....torsdag....

Vaknar. Skriver. Går ut. Behöver skogen. Blir jätteledsen. Undrar om någon är vaken. Det är inte hela världen att väcka någon, jag vet det. Det är inte hela världen att gråta heller....Jag går och går. Tårarna och trycket över bröstet kommer och går. 

Kommer hem. Äter mina bär och mina frön. Som vanligt...Duschar. Velar inte med kläderna. Jag tar samma rosa byxor som dagen före. Dom har hängt ute. Dom luktar landet och inte sjukhus längre. Det känns gott och tryggt i näsan.  Sjukhuslukten får hela kroppen i darrning och på helspänn. 

Jonas och jag pratar inte särskilt mycket. Jag beställer tid till vårdcentralen för oss. Vi har ingen möjlighet att jobba. Vi kan inte ens fylla i en blankett utan att bryta ihop trots att vi hjälps åt.

Vi åker in till Vanja när jag har tvångskramat Ture som susar iväg mot skolans sista dag  i finskjorta, snygg frisyr och en hel del exklusiv lukta gott! Denna stekare! 

På sjukhuset är det lugnt. Det vet jag. Hon ser ganska avslappnad ut men följer oss en stund med blicken. Det doftar lite lukta gott om henne också. Bra att vi köpte lite goa hygiengrejer till henne. 

Hon slumrar till. Vi går till kuratorn. Hon känns trygg. En trygg gammal stabil moster från landet ungefär. Hon lovade att rodda lite i pappersgrejer åt oss. Vi/ jag pratade lite om olyckan och efter en stund så säger hon till Jonas och mej. - Det kan vara bra att skriva lite om allt detta, om det så bara är anteckningar.  Jag skrattar nästan lite och berättar att jag skriver någon timme eller mer varje morgon.

Vi går därifrån och känner en gnutta lättnad av att överlämna , just nu oviktiga, saker som kan bli oerhört besvärligt om det inte sköts. Nytt besök på tisdag. Det är bra om vi svarar även när det står privat nummer, säger hon när vi går, det behöver inte vara dåligt. Hon hade försökt nå oss många gånger....

Går ner till Vanja igen. 

Hon har det fortfarande lugnt. Ture kommer in som en frisk fläkt i rummet. Han har betyget i handen som han är nöjd med. Vi pratar och det är ganska munter stämning. På morgonen innan Ture gick så sa jag att något mysigt får vi lov att göra för att fira in sommarlovet, åtminstone en bakelse. 

Bästa Håkan hör av sig och undrar vi vill komma och käka upp rester från gårdagens student. Det vill vi. Det känns konstigt att åka och träffa dom men det känns helt underbart vanligt. Där är jag trygg. Jag kan bara vara som vanligt. Jag kan låtsas en stund att allt är som vanligt. 

Jag är jättehungrig. Vi käkar grillbuffe och det smakar så ljuvligt. Vi pratar inte jättemycket om det jobbiga. Det känns både skönt och inte. 

Stressen över att inte vara hos Vanja börjar smyga sig på. Vi måste dit. Jag vill det men jag vill inte åka ifrån Lina och Håkan jag vill vara där och känna att jag kan vara som vanligt men också bryta ihop när jag behöver. Det knyter sig ordentligt i mitt bröst. 

Vi blir ledsna allihop. Vi åker.

Åter på sjuhuset så hade personalen flyttat över Vanja till mer sittande. I någon monstig stol Det såg märkligt och sorgligt ut. Lugnt. 

Ture och jag sa hej då till Vanja. Jag körde hem Ture. Ville stanna hemma med honom men ville tillbaka....

Kvällen började lugnt. Vädret ute var ljuvligt ljummet. Ture ville att Jonas skulle spela golf. Jag tyckte det var en bra ide´och knuffade iväg Jonas. 

När jag kom tillbaka till Vanjas rum så var det uppståndelse. Kräk.  Sonden utdragen. Vevande armar och ben. Svett som rann. Kanyler som åkte ut. Maskiner som pep. Lakan som behövde bytas. Nytt kräk. Ny sond. Mer kräk. Hålla fast. Ledsen blick. Arg blick. Jag vill bara springa därifrån och komma tillbaka när det är lugnt igen. Det går inte. Vi behöver vara många. 

När det är ordning på allt igen så står jag själv vid sängen börjar gråta. Spänningen och oron som nyss var, släpper lite.  Vanja tittar på mej med en klar genomträngande blick, hon sträcker ut sin yviga arm och drar mej intill för att trösta. Jag säger att det inte är hon som ska trösta mej, jag blev bara så himla orolig när det blev så mycket. 

Det är lugnt en stund sedan börjar det lite igen. Jag vill bara att hon ska somna för kvällen nu. För hennes skull. Hon har det jobbigt på kvällarna. Nattpersonalen kommer. Man ser att Vanja försöker forma läpparna men vi kan inte tyda. Hon svettas. Hon är orolig. Jag släpper inte henne en sekund. Hon tittar så mycket nu. Rädd blick. Arg blick. Ledsen blick. Frågande blick. 

Till slut får hon ro. Det är mörkt utanför fönstret. Jag har stått vi hennes högersida i många, många timmar. För att jag ville, kunde och behövdes. 

När jag lämnar rummet och sjukhuset känns det som att allt och alla sover i hela byggnaden. Jag möter ingen. Det är nästan midnatt. Jag har Jonas i luren hela vägen till parkeringshuset. Där lägger vi på och jag kör sakta på småvägarna och gråter tyst hela vägen hem.