...söndag

Nu sitter jag här och skriver och känner mej.........?

Jag behöver knyta ihop påsen lite....

Vid den här tiden för exakt fyra veckor sedan så satt vi i bilen på väg ner till Lund.
Vanja i förväg i ambulansen och vi, utan talförmåga,  i Jonas bil. Vi hade inte mycket hopp.....

Idag försvann den sista slangen från Vanja.
Jonas och jag kidnappade henne från rummet när ingen sköterska var i närheten och rullade ut henne för att göra sitt första riktiga toabesök på fyra veckor.
Det är värt att fira så in i bomben.

För fyra veckor sedan gick vi i dvala och hoppades att Vanja inte skulle dö.
För tre veckor sedan var vi oroliga att hon aldrig skulle vakna. Det gjordes väckningsförsök efter väckningsförsök. Ingen läkare gav speciellt mycket hopp om Vanja och hennes allvarliga hjärnskador.
För ca två veckor sedan blev det flytt till Växjö. Här kom dom första tecknen på att hon hörde, kände igen och förstod något.

För en och en halv vecka sedan så sa läkaren att vi får alla gånger räkna med att Vanja kommer att vara kvar på intensiven hela sommaren och att ett mål skulle vara att på något vis kunna kommunicera med henne och att hon sa få i sig riktig mat och inte sondmat.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så glad att en läkare hade så fel....

Nu när vi går in i femte veckan efter olyckan så har vi en på många sätt den gamla Vanja som är som Vanja men också en ny Vanja som vi måste lära känna.

En blek, tunn, hålögd, rakad, ledsen, otroligt trött och orolig Vanja som vi misstänker är kvar någonstans i 2015......

Än så länge sviker minnet, benen, orken och motivationen men.........

Det verkar som att det är dags att lämna intensiven om några dagar till en friskare avdelning....

Jag börjar slappna av en gnutta och känner mej vansinnigt trött, glad men jag kan inte mota bort känslan av sorg också.
Vi har ju mycket mer Vanja hos oss än vi någonsin hade vågat hoppas.
Men mycket vill gärna ha mer....hela tiden liksom...

Fortsättningsvis så gäller  uthållighet och tålamod....på riktigt.

Den  fortsatta resan är jag inte helt säker på att jag kommer att lägga ut och göra offentlig förrän Vanja eventuellt kan godkänna det.

Jag misstänker att jag för egen del kommer att ha ett behov av att skriva betydligt mer detaljrikt och utlämnande under den kommande tiden och det kan jag inte lämna ut.

För min del kan jag skriva och prata om det mesta,  med allt och alla som orkar lyssna,  men alla är ju inte som jag.....märkligt...

Kanske blir det uppdateringar var och varannan dag fortsättningsvis också. Jag vet inte...

Kanske gör jag två inlägg, ett lite kortare och mindre utlämnande för att dela med mig nu, och ett med mer detaljer för eget bruk att plocka fram i efterhand efter godkännande.

Kanske kommer det ett helt gäng med detaljrika blogginlägg om ett tag.....vi får se.

Tack alla som följt med oss på resan hittills.
Alla som har hejat på och kommit med mer kärlek och värme än vad jag ens trodde fanns.

Tack också alla ni som har följt resan men inte har hörts av och som jag inte känner.  Jag är säker på att ni har tagit lärdom och blivit bättre människor genom att visa ännu mer kärlek och medmänsklighet runt era nära och kära. En påminnelse av att livet inte är en fest hela tiden och livet inte ska tas för givet men att det alltid finns någon liten detalj att vara glad för.

Kramar och pussar och kärlek.

Nu jävlar kommer det att krävas mer tålamod, envishet och styrka som någonsin kan plockas fram ur vår familj.

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!