Att stå stabilt och stötta någon med självmordstankar är en oerhört tuff erfarenhet.
Det drar igång mycket tankar och man blir jättetrött både av oro, känslostormar och svarta nätter!
Jag har nog fram tills nu, tillhört den gruppen av människor som verkligen har försökt att förstå människor med självmordstankar och tyckt att det är otroligt ledsamt när någon inte vill leva längre och dessutom tar sitt liv men jag måste tyvärr erkänna att jag också ibland har vacklat i tanken och tänkt att det också är en egoistisk handling att ta livet av sig.....
Det skäms jag för nu! Jag skäms faktiskt så mycket för det, så att jag helst vill förtränga att jag ens har snuddat vid dom tankarna, det för det vänder sig ut och in i magen på mej när jag inser hur fel jag har tänkt.
Jag förstår lite bättre nu!
Så nu tillhör jag en annan, något mer erfaren grupp som vet att när man har självmordstankar, då är man sjuk och faktiskt sjuk på riktigt!!!
Jag vet att läskiga baciller som är jättesvåra att rå på själv har angripit tankarna.
Att vara sjuk ska man inte bli dömd för!
Ingen dömer ju dej och tycker att du är egoistisk för att du har migrän, halsfluss eller ligger med huvudet i toastolen och spyr (om du inte är bakis)?
Jag har inte pratat med någon om självmordstankar tidigare men nu har jag det och jag har dragit några slutsatser alldeles själv:
Att vilja ta livet av sig handlar inte att vilja dö! Det handlar om att man inte orkar leva på det sättet och må på det sättet man gör just nu!
Om du har huvudvärk så kan du stå ut, men om det övergår till migrän så behöver du tabletter!
Om du har ryggont så kan du stå ut ett tag, men blir det värre så behöver du en (tex) kiropraktor!
Om du är förkyld så kan du stå ut, men om det övergår i halsfluss så behöver du vård !
Om du är ledsen så kan du stå ut ett tag, men om det övergår i självmordstankar så behöver du vård!
Om man berättar att man fått lunginflammation så förstår alla! Dom tycker synd om dej! Dom gullar med dej, handlar åt dej och berättar om egna erfarenheter, allt från lunginflammation till alla möjliga mystiska sjukdomar som dom har drabbats av!
Om någon talar om att dom mår jättedåligt, verkligen jättedåligt fast inte riktigt kan sätta fingret på vad....vad händer då med din reaktion?
Står du kvar?
Frågar du mer?
Frågar du tex om personen t.o.m har tänkt på att ta livet av sig?
Slätar du över?
Lägger du benen på ryggen?
Kan tålas att tänka på och kanske också prata om på fikarasten!
Alla andra sjukdomar förutom självmordstankar, ska ju ältas i det oändliga!
Vore bra om man kunde älta detta också.
Jag menar bara det, om man nu är en person som har "jagvilltasjälvmordtankarsjukan" ska man då också behöva bära den sjukan själv, inklusive dåligt samvete för att man har dragit på sig den sjukan?
Låtsas att du har maginfluensan!
Tänk så mycket bättre du mår om någon dyker upp och inte räds för spyor och istället kommer med förståelse, peppning, sällskap, blöt handduk och avslagen cocacola!
Och kanske efter det akuta skedet tog med dej ut i friska luften till ett fint ställe för att lyssna på hur du har känt dig under sjukdomen, hur många gånger du har spytt och huruvida du hade räsärbajs och feber också?
Om man mår psykiskt dåligt behöver man också någon som kommer och inte räds för tårar och ångest. Någon som tar ett kliv fram och inte backar.
En som står kvar fast det är svårt!
En som lyssnar, pratar serverar mat och drar med sig personen ut i friska luften....Kanske en som följer med till vården vid det behovet..
Önskar att jag tillsammans med folk runt omkring mej hade pratat och ältat självmord och psykiskt ohälsa lika mycket som alla andra sjukdomar!
Då hade jag kanske haft liten gnutta mer kött på benen och inte känt mig så blåst och dum i huvudet som jag gjorde då....
...och dessutom så kanske den som tänkt på att avsluta sitt liv vågat tala om det i ett mycket tidigare skede och kunnat få hjälp och stöttning innan det behöver gå så långt eller till och med för långt!
KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!
