...måndag

Vaknar som vanligt tidigt.
Skriver som vanligt.
Bestämmer mig för att springa. Det ett lite svårt beslut. Jag känner mig väldigt stressad att komma iväg till sjukhuset. Men jag vet ju hur gott det kan göra med bara 20 minuters löpning i skogen. Jag byter om och ger mig iväg. Jag vet att jag kommer att ha igen den här tiden 100 gånger om under dagen.

När jag kommer tillbaka så har Jonas dragit igång gräsklipparen och jag blir nästan tokig. Hur kan han dra igång gräsklipparen när det är så stressigt.
Jag får lugnt tala om för mig själv att han kanske inte är lika stressad, det är ju min känsla. Eller han kanske mår lika bra av gräsklippning som jag av löpningen...

Han kommer in efter bara en liten stund. Jag talar om hur jag känner och frågar honom om det så som jag tror. "Ungefär så ja" säger han. Utrett. Jag står för babblandet och grubbleriet, Jonas står för dom  oftast korta kloka svaren. Han håller oftast med. Det är skönt. Nu står han bara där och tittar på mig när stressnivå är på topp. "Men åk in med dig, jag kan lämna Ture på golfbanan så kommer jag efter"
Detta är en helt  fantastisk egenskap hos Jonas, att alltid vara som ett litet vitt piller med lugnande när jag som mest behöver.

Jag åker
Kommer inte fram fort nog.

När jag kommer in till Vanja så förstår jag direkt att hon  har haft det  jobbigt.
Jag ser det på hennes röda kinder och svettiga panna.
Jag ser hur hon ligger lite för mycket på tvären.
 Jag ser på det orediga lakanet.
Jag ser en syster på varje sida om henne. Dom är kända ansikten. Dom ler mot mig och talar lågt. Dom berättar det jag redan har sett, att Vanja har haft en orolig morgon. Men det blev lugnt tillslut när dom kom in som hon var lite mer bekant med.

Jag är ju inte så värst mycket för det övernaturliga och för det man inte kan förklara men i det här fallet så kändes det ganska tydligt varför jag varit så otroligt stressad på morgonen...

Timmarna går. Lite knackigt. Sjukgymnasten kommer. Hon ler. Jag ser att hon är positivt överraskad på vad som bara har hänt över helgen. Vanja blir trött. Jonas kommer. Vi äter fisksoppa med tillbehör. En av dom godaste sopporna vi har ätit. Göran och "Julanta" har varit i farten med kärlek och soppa.

Vi går in till Vanja igen. Hon ska upp i " specialotympligastolen", vi har ju lovat henne att komma ut på balkongen. Det är inte helt smidig. Stolen, slangarna och extra stativ. Men vi hamnar där vi ska. Det fläktar lite och Vanja nickar när jag frågar om det är skönt.


Det fläktar lite för lite och solen är lite för varm.
Det blir fort för varmt. Vi åker in igen. Sköterskorna är fantastiska. Ingenting är för jobbigt för dom. Det är det så klart, men vi märker inte av det. Det är jag tacksam för.

Kvällspersonalen kommer.
En är av dom är väldigt speciell för oss eftersom hon varit med ändan från olycksdagen när Vanja kom in och innan hon lämnade Växjö för Lund. Känns som att hon känner oss allihop ganska bra nu. Vanja tycker mycket om henne, det är tydligt.

Det känns bra att ha någon trygg, känd och självklar person när Vanja har oro och ledsamhet som kryper runt obarmhärtigt i hela kroppen på henne. Vid ett tillfälle när det är lite lugnare så visar jag henne ett meddelande från en kompis. Hon tar mobilen ur handen, läser, ger skärmen en puss och med stor möda så lyckas hon hålla sin hand tillräckligt stadig för att skicka iväg flera hjärtan och ett par gula gubbar! Jag ler och blir varm i kroppen. Vanligheten kom tillbaka för några sekunder.

Vanja kämpar och kämpar med sin oro, det blir kväll. Tillslut bestäms det att hon måste få något som lugnar lite. Hon har haft det jobbigt i flera timmar. Det känns trist men nödvändigt.

Jag sitter vid sidan om henne och läser på baksidan om några böcker som Lina har ordnat. Kanske ska vi ha högläsning, kanske vill Vanja läsa själv, undrens tid är inte förbi.....

Hon lyssnar, min röst ihop med medicinen är nog väldigt sövande för hennes ögonlock blir snabbt tyngre och tyngre. Hon somnar.

Jonas och Ture vill komma in och säga godnatt.
Det är onödigt, hon sover. Kör hem. Ses snart.

Jag tänker att jag ska smita medan hon sover. Jag känner mig väldigt trött och jag vet att det inte är en bra ide att vara kvar om hon vaknar för då kan jag inte lämna.
Det är nödvändigt för mig att sova i rimlig tid för att orka med alla vakna timmar av  oro, funderingar, humörsvängningar och stöttningar.

Jag säger hejdå till den inhyrda nattsköterskan som varit hos Vanja dom senast fem nätterna. Hon kramar mej, pratar, kramar mej, jag pratar, hon kramar mej några gånger till och önskar oss lycka till. Söt.

Hon kommer inte tillbaka igen förrän i augusti...

Jag åker hem med lite dåligt samvete för att jag smet när Vanja sov.
Men jag vet att det är nödvändigt. Jag vet det.

Somnar ovaggad.

Kärlek och glädje åt alla!