...

Men inte vila och sedan tro att allt är frid och fröjd och sen så kan man fortsätta som vanligt....

Nej, nej, risken med vila är bara att man får ont någon annanstans och att psyket tar förskräckligt mycket stryk och då har man plötsligt ytterligare ett väldigt jobbigt problem att slåss med.....och som inte går att vila sig ur....

Att springa mycket, både ofta och många gånger även länge, handlar ju om att vänja kroppen på rätt sätt och det gör man INTE genom att vila. Du hör ju själv hur det låter,...
..vila för att bli bra på att tåla mer löpning....
..nä, nä...
..man måste ha mycket mer fantasi än så

Fortsätt springa, men inte som vanligt, känn efter in i dig själv...
Var känns du klen?
Var känns du stel?
Var känns du ojämn?
Det kan var att stel i nacken gör att du får ont i lilltån....typ....
Gå igenom hela dig, många gånger

Fråga runt, andra som springer mycket
Googla runt,
Våga prova nya grejer

Skor,
utan skor,
en ny stretch,
en ny balansövning,
nån ny styrkeövning,
kolla i spegeln
Prova, prova, prova
Var envis
Ge tid, mycket tid
Prova allt utom att sätta dig ner i soffan och vila för det löser inte problemet
Hur är ditt liv när du inte springer, ligger problemet där?
Jobbet, hemmet, någon annan träning som stör?
I dom skorna,  i dom rörelserna.....

Lite ont här eller där så länge smärtan flyttar runt är ingen fara, det är lite värre när den biter sig fast på samma ställe, då är det varningsflagga och du måste ändra något.

Ja, så tänker i alla fall den här löpexperten som just nu jobbar på att försöka lura iväg lite småtjuriga hälsenor....


Spring på och använd all fantasi du har innan smärtan biter sig fast för  hårt....
..men vila...
...njaeäää.....
nä!




Sprid
Kärlek & Glädje åt Alla,
inte virus



Snart frukost sen är det dags att ge sig på  #RS 244