...mammografi för att alla andra gör det, och andra "stora tåg"!

Nu kommer jag bergis att göra en och annan lite upprörd, det är jag fullt medveten om även om det inte alls är mitt syfte!

Syftet är mer att,  tänk en liten gnutta själv och läs på och ta reda på lite innan du "åker med dom stora tågen!"

Själv vill jag aldrig bara "åka med" när det gäller min kropp!

Min kropp är ju min allra bästa vän som jag ska  hänga i hop med tills jag dör! Jag måste ju lyssna jättenoga på den.  Jag kan ju liksom inte bara göra vad alla andra gör,  bara för att alla andra gör,  och sedan vet jag egentligen inte ett jota!

Så, så fort det kommer på tal, något som gäller vaccinationer, medicinering eller kontroller av hur min kropp mår eller något annat som ska göras med min kropp så är det tvärnit i min hjärna!

Jag hör liksom hur kroppen skriker:  Vänta lite...."Jag är frisk, låt mej vara, jag vill inte bli kontrollerad eller medicinerad! Jag blir orolig då och då blir jag sjuk!  Jag är ju frisk! KAN SJÄLV!"


Hallå...

......JAG VILL INTE  LETA FEL!! Vill inte, vill inte, vill inte, vill inte..

Jag har väldigt stor tilltro till min kropp. Jag tänker att,  om jag ger den allt grundläggande som den behöver så kan den åstadkomma mycket, MYCKET, mer än vad man tror.

Den ska få bra kost och  inte en massa processad  låtsasmat med en massa dåliga tillsatser! Den ska få sova, den ska få röra på sig mycket, den ska få frisk luft och den ska slippa att stressa.  

Om jag alltid noggrant lyssnar på min kropp så kan det faktiskt hända att den ibland skriker: "Hallå, hjälp mej, för nu kan jag inte själv och då hamnar jag ju i ett annat läge så klart!

Förresten, hur kan vi vara så in i bombens säkra på att vi inte har haft en och annan sk dödlig sjukdom utan att veta om det?

Hur kan vi vara så säkra på att inte kroppen har löst en massa sjukdomar på egen hand  just för att vi inte har varit och lagt oss i? 

Kanske rent av flera gånger om? 

Om vi återgår till mammografin så är det så här: En del cancer upptäcks inte. En del som upptäcks växer så väldans långsamt och skulle aldrig behövts behandlas!  Men i och med upptäckten och att det inte går att se vilken sorts cancer det är så drar man igång en väldans onödig behandling.

Och cancerbehandling hjälper ju som väl är i jättemånga fall,  men i alla fall, så startar man ju ett sjukt krig i kroppen, både fysiskt och psykiskt. 

Nyligen så har forskare gjort en studie i australien kommit fram till att stress och oro "matar" cancern. Cancer älskar stress, det är typ deras bästa näring och "fortplantningsföda".....

På stressade möss med cancer har man sett att cancern  har spridit sig till många fler och större områden än hos mössen som inte var lika stressade.

Vad händer vid väntan på provsvar? Vid ett provsvar som visar cancer och strax efteråt?? Vad gör jag med informationen och det svaret liksom!? Hur hanterar jag det?

Förmodligen blir jag  sjuukt orolig och stressad!  

Här lägger jag i hop ett och ett själv.....

...svåra beslut vi ska ta hela tiden, mammografi eller inte, svininfluensavaccin eller inte, cellprovskontroll eller inte...kortison eller inte....

Ja,  du söte värld vad mycket vi ska ta ställning till. 

Jag tycker så klart att man ska gå på mammografi om man vill det och känner så, men det är ju bra om man tar reda på lite runtomkring ibland och tänker lite själv.

Inte bara åker med för att sedan säga "Det visste inte jag, varför har ingen sagt det till mej!"

Och ja, jag har både hoppat över mammografi och varit på det....(ibland blir jag lite darrig när min man sätter ögonen i mej ;) och säger att jag ska gå...)

Seså, ut i naturen nu och stressa av, ät sedan mat och fika utan en massa skit och gå å lägg dig i rimlig tid ikväll! Fundera lite över vilka beslut som ska komma från dej själv och inte för att  "alla"andra gör.....

Inte svårt alls...

Kärlek och glädje åt alla!