....hur lite som behövs för att man ska vilja fira

Söndag morgon


Efter mitt blogginlägg i lördags morse så gjorde jag mig färdig för avfärd mot Växjös intensivvårdsavdelning...

Klumpen i magen växte och växte, tårarna och snoret rann och rann och jag körde långsammare och långsammare mot Växjö. Halvvägs framme så fick jag köra in till kanten för att andas lite djupare och tala om för mig att skärpa mig!

Jag kom fram, hittade en parkering långt från sjukhuset, gick med långsamma steg mot mitt mål.
Kom upp på rätt våning, bara 48 trappsteg, så smärtan i bröstet som alltid lättade i dom 220 trappstegen i Lund, stannade kvar.

Kom in till Vanja. Allt som "vanligt". Lite stressad hade hon precis varit så dom hade fått öka dosen sömnmedel en gnutta, så när jag kom så sov hon lugnt och avslappnat.

En människa som jag kände igen dök upp. Jag kopplade först inte vem hon var eller var jag hade träffat henne men hon kändes bekant, igenkännande och varm. Hon hade tydligen varit  där och tagit emot direkt efter olyckan, det var alltså andra gången vi sågs.
Det kändes bra på något vis.

Någon timme gick. Läkaren kom. Han ville veta lite om väckningsförsöken i Lund. Hur hade det varit? Hur länge? Var hon stressad? Beteende?

Jag tänkte mest: Hur gammal är han? Vad har han för utbildning? Hur bra magkänsla har han? Hur mycket bryr han sig? Gillar han sitt jobb? Är han duktig nog? Har han tillräckligt med information? Är han verkligen tillräckligt duktig...på riktigt?

Jag svarade så gott jag kunde och han sa att vi får prova oss fram lite.....
Jag tänkte att jag vill nog inte vara med.... men kanske vill jag det.... eller inte eller vill jag....
Jag började med att vänta utanför. Jag väntade inte så länge. Sköterskan kom och min puls ökade.....
-Vill du komma, hon känns inte så stressad,  säger hon.
Jag kom fort på benen och gick in. Jag såg att Vanja hade det jobbigt men inte fullt så jobbigt som det senaste försöket. Jag gick fram till henne, nära....-Hej Vanja, sa jag. Då tog hon ett riktigt hårt tag om min arm och  hela hennes ansiktsuttryck ändrade sig till att se ut så som man känner sig när någon man känner sig trygg med äntligen kommer och kan hjälpa en att trösta och hjälpa att bära smärta och sorg. Man vågar liksom slappna av och bryta ihop och börja gråta.

Jag blev så  IN I HELVETES GLAD!!!! 

Plötsligt så kändes det som att det bara var jag och Vanja i rummet och jag kunde trösta och peppa och jag kände att hon hörde och förstod. Även om hon inte kunde säga något eller öppna ögonen så kändes det helt fantastiskt. 

Det var liksom det första riktigt positiva på två veckor. 

Hon behövde komma till småland!

En liten liten stund blev det för oss innan hon fick mer sömnmedel igen och för att  komma till ro. 

Det är en jättepåfrestning för hela kroppen och hjärnan att försöka vakna, det kan man inte ta miste på!

Gick ut en stund och lämnade glädjande besked till dom närmaste. 

Nilla skickade ett sms och undrade hur jag hade det. Jag skrev att jag var ensam och hungrig och behövde gå ut lite. Hon kom med sallad, kärlek och värme. Vi satt en stund i solen vid sjön och jag kände att jag hade velat ha lite champagne! 

Kanske någon undrar hur man kan tänka så,  men tro mej, ingenting är normalt i huvudet och tankarna och ingenting är onormalt heller.  Det är bara att låta saker och ting ske, glädjas åt det lilla som kan glädjas åt. Passa på när det bjuds in till glädje liksom, ingen vet när benen slås undan nästa gång, PASSA PÅ!

Nilla gick sedan med upp till Vanja. Då sov Vanja så gott men när Nilla sa Hej Vanja så knep hon en snabb och lätt gång med sin vänsterhand (som inte har velat röra sig så mycket alls) om Nilla och det såg ut som hon ville säga något. Det kan hon ju inte pga. tracken. 

Sedan föll hon tillbaka in i dimman. Det var ett fantastiskt ögonblick till. 

Min älskade vän blev nog lite chockad och ledsen men jag var glad som en lärka. Jag är säker på  att hon ändå fick med sig glädjen hem när hon väl hade "landat" lite. 

Idag åker jag in till Vanja med mycket bättre känsla i kroppen. 

Tack alla som läser och skickar glädje, kärlek, energi och värme, det är fantastiskt att ha så mycket kärlek omkring sig även från dom mest oväntade håll!  KRAM

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

Söndag kväll

En mycket omtumlande dag! Jonas och jag åkte in i hop, jag glad och förväntansfull, Jonas precis tvärtom, mer sådan som jag var i går, mådde fruktansvärt dåligt och hade svårt att hålla ihop, han var ju inte på plats igår precis när Vanja glimmade till. Så jag förstår honom så väl.

Väckningen börjar och det blir en förskräcklig kamp på 1,5 timme.
Svetten sprutar på Vanja och man ser att hon har fruktansvärt ont i kroppen, hon river och sliter i alla slangar hon kommer åt, benen sparkar. Kräks. Försöker hosta, försöker gråta. Vid ett tillfälle lyckas hon kila igenom ett hål med sin fot....
Sliter ut sonden, allt är skrämmande och Jonas går ut lite och jag blir vrålfokuserad. Vanja kämpar. Läkaren är med hela tiden. Han säger åt systrarna med en sträng röst och blick, att vara tysta och inte krångla mer än absolut nödvändigt med Vanja och hennes slangar och grejer. Han vill att hon bara ska känna och höra mej som är det enda trygga just där och då.

Just där och då så kände jag att den där läkaren var väldigt trygg och säker: Puss på honom liksom. Jobbiga minuter. Svett som rinner och en luft som trycker. Plötsligt kommer Jonas tillbaka. Han har lyckats samla ihop sig lite. Han säger "Hej Vanja" "pappa är här" jag älskar dig" och en massa andra fina saker, tunga tårar trillar men han är samlad och man märker att Vanja blir lugnare.

På med sömnmedlet igen, nu måste hon få ro, nya kläder och lakan och vila lite och vi också. Vi är möra.

Nytt försök vid 15 tiden.

Vi lufsar omtumlade därifrån. Jonas känner sig såklart grundlurad på den fina upplevelsen som jag berättade om  igår. Jag förstår honom. Detta var 90 minuters lidande för Vanja , inte glädjande någonstans, det är inte lätt att stå bredvid.

Vi går och äter. Jonas hämtar Ture. Jag säger till Jonas att du måste komma tillbaka. Han tittar på mej och jag vet att han kommer att göra det. Jag vet att han måste, för sin egen skull, för Vanjas skull. Han vet också det. Det är svårt.

Vi pratade lite när vi åt, hur olika vi är i detta.
Det brukar ju alltid vara jag som bryter ihop och får panik och då är ju Jonas där. Trygg som tryggheten själv. Han vet alltid vad han ska säga och göra för att hjälpa mej.
Nu är det plötsligt ombytta roller.  Kanske har jag lättare att vara exakt här och nu, då blir det lättare att fokusera, jag vet inte...

Kanske har jag lärt mej detta av något långlopp. Jag kan ju liksom inte vid starskottet på ett sextimmarslopp  börja fundera hur det ska gå att springa i sex timmar, då skulle jag ju knäckas på en på en gång. Jag får ju ta en timme i taget. Jag vet ju att jag kan springa en timme, och en timme, och en timme.......

Här måste jag göra likadant, en timme, en timme, en natt, en timme, en timme en timme.....

Eller är det bara så att när den ena faller så står helt enkelt den andra kvar....

Klockan blir tre och Jonas, Ture och jag är beredda på en ny omgång!
Sömnmedlet stängs av och efter några minuter så märker man det tydligt på Vanja. Jonas har en stol och sitter direkt till vänster om Vanjas säng. Ture står på högersidan och håller i Vanjas högerhand. Det är handen som viftar och ställer till trubbel mest. Han håller stadigt när hon börjar.Han peppar och tröstar och hejar. Det känns som att det hjälper henne. Jonas sitter på andra sidan och mumlar och samlat till henne. Jag sticker fram huvudet vid sidan om Ture mest hela tiden och hejar på och klappar och håller koll på benen.

Det blir ganska lugnt väckninsförsök på ca. en timme. Inga uttdragna slangar eller fötter genom hål i sängen. Några gånger fick vi se hennes simmiga blick under halvöppna ögon det kändes märkligt men ganska bra. Hon hörde oss och jag tror att hon vid ett par tillfällen ville säga något eller kanske skrika något men det kan hon ju inte ännu pga tracken.

Efter timmen så sa läkaren att vi fick bestämma om vi ville fortsätta en stund till eller om hon skulle få sova igen. Det var fint av honom att vi fick bestämma det. (Jag tror att han visste vad vi skulle bestämma)
Vi var enade om att hon hade kämpat nog idag, så hon fick glida tillbaka in i dimman.

Vi gick till anhörigrummet, drack lite kaffe och var enade om att sista försöket var faktiskt riktigt bra....jämförelsevis då!

Vi gick in efter en stund för att se att hon hade det bra och för att säga godnatt. Då hade hon fått nya kläder och sängkläder igen och hon sov så gott så.

Det kändes ganska tryggt att lämna över till proffsen för att åka hem och  vara lite "vanlig", tvätta lite och äta lite och skriva av sig. Dock inte samma känsla för champagne idag som igår....

Kärlek och glädje åt alla!