Det är ju en himla tur att jag gillar utmaningar!
Men som mamma till tre vansinnigt starka personligheter som är och håller på att bli vuxna så sätts tålamod men framförallt självförtroendet på prov, väldigt ofta dessutom.
När barnen var små så tänkte jag ibland, att det är ju tur att man är relativt ung när man har småbarn så man orkar med vaknätter och tidiga morgnar, det ska bli skönt när dom blir större........jomentjena.......
Visst, det kommer en lugnare period innan dom små huliganerna klampar in i tonåren och du kanske tänker att jodå, det här ska nog gå bra....och så plötsligt...
.....PANG ......du har fått en bortbyting!!!
I denna orkantid så är jag fantastiskt glad över att jag har hälsan, en kärleksfull och stabil man, flera obetalbara bästisar, ett starkt löparintresse, varma och förstående arbetskamrater, underbara och stöttande föräldrar och en god förmåga att strunta i saker som man kanske vid första tanken tror är nödvändiga men om man funderar en gång till så kanske man kommer på att det nödvändiga just för tillfället är något helt annat.
Kanske du inte måste ha åtta timmars sömn just i natt, kanske det nödvändiga just i kväll är att sitta uppe halva natten för att prata framtid, kärleksproblem eller bara vara tillsammans med något barn...
Kanske du inte alls måste åka och handla efter jobbet, kanske är det viktigaste just i dag att skynda dig hem för att finnas på plats och så får det bli vatten och bröd just idag, det har ingen dött av men att känna sig ensam och övergiven däremot kan man må förskräckligt dålig av..........
Kanske måste du inte titta på nyheterna eller glamour just idag, det nödvändigaste just idag är kanske att spela en skitgubbe med något barn......
Kanske måste du inte fredagsstäda, kanske måste du kamma och fläta någons hår eller spela något förskräckligt tvspel med någon annan.......
Kanske det inte är nödvändigt att åka på rea, kanske måste du baka en god kaka tillsammans med något för tillfället vilset barn istället.....
Kanske är det inte livsviktigt att sova ensam eller med maken, kanske det är någon annan som behöver platsen en natt jämte dig trots att det är många år sedan dom slutade sova hos mamma eller pappa.
Ju snabbare man inser att det blir aldrig som man har tänkt sig och som man har planerat med tonåringar i huset, desto lättare är det att bara åka med och försöka vara närvarande och lyfta tillbaka dom när dom hamnar i diket.....
......för i diket hamnar dom, förr eller senare ....en del i djupare diken än andra....
Det riktigt svåra är när det dyker upp frågor i mitt huvudet som undrar : "Hur i hela fridens namn har du fostrat den här bortbytingen egentligen?" eller " Gjorde du verkligen rätt nu?" eller den allra värsta frågan :
" Borde du verkligen ha barn?"
Det är då som man verkligen har nytta av ett bra "pannben" som kan ge svar på tal:
"Hallå där dumma hjärna, jag har gjort så gott jag har kunnat och det kanske inte alltid ha varit det bästa, men jag har försökt, försöker och kommer att försöka fortsätta att göra mitt bästa och jag ska bli ännu bättre för att hjälpa mina halv- och helvuxna barn att hålla sig kvar på stigen, om dom ramlar så tänker jag vara där och knuffa upp dom fortsättningsvis också! "
(Det är väl i alla fall inte mitt fel att Ture får blåtira, Vanja bryter armbågen och Elvira krockar med bilen......eller borde jag kanske ha låst in dom........)
Hur det än är så älskar jag dom precis som dom är, med sina fel och brister och det som betyder mest är att dom så småningom landar i självständighet, frihet och lycka!
(Så att vi föräldrar kan luta oss tillbaka en gnutta och slappna av utan den där lilla orosklumpen i magen som kan skava lite...)
Ja, ja, det är bara att fortsätta knuffa in och upp dom på sina stigar och försöka behålla sitt självförtroende som mamma så gott det går, några år till........
Det är ju liksom detta som är mitt liv och min vardag och som emellanåt suger .....
........men jag älskar det!
Kärlek och glädje åt alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar