...söndag...

Vaknade efter fyra timmars sömn.
Typ bakis!!! Jag drack ju två glas champagne, okej kanske jag drack tre medan jag stöttade min gästbloggare under lördagkvällen.

Trött, skallevärk och glad så klev jag upp. Jonas kom strax därefter. Vi bara irrade runt i huset med våra tunga huvuden och påsar under ögonen och bara var glada  över gårdagens framsteg. Vi kramades och pratade mycket om lördagen.

Vi sparkade liv i Ture och åt frukost alla tre. Första gången sedan Lund. Vi åt andäktigt. Åsa, en annan fin granne hade varit över  hembakade frallor som jag värmde lite i ugnen och hemgjort smör i en fin burk. Det kändes makalöst lyxkigt och hur gott som helst.

Vi är ivriga att komma iväg till ännu än dag med framsteg.

När vi kommer så är Vanja ganska dåsig. Starka mediciner. Sövande och lugnande. Usch!

Talventilen sätts i tracken efter lite förberedelser. Ljudet från talventilen är mycket svag och det är väldigt svårt att uppfatta några ord. Hon vill kramas men hon känns väldigt trött och svag. Ture sitter på ena sidan och Jonas på andra och jag lite mer neråt fötterna. Jag försöker verkligen att höra och att samtidigt läsa på läpparna.
Hon hostar. Det är svårare att få luft och är jobbigt för henne med ventilen, det märks. Vid ett tillfälle blir hon lite orolig, hon viftar och får grepp om sonden i näsan. Vi hinner rädda den innan den åker helt ut.....tack och lov.

Plötsligt ser jag att det är mej hon vill krama på och säga något. Jag frågar och frågar om det är något särskilt och om hon har ont någonstans eller är missnöjd, i så fall kan hon passa på nu. När hon ska svara slå lägger jag örat nästan helt intill ventilen där den tystaste meningen jag någonsin hört kommer, " Jag vill bara krama dig, mamma! "
Ååå, vad jag kramar henne. Jag tror aldrig att en kram har känts så viktig. Det har varit mycket pappas flicka dom här dagarna så jag är så glad att jag fick en liten del också.

Hon försöker prata lite till men hon är väldigt trött och såsig. Hon får lägga sig igen och byta ut talventilen. Hon fortsätter mima och det är svårt och frustrerande att vi inte förstår varandra.

Dagen går. Vi går och äter. Har lovat Ture att gå på kina. Så det blir det. Vi är glada men har kommit ner på jorden lite. Vägen kommer att vara otroligt lång.

Vi går tillbaka. Vanja sover. Jag går och vilar lite, Ture kommer en stund efter. Vi vilar, kivas och myser lite. Sedan ska han iväg och spela golf. Vi går bort till Jonas och Vanja för att tala om att vi kör.

Jag släpper av Ture på golfbanan. Jag känner att jag vågar titta ut från bubblan en liten stund och svänger förbi jobbet där det står en liten påse till till mej som Alma har packat. Söt. En varsin rejäl räkmacka från gårdagen och en liten annan överraskning. Jag är bara där några minuter. Det känns konstigt.

Kommer upp till sjukhuset igen och Vanja känns liten gnutta piggare. Hon ska över i speciell stol. Hon ska sitta där några gånger varje dag. Det är viktigt har jag förstått. Sköterskan frågar om hon vill ha något för att få någon annan smak i munnen än den som hon har haft i tre veckor nu. Piggelin? Vanja artikulerar ett ja, väldigt tydligt. Hon äter en hel med hjälp av sköterskan och en sked som skrapar av från glassen. Jag kan verkligen både se och känna hur gott det är!

Hon får på talventilen igen. Hon hostar och rosslar. Jonas och jag sitter på varsin sida om stolen.

Nu kommer det mycket, dock väldigt svagt.  Men mycket. Vi för ett samtal och försöker trösta och svara men några saker som hon säger är:

"Jag känner mig så jävla förvirrad" "Jag är orolig" "Jag vill bara härifrån"  "Blir jag bra?" "Jag kommer inte att bli frisk"

Det är sorgligt och glädjande och bra! Vi gråter ihop, vi tröstar, vi kramas och pussas. Hostar och rosslar. Vanja säger att det är så många här. "jag vill att det bara är du och mamma här" Vi skickar ut sköterskorna. Vanja säger "Det är bra" Dom förstår så väl. Dom håller sig precis utanför dörren.  Saker kan ske snabbt här.

Vanja säger att dom är jättesnälla allihop men det är så jobbigt. Det är en lättnad för oss att höra. Hon verkar gilla allihop.
Vi är så ivriga att få ut så mycket svar som möjligt från henne för att kunna förstå och föra hennes talan vidare så att vårdpersonalen kan hjälpa henne. Vid några tillfällen kasar hon ner i stolen. Jonas säger:
-Vanja, nu sitter du lite illa ska vi hjälpa till att dra upp dig lite?
"Jag har suttit sämre, säger hon"

Jag kan inte låta bli att gapskratta.

Det blev någon sekund av total normalitet liksom.

Vi pratar, gråter och rosslar vidare. Hon har det väldigt jobbigt med sin förvirring säger hon. Jag tänker att om man kan säga att man är förvirrad så är man ändå ganska med...

Hon frågar" Var är Ture? Han spelar golf. "Okej" "Var är Elvira?" Jag säger att hon kanske inte vet om du vill att hon ska komma....Jag vet inte...Ni har ju varit osams. Det märks att inte Vanja har koll....Hon säger "Okej"

"Var är Lotten?"
Jag berättar att  jag precis har varit i kontakt med Lotten och att hon hälsar. Vi pratar om Lotten lite och Vanja säger att hon är så snäll och en så bra vän.  Sedan blir hon ledsen och tycker att hon har varit till så mycket besvär och inte funnits till för någon. Det är sorgligt men känns friskt.

Jag visar liten sak med fin text som hon har fått av sina vänner. Hon läser och börjar gråta. Jag skrattar till lite inombords. Hon kan verkligen läsa också!

Vi frågar om hon kanske vill ha besök, då rynkar hon lite på näsan. Jag fyller i och frågar om hon kanske vill vänta tills hon blir lite piggare. Det vill hon.

Sköterskan kommer in igen.  Hon säger att hon bara vill gå ut och sätta sig på en parkbänk och typ bara sitta där! Vi säger att i morgon kommer hon att få åka ut på den stora balkongen, " Det vill jag" säger hon då. "Det blir bra"

Talventilen byts ut igen. Hon rosslar och hostar och får lägga sig. Slumrar lite.  Jonas och jag går till rummet och äter räkmacka. Det smakar ljuvligt. Vi och läser fina och uppmuntrande meddelanden. Jag vet ju att nästan alla människor är både varma och fina men så här!!?

Vi går in till Vanja igen.

Vi har fått en leverans med den största godispåsen ever. Den är så gigantisk så jag måste skratta igen. Det kommer att behövas både till oss och kanske även som uppmuntran till den fina vårdpersonalen som vakar över Vanja varje minut.

Hon sittligger lite i sängen. Blicken är lite trött men klarare. Medicinen har dragits ner en gnutta och den starka från natten är kanske helt borta. Hon får tillbaka talventilen. Jonas sitter nära. Jag sitter en bit ifrån. Hon pratar inte så mycket nu. Ett och annat ord. En och annan mening.

Ture vill bli hämtad. Vanja vill att jag ska stanna och Jonas åker. Det är stort.

När Jonas har åkt så ska hon förberedas för natten. Sköterskan kommer med tandborsten. Vanja gapar, låter sköterskan borsta men plötsligt flyger hennes yviga hand upp och greppar tandborsten och borstar bestämt själv. Jag börjar skratta igen. Det är några sekunder som är normala igen.

Sedan blir hon lite ledsen och väldigt orolig. Det märks att hon har ont och att det kryper rejält i kroppen. Hon svettas.

Abstinens från starka mediciner tänker jag.

Kramig, stressad. Försöker säga något. Jag frågar om hon vill att jag ska lägga mig hos henne. Då visar hon ett tydligt, ja.

Jag knuffar undan henne lite och lägger mig tungt på hennes axel och lägger min arm tungt  över hennes bröstkorg. Är det mysigt undrar jag? "Ja det är mysigt, du kan sova här" Hon är fortfarande orolig men det är tydligt att det hjälper att jag ligger otroligt nära och tungt vid/på henne!

En narkosläkare kommer in och ska presentera sig. Han och två systrar står runt Vanja och mej i sängen. Förstår verkligen hur trött Vanja måste bli av alla som hela tiden står och glor runt sängen.
Känns märkligt att ligga i sängen och hälsa på läkaren men lite komiskt.

Vanja och jag svettas nästan ihjäl. Stressen och närheten. Men det är härligt att känna att jag kan hjälpa henne i hennes oro. Hon berättar också att hon ser saker och drömmer hemska saker och hon undrar om det kan gå sönder saker här.
Jag talar om att man bara lagar saker på sjukhuset. Just nu lagar vi en 19 årig tjej. "okej" säger hon då.

Jag klibbar loss mej från Vanja. Hon protesterar inte. Hon är också kokhet. Vi tar en raggardusch. Sköterskan, Vanja och jag hjälps åt med våtservetter. Det känns bra att inte krångla mer än så. Kan tätta noggrannare i morgon.  Hon säger att det är skönt.

Jonas och Ture kommer tillbaka. Pratar lite. Vanja pratar lite om att hon vill fiska med pappa. Ture säger att hon ska spela golf med honom snart. Det drar lite i hennes ena mungipa.
Jag frågar om hon vill att vi ska ta med en stor urtvättad t-shirt  från pappa. Det blir ett tydligt ja på den frågan.

Nattpersonalen kommer. Vanja nickar när vi frågar om hon känner igen dom. Nästan att hon ler lite. Det känns tryggt. Hon vill sova. Vi säger godnatt. Kramas. Det är svårt att gå men också skönt.
Vi behöver vila. Allihop.

Kommer hem, det står mat på farstukvisten, jag blir helt varm i själen. Ännu fler människor som av känsla, egen erfarenhet eller helt enkelt bara ett otroligt varmt hjärta som vet att det det inte finns så mycket tid och ork för handling och matlagning.

Vi går in och jag tänker att det har varit en bra och omtumlande dag. Jag vågar titta upp och glutta lite framåt på stigen till framtiden, pyttelite.
Stigen är omänskligt krokig och orolig, men med hopp.

Kärlek och glädje åt alla!