...tisdag....

Det är onsdag morgon och jag har tagit sovmorgon till halv fem.  Sovit hela natten sånär som en mardröm som jag vaknade av med tårar som blött ner hela kudden. 

Dags att försöka återberätta tisdagen, för mig själv, för alla som undrar och framför allt för Vanja att läsa när hon vaknar!

Tisdagen får man väl säga var en bra dag förhållandevis till måndagen. Ture önskade skjuts till skolan och det passade bra för Jonas och jag pratade dagen för om att vi måste nog åka i två bilar ifall det blir en kväll som dagen före.....Vanja var superorolig och Ture själv hemma. Då behöver vi sära på oss. 

Ture och jag smyger runt i köket och hoppas att Jonas sover. Han gör i alla fall inget väsen av sig. 

Jag skriver en lapp till honom att jag åker in så länge och att det står två kokta ägg i en gryta som han kan ta. Jag är nästan helt säker på att han kommer att äta dom bara för att jag har kokt dom till honom, inte för att han är hungrig. Det är bra. 

Vi kör in. Ture undrar hur det blir nu i sommar, kommer vi att kunna hitta på så mycket, som tex golfweekend eller så? Jag svara helt ärligt att jag inte vet men att jag tror att vi inte kommer att kunna åka iväg något vidare. Det känns lite dystert men det är ju så det är. Han undrar också hur länge vi kommer att vara så här dystra, ledsna.....

Stannade utanför skolan och kände att jag ville krama mej fast vid honom jättehårt och pussa på honom och tala om att jag älskar honom. Men det är ju ingenting man gör ostraffat med en blivande femtonåring utanför hans skola, åtminstone gör man inte det med Ture. Man får smyga sig på honom när han har hög feber eller något.

Kör vidare och har en jätteledsen tung klump i magen. Jag vet att dom skulle stänga av sömnmedlet på Vanja vid sju (har lärt mig att man har lite besvärligt med klockan inom Iva, både i Lund och växjö, så jag behöver nog inte skynda mig)  , jag vill vara där innan hon blir för orolig. 

Jag går in till henne och vill kasta mig över henne, lyfta upp henne i famnen och krama henne också hårt men jag nöjer mej med att gå fram och klappa henne lite på armen och viska godmorgon. Ingen reaktion, hon är långt borta, dom har inte stängt av än. 

Det känns lite rörigt i rummet, dom är många där och jag tror att det är skiftbyte och lite avstämning. Jag säger att jag går till "vårt rum" och om någon vill vara så snäll och säga till mej när dom stänger av. 

Går in på Tvåan (det är två anhörigrum, vi har Tvåan) och bestämmer mej för att fälla ut och bädda i bäddsoffan trots att det är morgon. Det är smidigt och jag behöver inget tålamod. Jag lägger mig ner och känner att det är hur skönt som helst att lägga sig...somnar till. 

(just här låtsassover jag......)

Vaknar av att mamma hör av sig hon är på väg till sjukhuset. Jag har sovit en timme. Jag säger att hon ska skynda sig för dom väcker Vanja när som helst och då vill jag inte gå ifrån och öppna. 

Sköterskan kommer och säger att nu har vi stängt av. Jag blir jättestressad och vill gå in till Vanja på en gång, fast jag vet att det kommer säkert att ta minst tjugo minuter innan det händer något.  Mamma kommer efter 10 minuter, jag känner att det är så skönt att se henne, det är tryggt och jag känner mej ganska säker på att hon inte kommer att bryta ihop, hon är som jag (eller jag som henne) det kommer med full orkanstyrka i ensamheten senare.

 Det känns skönt. Vi går direkt in till Vanja. Mamma pratar med henne, med sköterskorna som blir jättenyfikna när jag berättar att mamma är pensionerad zonterapeut! Hon sätter sig tillrätta vid Vanjas fotända och tar lugnt och metodiskt hand om hennes fötter och underben. Jag kan känna hennes händer och jag vet att det gör gott för Vanja. 

Allt är väldigt lugnt. Ingen ostyrig hand behöver hållas reda på! Jonas kommer. Någon timme går. Läkaren kommer och vi går och pratar lite i ett annat rum medan sköterskorna sköter om Vanja en stund med lite sängklädersbyte och pyssel. 

Mamma frågar läkaren saker, jag frågar läkaren saker, Jonas lyssnar och har det jobbigt. Vi vet ju att hon är svårt skadad men det är hela tiden jobbigt när det sätts ord på det. Vi vet ju fortfarande inte hur det kommer att visa sig och hur pass det kommer att läka....Jag undrar hur vi kommer att lösa vår ekonomi, ska vi vara sjukskrivna eller hur gör man. Läkaren säger att hon ska diskutera detta med sina kollegor och jag känner att det lättar lite i mej när någon tar tag i saker åt oss.  Jag vet ju att det går fort att bli fattig om man inte jobbar och det räcker med så få orosmoment som möjligt förutom Vanja! Man vill inte tänka på ekonomin i detta...

Vi går in till Vanja igen. Jonas går fram, hon blir tyst ledsen, det kommer tårar, Jonas pratar varmt och från hjärtat med henne och dom bryter ihop tillsammans. Det är glädje och sorg i hela situationen och jag känner hur några tårar sakta rullar ner för mina kinder. Det är så sorgligt men ändå så fint på något sätt. Jonas går ut lite efter en stund, jag tar över och får ungefär samma reaktion, jag säger att det kommer ordna sig på ett eller annat vis. Mormor pratar också med henne och hon får också en liknande reaktion. Ögonlocken öppnar sig en liten liten gnutta emellanåt och vi känner nog alla tre att det finns lite liv och reaktion därbakom. 

Jonas kommer tillbaka med lite kaffe och ett lugn. Vi sitter och pratar lågmält med varandra och med Vanja. Allt är väldigt lugnt. Det ser ut som att hon inte har alls lika ont eller är lika orolig i kroppen som igår. Vi känner oss hungriga och lite trygga och lämnar mamma med Vanja för att gå ut tillsammans och köpa något att äta. 

Vi går och andas ut och är överens om att det än så länge är en riktigt bra dag. Vi vill inte gå mot stan, vi vill inte möta någon, orkar inte. Vi går till konsum på söder. Vi har det trevligt. Vi gör en vanlig sak tillsammans. Jag ska handla tamponger och ser något som jag inte sett någon annanstans....

Det var kul och lite fyndigt. Det blev dock inte den chokladen det blev en annan. Vi handlade lite pålägg, bröd, smör, bananer och nutella. 

Promenerade tillbaka. Jag kände att jag var tvungen att fånga in Jonas och pussa lite på honom. Han är så trygg. Vi gick vidare, höll om varandra och genade över ett gräsområde. Fick ett långt, roligt meddelande om en helt vanlig vardag med löpning, pms och bajsätande hundar. Underbart! Jag skrattade högt, Jonas nöjde sig med att le ganska stort när jag läste upp det för honom !  (Vi har inte riktigt samma bajshumor) 

Vi kom upp till Tvåan och åt lite mackor och bananer. Jonas försökte göra en sjukanmälan till försäkringskassan...det är för mycket begärt i vårt tillstånd. Hjärnan känns totalt igengeggad. Jag lyckades inte fokusera och hjälpa honom heller....en annan dag.

In till Vanja, det hade varit lugnt. Vinkade av mamma. Satt hos Vanja, timmarna gick. Lugnt. Jonas hämtar Ture, när dom kommer tillbaka blir Vanja lite ledsen igen. Ture tar hennes hand. Det verkar som att hon kramar den på uppmaning. Vi har lite kontakt en stund sedan åker jag iväg med Ture till golfen. Han är inte helt sugen men vi åker dit och jag är glad att han är där för jag är ganska säker på att det är bästa stället för honom förutom med oss. 

Kommer tillbaka till Vanja. Jonas är svettig och tittar på mej med stressad blick när jag kommer in. Vanja ännu svettigare och väldigt yvig i sina rörelser. Hon vill ha bort grejer som stör henne. Det är hemskt att se men ändå i mitt tycke sunt och inte förvånande. Hon har det jättejobbigt. Jonas och jag byts av att punktmarkera hennes yvigaste hand, en underbar sköterska försöker sköta resten men hon får ringa in två till för att kunna hjälpa Vanja med lite mer medicin så att hon inte behöver ha det så jobbigt. Efter någon dryg timme till så hjälper medicinen och hon får ro igen, utan sömnmedel. Det är bra. Jonas och jag bestämmer oss efter en stund att vi är trygga med att åka hem. Nu är klockan kväll och vi vet att dom kommer att ge henne sömnmedel för natten om det behövs, hon kommer inte att ligga och ha det jobbigt på natten när vi inte är där.  

Man vill också att det ska finnas någon form av dygnsrytm. 

Jag kör direkt hem och Jonas hämtar Ture på golfbanan. Vi äter middag klockan halv tio på kvällen. Min arbetsinsats för den middagen var endast att koka pasta. Tack vare "Annegrannevän" Det smakade ljuvligt! 

Jag tror att jag somnade klockan tio! Jag sov tills jag började skriva nu vid halv fem. 

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA