Jag tycker mig kunna ana en tillstymmelse till upptining av min "frozen shoulder".
Jag borde glädjas.
Jag har mycket jag borde glädjas åt.
Dessvärre så känns det som att hela min kropp i övrigt börjar förvandlas till en "frozen body", inte utanpå, där är jag så mjuk som aldrig förr, men inuti......
..bakom dom mjuka brösten är det värst.
Därinne bor en stenhård cementklump som emellanåt, märkligt nog, även kan expandera upp i halsen......
Jag känner att jag håller på att förändras och tappa min energi, min glädje, min entusiasm och det är skrämmande.
Det är skrämmande att inte känna igen sig.
Det är skrämmande att min djupa rynka i pannan aldrig slätas ut. Rynkan i sig är inte skrämmande men att min känsla alltid är en rynka i pannan.......
Det är skrämmande att nästan alltid må illa
Jag är så trött och jag känner mig så ledsen och maktlös inför det mesta......
Det är skrämmande....
Jag blir
inte frustrerad.....
Det är skrämmande?
Frustationen brukar kunna ge mig en spark i ändan
Men..
Hur gör man?
När glädjen och entusiasmen har sprungit och gömt sig?
Jag vet inte det.
Det har aldrig hänt mig.
Kommer jag på riktigt att stelna...hela jag.....?
Är det mina sista år som plötsligt har jagat i fatt mej och slängt in cementklumpen i bröstet medan jag sov?
Är det mina sista år som plötsligt har jagat ifatt mig och förgiftat mig fryspulver?
Är det mina sista år som plötsligt har jagat ifatt mig för att dra ur mig min energi?
Är det mina sista år som plötsligt har jagat ifatt mig för att sno min inre karta?
Men varför då?
Jag blir rädd.
Det är skrämmande.
Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka .
Det värsta är....
...pallar jag ens med att leta, med min cementklump inne i min "frozen body"........
Ingen kan hjälpa mig, det vet jag.
Hoppet står till mig själv.......
Jag vet att jag måste börja med att acceptera att det är som det är.
Att kroppen håller på att frysa ihop
Att cementklumpen ligger där och väger tungt
Att rynkan sitter där den sitter
Att energin och entusiasmen är på villovägar
Detta går inte att blunda för eller försöka att springa ifrån...bara att "gilla" läget och köra på utifrån dom förutsättningarna....
Inte förrän jag accepterar att det är som det är, så kan jag börja gå, tina upp och leta.....
Det är bra att sätta lite ord på statusen....
Det funkar ingen längre tid att gömma sig bakom ord om hänsyn i trafiken.....
Jag måste börja i rätt ände.....
Trots att jag efter dom här raderna fortfarande mår illa och ett huvud som nästan sprängs....
..så tycker jag mej kunna ana att cemenklumpen krympt lite...
Igår gick jag ut i garaget och kollade på "Spättan"...stängde garagedörren och gick in igen....
För orkeslös
För ledsen
För stel
För stor cementklump
Men nu kom jag på...
... om jag låtsas att det egentligen är "Spättan" som
verkligen behöver komma ut.....
...då hjälper jag ju någon annan..
.. . det brukar ju ge mycket energi och kärlek tillbaka......
Jag tror att jag ska gå ut i garaget och kolla på henne idag igen.....
...kanske kan hon hjälpa mig att leta...
..hon är ju så snabb...
...kanske vi kan cykla ifrån lite rädsla.....
Jag får väl börja dagen med frukost i alla fall...
KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!
