....fredag.....

Efter den kaotiska onsdagskvällen så lyckades jag faktiskt somna om när när jag vakande vid fyra. Jag har redan glömt hur länge och det stör mig lite att det är så geggigt i huvudet att jag inte ens kan komma ihåg hur dags jag vaknade dagen före. Det var ialla fall någon timme och det var behövligt. Tre fyra timmars sömn är för lite, även om den är sammanhängande. 

Jag skriver och försöker sortera. Jonas kommer och lägger sig jämte mig en stund. Jag skriver och skriver. Måste sortera klart innan jag glömmer. Det regnar ute. Det är ett sådant där lugnt, tungt och jätteblött regn. Jag måste ut i i det. Jag måste få känna skogen när det regnar. Det blir så mycket livskraft som jag kan samla och kanske ta med och dela ut. Jag tar svarta regnskor, min svarta regnkappa och tar upp mina rosa finbyxor från smutstvätten, dom kan gå en promenad också. Jag är riktigt fin känner jag. Det är fint med allt det gröna omkring mig ihop med byxorna. 

Det regnar igenom regnkappan och jag tänker gå raka vägen till soptunnan med den när jag kommer hem. Promenaden gör mig gott och dyngsur. Jag kommer tillbaka och känner mig påfylld och tänker att denna dagen kan inte bli jobbigare än torsdagen. 

Jag vill åka på en gång. Jonas sitter vid köksbordet som är täckt med kuvert, öppnade, oöppnade. Det ligger en massa andra papper också, läkarintyg och någon reklamtidning och något besiktingspapper. 

Jag ser att han i alla fall lyckas sortera bort tomma kuvert. Jag slänger. Går till duschen. Går förbi hallen där fortfarande larmet till värmepumpen i källaren blinkar.  Den har blinkat sedan vi kom hem. Jag undrar om vi har varmvatten denna duschen också...

Jag blir färdig för att åka. Joggingbyxorna är på igen. Jonas ser inte färdig ut. Jag känner stressen av att inte komma iväg direkt, stiga till en högre nivå. 

Jonas tycker att jag ska åka först. Han vill det. Jag vet ju att han vill det. Det har varit ett en rutin hela tiden sedan olyckan. Jag går först.

Vi kramar varandra hårt. Vi ses. Jag kommer inte iväg fort nog. Jag tänker att idag kommer det att bli en bättre dag än igår. Bara några få tårar på vägen in. Jag tänker att det beror på skogen och regnet. 

Flera fantastiska meddelande på telefonen. Jag blir rörd. Människor från nu och då, känner väl, känner mindre väl. Alla människor runt mig just nu känns som små rosa bomullskuddar  som skyddar mej om jag skulle falla. Det är fantasktiskt! Jag känner att det finns så mycket kärlek, liv och hopp! 

Vanja är vaken och nyduschad och trött. Hon luktar gott fast ändå inte. Jag vet vad det är. Hon luktar liksom inte Vanja. Jag undrar hur natten har varit och den var lugn efter att jag hade lämnat vid midnatt. 

Morgonen var lugn. Hon verkade ha tyckt att det var skönt att duscha. Märkligt att duscha liggandes i en säng med folk omkring sig. Kan man tycka om det? 

Jonas kommer. Han har lämnat Ture på golfbanan. Vanja sover. Vi sitter och småpratar med varandra och med sköterskorna. Vi går till "Tvåan" och äter av resterna som vi fick med oss från Lina och Håkan. Det är kärlek och det är smidigt. Vi pratar och känner oss hoppfulla inför eftermiddagen. 

Vanjas läkare kommer tillsammans med en hjärnläkare av något slag. Hon vill göra en bedömning på Vanja inför rehabilitering. Hon är ung, har glasögon bryter lite på ryska kanske...hon nyper lite försiktig och lyfter och sträcker. När hon är färdig så säger hon något som jag redan har glömt men Jonas och jag tolkar båda två att hon ser glad ut och hon har inte någon bekymrad rynka i pannan. 

Ute regnar det fortfarande mycket. Ture ringer och vill bli hämtad till Vanja. Jonas kör.  

Ture och Jonas kommer tillbaka.  Vanja bryter ihop,  Jonas gråter och Vanja försöker dra Jonas intill sig och krama honom med ena handen. Dagens nya  sköterskan gråter. Det blir starkt. 

Det är ändå mer positivt idag. Vanja är med. Ture packar upp en högtalare som dom köpte på vägen. Han drar igång musik. Det känns konstigt med högtalare och musik bland alla apparater, slangar och sjuksköterskor men ändå befriande på något vis. Ett uns vanlighet som vi så väl behöver.  Jonas och jag lämnar Ture hos Vanja och åker till vårdcentralen. Vi undrar hur vi ska göra med jobb/sjukskrivning. Det enda vi vet är att just nu finns ingen möjlighet att lyckas jobba.

Vi träffar en förstående läkare. Vi behöver nästan inte säga någonting. Vi åker tillbaka. 

Vanja sitter upp i den konstiga stolen och har även fått på sig några "stövlar" för att det inte ska hända tråkiga saker med hennes fötter. Jonas och Vanja bryter ihop tillsammans. Det är rörande men på något viss glädjande. Dom samlar sig. Dom pratar. Sedan ler hon istället.  Då tror jag att Jonas och sköterskan ska svimma av glädje. Det känns fantastiskt. 

Det lägger sig en skör men väldigt varm och glad stämning i rummet. 

Medan vi varit på vårdcentralen så hade Ture pratat, spelat musik visat några kort för Vanja. Hon har pekat och sträckt ut armen efter honom och försökt forma läpparna.

När han visade kortet på henne och Laki så började hon gråta. Det gör skär i mitt hjärta när han berättar.  Hur känns det då inte i Vanjas?

Hon blir trött  eller får ont i stolen. Får nästan panik. Vi hjälper sköterskorna att flytta tillbaka till sängen. Det är svårt med alla slangar och grejer och någon som har panik. 

Vi är svettiga. Allt blir snabbt lugnt igen. Vanja verkar ganska nöjd. Vi får bra kontakt. 

Ture och jag säger hej då framåt tidig kväll. Jonas tar hand om kvällen. Det känns lugnt och med sjuksköterskor som jag känner att han klickar lite extra med. Det känns tryggt att lämna och åka hem med Ture. 

Jag tänker att vi borde handla lite och kanske ta en kvart till lite plock och städ när vi kommer hem. Men vi nöjer oss med cola, godis, popcorn och Biggest Loser.......

Vi kommer hem till en liten påse på farstukvisten med saft i vacker flaska, hembakade knäckekex och en fin hälsning från snälla grannar. 

Vi har det mysigt. Jag får sms av Jonas. Det är fortfarande lungt. Phu! 

Anne kommer, det är härligt att träffa henne och krama henne. Hon är leverantör av två matkassar från Jennie och Johan med allt möjligt i. Dom tyckte det passade bättre än en blomma. Jag vet inte hur dom kunde veta, men jag tror knappast att dom kan begripa exakt hur glad jag blev. Jag blev helt varm och nyfiken. Jag skrattade när Anne och jag packade upp.  Där var allt från choklad och korv med bröd, kattmatstopping åt Pajas och Jesus och färdiga pajer att bara slänga in i micron ....en liten stund av julaftonkänsla. 

Nästa vecka ska jag ha som mål att klara att handla. 

Vi dricker en kopp kaffe ovanpå stöket på köksbordet. Allt är lite vanligt en stund. Vi skrattar när hon berättar hur hon och Marc har försökt plocka fästingar på Pajas......Anne har ett skratt som alltid smittar. Det är skönt. Det är vanligt. Jag tänker ätt vi är lyckligt lottade.....vi har en mur omkring oss på våran smala, smala, stig som vi vinglar fram på just nu.

Jonas kommer hem. Dom träffas. Varm kram. Mer skratt. Det är befriande. Man får vara glad. Man måste passa på att vara glad för minsta lilla, man vet aldrig vad som händer i nästa minut!

Försiktig dörrknackning. Grannar som undrar, är bekymrade och vill hjälpa om dom kan. 

Det finns så mycket värme från både väntade och oväntade håll. 

Bra dag. 

Det tar jag med mig inför denna dagen. Kanske blir det klänning. Nu är det lördag. 

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!