Det är fjorton dagar sedan jag var på botten av mig själv
Det är tolv dagar sedan jag blev mig själv igen.
Inget nytt har hänt runtomkring mig förutom att ....
...hjärnan, kroppen, alla små celler och andra små figurer i kroppen har hittat tillbaka till ett samarbete igen.
Det är coolt. Jag kan inte riktigt säga hur dom hittade tillbaka men ....
Att bara låta saker och ting ske inuti sig själv,
ta det med ro,
bara åka med liksom....
Det är nog det som har varit grejen för mig.
Så orolig och ledsen som jag har varit.....ja, jösses.....
Men nu har jag kommit till en punkt där jag vet att jag kan inte hjälpa Vanja mer med hennes "spöken", hon vill inte heller.....det är vansinnigt sorgligt men det är sant, här måste proffs hjälpa henne.
Det hjälper ingenting med en morsa som delar ut kärlek, förmaningar och peppning....
Jag vet det......tro mig...
...jag har vänt ut och in på mig och jag har utforskat alla stigar, även den obanade terrängen för att komma fram.....
Jag gick bara vilse och tillslut in i muren...
Det är förskräckligt sorgligt.
Typ nästan världens sorgligaste.
Jag blev tvungen att backa och hitta en väg tillbaka och det har jag gjort.
Jag vet att jag måste ta en annan utmanande stig...... så länge....
Det bästa jag kan göra för mig själv, Vanja och alla andra är att ta hand om mig själv på bästa sätt , då står jag stadigt om/när någon ropar på mig igen....
Livet går upp och livet går ner.
Ibland mer och ibland mindre.
Bara att åka med.
Det går inte att blunda eller springa ifrån.
Åka med utan att fastna......
Det viktiga är ju inte vad som händer utan hur jag förhåller mig till det som händer......jag måste komma ihåg det...
...hela tiden.....komma ihåg...
Lättare sagt än gjort emellanåt....
...men tack vare familj, vänner, arbetskamrater, grannar, Spättan och SKOGEN och en skvätt champagen då och då, så känner jag mej riktig glad för det mesta mellan en och annan tung tår. (Tårarna måste få komma, säkert bara nyttigt att byta ut dom ibland, hahaha!)
Kärlek och glädje åt alla!
<3 Vad skönt att höra att du hittade tillbaka till dig själv! Det är ju det där med att man inte kan axla andras ansvar, mardrömmar o spöken. Hur mycket man än vill. Det hjälper varken en själv eller den andre, tyvärr. Ibland kan man bara finnas där, och det gör du ju, det vet jag. Resten av resan måste Vanja reda ut bit för bit själv. Det är svårt att släppa kontrollen! Men det kommer bli bra till slut, även om det tar tid. Ta hand om dig själv oxå, så du orkar. Kramar!
SvaraRaderaSant😊 Bara att tugga på och njuta allt man kan så fort man kan😊 kramar tillbaka
Radera