(Här ser jag ut att inte må så bra, men allt är inte alltid vad det ser ut att vara! Jag mår superbra och är ute och räsercyklar med min vän Spättan)
...då är det bra att lära sig att bara smygkika en pytteliten bit framför sig och inte åt en massa andra håll.
Jag har kommit på att min löpning har lärt mig så otroligt mycket om min hjärna och jag försöker så ofta jag får och kan förklara för dom i min närhet som inte mår bra!
Att springa har ju så makalöst många fördelar:
Man får fin, fina lungor och snyggare ben,
man minskar huvudvärk och ångest
man får starkt hjärta och fastare rumpa,
man får egentid (om man vill) och finare hy,
man blir gladare och sover bättre
man får fungerande tarmar och mage,
man får nya kompisar och nya snygga löparkläder
man kan springa roliga lopp och utforska nya stigar
ja, listan kan göras såååå lång.
Och här kommer lite paralleller, löpning-psykisk ohälsa!
Helt ovetenskaplig men jag ser det jag ser och har varit med om det jag har varit med om.
När man mår väldigt psykiskt dåligt och hjärnan knappt får luft och man vet varken ut eller in.......
...då är det den allra, allra minsta, smalaste och knöligaste stigen, man måste välja för att komma vidare...
...väljer du för stor stig/väg att ta dig fram på när du inte mår bra då får hjärnan alldeles för mycket utrymme att balla ur och andnöden och ångesten knackar lätt på för att slå undan benen på dig så att du inte kommer vidare.....
...så fort hjärnan börjar härja så måste man in på den lilla lilla stigen.....
...för om du fortsätter på den stora så blir det alldeles för lätt att kolla bakåt, framåt och åt sidorna och det blir alldeles för mycket för en hjärna som redan brinner....
...man måste hjälpa den lite att svalna av och fokusera på det lilla i stället.....när den inte mår så bra så måste man hjälpa den på traven liksom...
..det som händer när du väljer den allra minstaste och knöligaste stigen är att:
Fokus måste ovillkorligen vara framåt men ändå inte längre än på nästa steg för då snubblar du.
På en liten stenig, rotig stig så klarar du inte kolla bakåt eller åt sidorna, inte heller för långt framåt för då ramlar du!
Istället tvingas du koncentrerat, här och nu, ta ett steg i taget för att inte ramla men ändå komma framåt.
och rätt som det är så har hjärnan fått svalna lite och du kan titta lite längre fram....och våga dig på lite större stigar....
Idag: Runstreak #3
Kärlek & Glädje åt alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar