...jag älskar dig också

Detta inlägget måste ju bara få handla om min stora kärlek! 

20 år som gifta idag!

Vi träffas på raggningshaket nummer ett "HIGH LIFE"

Jag blondin och du med hår en bra bit ner på ryggen 

Vi är båda asfulla och begriper nog inte vad som händer riktigt...jag ville INTE träffa någon och du ville INTE träffa någon men helt plötsligt låg vi däckade hemma i min säng med full volym på stereon. 

Sex första kvällen tänker du, hahaha, inte en chans i det tillståndet......

Vi äter faktiskt lite frukost och sedan drar du...vi bestämmer ingenting.....

Men direkt när du sticker så tänker jag "Vad fan gör jag, släpper jag bara iväg honom, han är ju typ mannen i mitt liv"??!!

Sedan börjar väntan vid telefonen, inga mobiler här inte, som man smidigt kan plocka med sig...

Du ringer,  men då är jag i tvättstugan, lämnar ett meddelande som inte berättar någonting inte ens ett telefonnummer......

Detektivjakten på Jonas Johansson i den tjocka telefonkatalogen fick börja...Ganska många Jonas Johansson men till slut så......

Vi började träffas lite men du var lite försiktig och klok, du ville inte gå in i något som du inte hade tänkt igenom ordentligt, jag hade ju barn, hund och var dessutom en riktig slarver, ingen person som du precis letade efter, men någonting höll dig ändå kvar.

En dag sa jag till dig:

" Ok, så här är det, jag har blivit tokkär i dig, jag säger det rakt ut för jag kommer aldrig visa det genom att oavbrutet hålla på att ringa eller jaga dig.....är du kär i mig?"

Jag gillar ju själv klara besked liksom, så att man vet vad man kan förhålla sig till. 

Du svarade inte, men du såg glad ut och jag visste redan där att det var du, men du hade lite svårt att begripa det och få det över dina läppar...det var ju dom där små detaljerna, hunden, barnet och slarvern.....

Det tog inte många dagar efter det...sen kom det fina,

"Jag älskar dig" 

Efter det så har jag nog hört den frasen, utan att överdriva en miljon gånger, till och med så att jag ibland svarar:  "Ja, ja...jag vet!"..........

Jag har under alla år känt mig älskad, jag har inte tvivlat på det en sekund, inte tack vara frasen "Jag älskar dig" utan hurdan du har varit mot mig.

Jag undrar just vad det har gjort med mig som människa?

Så klart har det gjort mig väldigt trygg som den person jag är! 

Ibland kan jag  bli helt otroligt trött på dig, vi är så ju makalöst olika, men tanken att byta ut dig har aldrig slagit mig, det kan inte finnas en enda person som jag hellre skulle leva med. 

När vi hade varit ett par i några månader så kände jag mig så otroligt trygg och det slog mig helt plötsligt att jag inte behövde en enda person till om världen skulle rasa : Du är min mamma och min pappa, du är min bästa vän och du är min underbara älskare, allt på en gång. Och du älskar mig.

Det var fantastiskt vilken trygghet det gav mig. 

Vi har haft tufft många gånger men kärleken har vi aldrig tvivlat på. 

När du har fallit så har jag stått kvar och när jag har fallit så har du stått där. 

Idag så har vi varit gifta i 20 år och jag kan ärligt säga att jag inte har ångrat en dag att jag gifte mig med dig! 

"Jag älskar dig också"