Hela tiden under dom här snart fyra veckorna så har marken gungat under mej, till och från.
I onsdags kväll när jag kom hem från Vanja så kunde jag inte hålla balansen längre.
Onsdagen var fantastisk.
Direkt på morgonen blev det operation. Den lilla operationen där hon fick sin lilla manick inopererad vid nycklbenet för att man lätt ska kunna sticka henne om det behövs. Hon var lite slö efteråt men hämtade sig och vid lunchtid så åkte tracken i halsen ut.
Hon pratade!
På vanligt vis!
Dock lite tröttare och lite svagare men ändå..... Vanjaröst!
Nu är det inte mycket slangar kvar. Dock sonden i näsan. Hon får börja äta men hon måste vilja förstås.
Hon vill ut på balkongen. Vi hjälps åt att få över henne i specialstolen och drar ut henne.
Vill hon ha piggelin?
Nä...hon skakar på huvudet.
Jag har tagit med mig tomatsoppa hemifrån. Jag frågar om hon vill ha. Hon nickar. Hon glömmer att hon kan svara enkelt med tal.
Jag hämtar. Jag håller den varma koppen, hon tar skeden med sin bästa hand och för den bestämt och koncentrerat mot munnen. In med skeden. Sväljer. Tittar upp och utbrister:
-Fan vad gott!!!
Sedan nästan sliter hon med sin darrande hand koppen hur min hand och tömmer koppen på på nolltid och utbrister:
-Jävlar vad gott alltså!!
Vi skrattar och jag blir helt varm i kroppen. Hon äter själv, hon känner uppenbarligen smak och hon svär, allt känns så in i bomben normalt en stund.
Hon blir servad med mjölk. Hon klunkar och svär lite till....
Det kommer och går folk på balkongen. Många vill kolla till Vanja och se hennes enorma framsteg.
Vid något tillfälle så säger hon att hon tycker att det är mycket folk hela tiden. Jag förklarar ganska noggrant att det behövs och att det är för hennes skull. Hon kollar med sin lite annorlunda blick och funderar en kort sekund innan hon utbrister
-Fan vad najs! Vi skrattar igen.
Hon ler ett Vanja leende och jag känner att vi skrattar med henne men långt inne i mej så protesterar en liten ensam polis som säger att vi inte ska skratta åt henne......jag vänder honom ryggen.
Eftermiddagen fortsätter i samma goa stämmning. Vanja talar om för alla hur snälla dom är och att hon tycker om dom.
Vanja är glad och vi är glada och jag tror att vi har smittat hela personalstyrkan på iva också.
En härlig person (läkare kanske?) kommer in bara för att få se och prata lite med Vanja.
Han berättade att han var med henne i ambulansen när hon åkte till Lund och var även med på tillbakaresan. När han har pratat lite utbrister Vanja:
-Då kan jag ringa dig om det kör ihop sig då?
HA, HA, HA!
Det börjar bli sen eftermiddag. En eftermiddag som vi bara för mindre än än vecka aldrig trodde att vi skulle få uppleva.
Jonas och Ture åker för att spela lite golf.
Jag blir kvar hos Vanja
Hon börjar bli väldigt orolig, stressad och mår förskräckligt illa.
Timmarna går och det släpper inte.
Mindre kända sköterskor i rummet.
Jag känner mig osäker och orolig.
Kan det vara farligt för henne att hon spyr?
Jag känner mig förfärligt ensam.
Ensamkänslan här är ny för mig.
Jag står vid hennes sida hela tiden, klappar på henne och är beredd med spypåsen.
Känd undersköterska kommer in, jag slappnar av lite. När hon går igen så känns det inte bra.
Medicin mot illamåendet.
Blir ännu oroligare.
Mer medicin.
Jag mår också illa.
Jag är säker på att allt beror på att det varit för mycket idag utan vila.
Det är vedervärdigt att trycka i mediciner av den anledningen......
Det kanske inte finns någon annan lösning där och då.....
Jag säger ingenting.
Jag vill inte men jag springer ifrån en jättesnabbis för att pudra näsan.
Vanja vänder och vrider sig och mår riktigt dåligt och jag känner mig dödens trött .
Efter flera timmar kommer Jonas.
Han tar över och jag åker hem.
Jag är hungrig, trött och tom.
Klockan är över tio, jag stannar till hos min granne Åsa som bett mig att stanna till jättesnabbt om jag orkar och det inte blir efter elva.
Vi går ut i skummet till hennes frodiga land och hon klipper av en knippe helt ljuvlig dill.
Sedan tar hon grepen och vänder upp några små fina nypotatisar.
Den lilla, lilla stunden med Åsa där i landet i skymningen med doften av dill och jord känns underbar och livsgivande på något sätt. Vi pratar inte så mycket.
Jag låser upp och går in i huset och jag känner mig annorlunda. Mörk, tung, orolig....
Jag kokar upp dom små potatisarna med dillen, värmer tomatsoppan. Brer några otroligt goda frökex från annan granne som har bakat. Äter potatisen med Åsas hemgjorda smör. Det smakar ljuvligt.
Men tyngden över mej väger mer och mer och det känns som att jag knappt får luft.
Jonas och Ture kommer hem. Dom är långt borta......
Jag går och lägger mig med min tyngd och gråter mig till sömns.....
Vaknar och känner mig ännu värre. Blir ledsen. Stirrar i taket och vill inte stiga upp.
Försöker sortera i huvudet. Tänker att jag borde skriva eller gå ut men det går inte.
Jonas kryper ner. Försöker hitta en lösning. Han är trygg och varm.
Jag går upp och äter frukost. Det smakar inte. Jag går och lägger mig igen. Stirrande.
Jag tror att jag kommer fram till vad det är.
Det är trötthet så klart.
Men det är också exakt samma känsla som när man har fått barn. Jätteglad och nästan euforisk.
Man har fått en ny liten människa i sitt liv som man ska lära känna och ta hand om som man ska se till mår så bra som möjligt och får så bra omvårdnad som möjligt.
Man åker absolut inte ifrån det nyfödda barnet....
Till slut så tar jag mig samman en gnutta och klär på mig.
Vi åker in till sjukhuset. Jag känner mig jätteledsen och lite zombieliknande. Vi börjar med besök hos kuratorn, Bodil.
Hon är fantastisk.
Hon ser att det inte är en bra dag för mej.
Jag behöver inte förklara mej med många ord för att hon exakt ska förstå hjälpa mig.
Hon är en fantastisk, varm och klok person.
Vi går ner till Vanja.
Hon mår inte bra. Blicken är ihålig och hon är matt.
Jag tänker att gårdagen tog alldeles för hårt på henne.
Jag tänker att i dag ska hon vila, mycket. Nästan till varje pris. Jag kommer att se till det.
Hon är trött och hon är orolig.
Jag kryper ner hos henne. Lite lugnare. Även jag känner mig lugnare. Det är mysigt och jättevarmt!
Sätter mig vid hennes fötter och ben och masserar. Hon njuter. Lugnt.
Läkare från rehab kommer för att bedöma henne.
Hon är inte riktigt rätt i årtal, ålder och sysselsättning men inte heller helt fel.....
Han tackar för besöket. Jonas och jag skickar ut systrarna. Jag läser för Vanja och hon somnar.
Lunchen kommer till Vanja.
Jonas och jag går också och äter lite.
Kommer tillbaka då är det träning med sjukgymnasten.
Inget vidare.
Vila igen.
Vi går till Bodil igen. Hon ska på semester och vill gärna styra upp våra praktiska grejer innan hon går.
Hon har strukturerat upp allt i ordning på en hel A4 sida. Skrivit vilket vi behöver göra på en gång och vilket som kan vänta lite
Det är direktnummer till kontaktpersoner så vi slipper stå i telefonköer. Det står även vad det är vi ska ta reda på hos dom som vi ringer till.
Det är så bra så att jag nästan börjar gråta. Exakt vad vi behöver.
Vi går ner till Vanja igen. Vi försöker få henne att träna lite på att sitta på sängkanten men hon blir yr och orolig och lägger sig igen.
Hon somnar och sover en stund. Jag vet att det är precis vad hon behöver. Jag blir väldigt lugn.
Jag åker iväg en stund.
Måste träna lite på att lämna bubblan. Så jag ska åka hem till Cia och Knut för att hämta lite mat. Blir ledsen när jag närmar mig huset och när vi möts. Men det känns snabbt bättre och underbart att ses.
På köksbordet står det en hel back med mat och grejer från Cia, Milo och Malin med respektive.
Det är allt från champagen till skyddsdrakar, från gröna växter väldoftande kycklingpaj, från hembakade bullar till choklad och plus ett par öl och gin och tonic på burk som Knut tyckte att vi behövde.
SÅ JÄKLANS MYCKET KÄRLEK!
Samlat i en back och en pappkasse.
Det kan inte finnas någon i hela världen som har så fina vänner och bekanta som jag har. Jag är så otroligt lyckligt lottad och glad, mitt i denna oro, så det är inte klokt!
Hela tiden finns det nära och kära människor som är med oss. Det är fantastiskt.
Lämnar Cia och Knut med ett leende och kör och hämtar Elvira. Kvällen är nästan slut men vi åker upp till Vanja för att säga godnatt och hämta Jonas.
Allt har varit väldigt lugnt.
Allt är väldigt lugnt.
Vanja skiner upp när hon får se oss men talar om att hon behöver nog sova nu. Det känns otroligt bra.
Vi kramas och jag känner att jag ganska lugnt kan åka hem.
Vi kommer hem och ser att det står en väska utanför dörren. Jordgubbar, riktigt riktigt närproducerade med riktig komjölk från omtänksamma grannar!
Idag är det midsommar.
Jag känner mig glad.
Jag funderar på om det ska bli joggingbyxor eller klänning.....
Kanske båda eller något mittemellan.....
KÄRLEK, GLÄDJE OCH EN HÄRLIG MIDSOMMAR ÅT ALLA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar