Ett år har gått sedan Vanja var så nära döden som man kan komma. Här har hon valt att skriva lite och dela med sig av:
1 år senare.
Den där dagen kom. Det där uttrycket "nära-döden-upplevelse" hade nu hänt, på riktigt. I en bil där ingen har en aning om vad som hänt. Jag blir direkt skickad till Lund. Överleva eller inte, det kunde ingen veta än. Men jag var aldrig där. Jag var i en helt annan värld bortanför mediciner som tvingat mig vila. För hjärnans skull. Lunds terori blandas ihop med vittnets teori. Ingen vet ju vad som hänt, inte är teorierna överens. Och där kommer jag få leva i hela mitt liv. I tanken "vad var det som hände?".
Väckningsförsöken i Lund var oroliga. Jag skickas upp till Växjö igen. Tillslut vaknar jag. Men det är inget jag minns. Mitt första minne från sjukhuset var när sjuksköterskorna för första gången lät mig kissa på toan ifred. Dom hjälpte mig sätta mig ner på toan, sen gick dom ut. Då kom min hjärna på något skumt vis på, att jag ska ut och möta syrran och hennes hund. Nej syrran skulle inte komma. Men jag ville så himla gärna känna hundpäls tror jag. Jag reser mig från toan. Ramlar med en rejäl duns på golvet. Jag kan ju inte gå. Balansen är inte där.
Dagarna går. Jag upprepar allt jag säger flerafleraflera gånger. Jag minns liksom inte vad jag sagt.
Efter att ha lärt mig gå med en rulator-liknande grej så bestämmer jag mig för att jag är frisk. Mitt i natten, 03, vandrar jag ut genom hela avdelningen med läkaren efter mig. Jag ska därifrån. Utanför avdelningen hittar jag en stol. Läkaren pratar med mig hela vägen och jag var så sjukt irriterad. Blev trött. Så jag satte mig där och han fick med mig in igen.
Dom vill skicka mig till rehab. Men jag var ju frisk. Jag klarar mig själv, utan hjälp. En läkare skickar en remiss till den inlåsta avdelnignen PIVA (psykiatriska intensivårdsavdelningen) Dit åker jag ambulans. Med polis i. Ligger I rummet precis bredvid personalrummet. Härifrån kan jag inte vandra iväg. Jag är inlåst. Mobilen får jag bara använda i mobil rummet. Ingen elektronik på rummet. Ingen musik. Ingenting.
Efter nån vecka där blir jag vidare skickad till vanliga rehab. Där jag bara fick lämna området med mamma eller pappa. Föräldrarna som jag just då faktiskt inte alls ville ha med att göra. Semestertider gjorde att personal ändrades heeeela tiden. Varje dag hade jag tid med arbetsterapeut och sjukgymnast. En gång i veckan hade jag tillgång till psykolog.
Inget jag deltog aktiv i alls. Ingenting dög. Ingen personal dög. Endast några få sjuksköterskor. Typ 2 st. Frukost åt jag aldrig. Lunch och kvällsmat tog jag med mig ut till den lilla scenen som låg 100m från avdelningen. Där var jag relativt synlig. Men jag var tvungen att komma in varannan timme för att visa att jag inte rymt. Där ute satt jag. Tills 22. Då var jag tvungen att gå in. Sömn var svårt. Jag fick ingen ro. Jag ville ha min katt. Men det gick såklart inte. Däremot sömntabletter fick jag ta. Nej sa jag.
Dagar gick och tillslut fick jag 2 timmars permission runt Trummen. Med sällskap av pojkvän eller vän. Det var för lite. Jag ville nå stan. Se något annat. Tjaffs eller övertalande, som jag tyckte det var, gav mig tillslut 6 timmars permision. I Växjö. Men jag var tvungen att ringa och meddela om jag bytte plats i stan än dit jag sa att jag skulle.
Jag rymde därifrån 1 gång. Jag ville prova rida. Ridning var något jag velat lääääänge. Men det fick jag ju såklart inte utan sällskap av någon personal. Hahaha. Personal utan hästerfarenhet var ju inte lönt. Dom kan ju ändå inte hjälpa mig.
En av mina bästa tjejkompisar tog med mig ut till stallet där hon bodde och där hon ridit länge. Stallet hade en sjukskriven häst som bara fick skritta. Lagom. Vi red ut själva. Jag lyckades.
När jag kom tillbaka så sa jag ärligt att jag hade ridit. Den kan dom ha! Jag klarade ju det. Själv. Jag kom tillbaka hel.
Tillslut blir jag utskriven. Jag tog liksom inte emot någon hjälp där ändå.... Vad skulle dom göra?
Någon månad bodde jag i pojkvännens familjs hus. Jag hade ingen kontroll på någonting i princip. Jag utryckte mig ungefär "jag har en ny hjärna jag måste lära känna, ett nytt sätt att att bete mig på. Nya sätt att hantera saker på. Jag behöver lära känna mig själv på nytt" när folk frågade hur jag mådde och varför jag inte kom överens med föräldrarna.
Under vintern flyttade jag tillbaka till rummet jag var inneboende i vid olyckan. Jag ville liksom tillbaka till det jag glömt tror jag. Jag började smått acceptera att jag behövde hjälp. I Januari fick jag en helt fantastisk vårdkontakt på psykiatrin. Jag fick också Personligt Ombud. Jag accepterade att jag behövde hjälp.
Jag bosatte mig tillslut hemma hos mina föräldrar. Dom behövdes mest. Relationen som var dålig innan olyckan hade läkt. Jag behövde dom. Jag behövde sömn. Jag behövde redig mat. Jag behövde skogen. Det tog ungefär ett år innan jag fick ordning på allt efter en sånhär smäll. Innan jag faktiskt insåg att jag fortfarande är Vanja. Att jag fortfarande vet hur man ska bete sig. Jag vet att hjälpen jag har nu har jag rätt till, tills jag är frisk. Och hjälpen hjälper mig.
Idag har jag tillgång till den enorma trädgården. Tillgång till elcyklar nu när körkort inte finns. Tillgång till skog och tystnad. Jag har det mörkt om nätterna. Vatten om jag blir bad sugen. Grannen som har ladugård får jag gärna vara i. Kalvar, mjölk och åka traktor. Mina älskade katter som nog också är glada som har mig hemma och kelar.
Här kan jag sova middag. Här kan jag äta redig mat. Här får jag den friska luften. Här har jag en familj att prata med när tankar tar mig. Här ska jag bli frisk.
//Vanja
