Våldtäkt. Skyldig eller icke skyldig

 Jo, jag har också tittat på dokumentären om den våldtäktsanklagade komikern, Soran Ismael. 

Den väcker ju helt klart många känslor och den är svår att inte ha någon åsikt om. 

Många är kritikerna som är tokiga på att han får en hel timme på sig i rutan att se ledsen ut i....Jo, förståeligt ändå...

Men jag måste ändå erkänna att ......jag tyckte att dokumentären var bra.

Den väcker många frågor om både det ena och det andra. Man skulle vilja veta mer. Diskutera mer

Man skulle vilja höra jättemycket från både dom som anmält honom men även alla andra som han "sexat"  runt som en galning med...?

Mer om hans sambo och hennes tankar...? Hans kompisar och deras tankar?

Hur i hela fridens namn står hon ut? Hur står hon ut med någon som ligger runt/har legat runt,  till höger och vänster som en galning?

Hur står hon ut med en person som på grund av detta är helt tom i blicken, håret på ända, skägg till knäna och inte vill gå ut?

Var det deras barn? Hur gick det till i så fall? (Asså jag vet hur man oftast gör rent praktiskt men ...ja, du fattar) Hur funkar det? 

Hur fungerade deras relation innan, under tiden och nu? Framtiden?

Hur tänker han? Vad får han för hjälp? Några delar i huvudet behöver väl  med stor sannolikhet programmeras om?  Går det? Vill han det?

Hur ska en sån person som han bemötas av oss? 

Ska han ignoreras? Ska han behandlas? Ska han låsas in livet ut? Ska springa runt med en stämpel i pannan livet ut? 

Skulle han ha straffats till fängelse, trots att  det inte fanns tillräckliga bevis? 

Jag tror bestämt att det heter typ: "Utom all rimlig tvivel" för att dela ut straff. Hur gör man då när ord står mot ord?  

Att det är och känns för djävligt för offer det är inte alls svårt att begripa. Och att det finns offer i det här fallet...det finns det

Men det verkar vara riktigt dystert och deprimerande att även vara i hans sits och även för  hans sambo. 

Hur känns det för dom närmaste vännerna, släktingarna, ungen så småningom..? 

Han är ju liksom fortfarande anklagad av typ alla..... Kommer han alltid att vara det?

Hade inte allt varit bättre för alla om han fått ett rejält straff ihop med någon form av omprogrammering av sin hjärnan? 

Offer hade fått någon form av upprättelse och efterhand kunnat gå vidare.  

Han själv hade kanske kunnat komma ut och fortsätta dra in skattepengar istället för att vara en zombie som han verkar vara nu, som inte bidrar med minsta smula till samhället eller ens knappast gör någon människa glad heller....

Sen var det ju det där med "utom all rimlig tvivel....."

Här undrar  jag också hur mycket droger och fylla är inblandat när det ska liggas liggas runt? 

Hur mycket och exakt kommer man ihåg, både offer och brottsling?

I vilket fall som helst så,

Som det ser ut just nu så hamnar ju alla i någon form av dödläge....

...ingen kommer vidare, vare sig offer eller han eller människor runtomkring

 Är det så särskilt fiffigt?

Hur eller hur så tycker jag nog inte speciellt synd om honom personligen. Jag får liksom inget särskilt sympatiskt intryck av honom och historien överhuvudtaget och  inne i min egen hjärna så dömer jag honom väldigt hårt, tänker saker och ord som inte passar sig alls särskilt bra i skrift......

Slutsatsen jag drar av dokumentären är i alla fall att den var bra av den enkla anledningen att det väcks många frågor som förhoppningsvis människor inte kan låta bli att diskutera. 

Och ska det bli förändringar så måste saker diskuteras, kanske i allra högsta grad med familjen vid matbordet med barnen och i skolan och i fikarummet på jobbet.....

Det MÅSTE  läras ut, diskuteras,  pratas med barn TIDIGT, TYDLIGT,  MYCKET och OFTA om att man INTE håller på att "sexa" runt om man inte är 100% säker på att ALLA är med och tycker det är roligt!

 Man måste också traggla, traggla,  traggla:

Man FÅR säga NEJ! 

Tusen miljoner gånger, till och med!

Men man får däremot 

 INTE 

TJATA 

eller tvinga 

SIG TILL ETT JA!

Precis som att man lär ut TIDIGT och TYDLIGT och hela tiden att det  INTE  är okej att stjäla eller slåss! 

Ingen regel utan undantag:  Borde vi kanske uppmana våra tjejer i tidig ålder ge småpojkar ett rejält kok stryk om dom är dumma, tjatar och inte lyssnar till ett NEJ??

Ja, det väcktes ju i alla fall ett tjugotal frågor i min hjärna av denna dokumentären....

Skulle den kanske kunna vara bra som diskussionsunderlag att användas runt alla bord?

Jag tänker att det där med mer diskussion kring matborden kanske ändå på sikt skulle kunna ge mer effekt och utdelning,  än högre straff som inte utdelas överhuvudtaget......

Jesus kollade också dokumentären och tycker inte att det var så mycket att diskutera...

...han är kastrerad....

Kärlek & Glädje åt Alla! 

Det går ganska ofta fint att ta en springtur med viss smärta också....

 ...bara man anpassar turen 

Ibland kan jag förvånas över snacket och rekommendationer om att vila från löpningen så fort man får ont någonstans. 

Ibland kan jag till och med få känslan av att man tycker det är skönt att ha något att skylla på för att få vila.......men man får faktiskt vila utan att var skadad (dock inte så länge om man håller på med RS😉)

Med detta inlägget vill jag ändå förstås poängtera att jag INTE förespråkar att köra på som vanligt med  löpning när man verkligen är sjuk eller skadad.

 NEJ, NEJ, 

..men jag tycker inte att man ska vara rädd att tänka lite annorlunda än just vila,  det finns ju trots allt ett ganska stort hopp mellan att vara helt frisk och skadefri,  till ordentligt sjuk och skadad...

Hur många gånger har man inte hört andra eller sig själv säga:

-Jag har känningar i knät, jag måste nog vila

-Jag har ont i hälsenan, jag måste nog vila

- Jag har känningar i höften, jag måste nog vila

-Jag har känningar i vaden, jag måste nog vila

NEJ, 

du måste lära dig hur din kropp fungerar och

 NEJ alternativet måste inte alltid vara vila! 

Det finns så himla mycket man kan prova med först. Istället för att vila för att sedan sätta igång att springa igen och  få tillbaka samma smärta. Vila hjälper ju sällan, det krävs mer än så. Det krävs en förändring av något för att kunna fortsätta utan att få tillbaka samma problem

Jag brukar tänka såhär:

Jag får oftast inte ont någonstans på grund av att jag springer för många, för långa eller för tuffa pass....

Nej, 

jag tänker istället att jag får ont någonstans,  därför att kroppen har varit för dåligt förberedd på dom passen jag vill göra.....

Därför rimmar det dåligt för mig med vila..

vila förbereder ju liksom inte kroppen för dom passen jag vill göra.....

Man behöver lära känna kroppen och ta reda på vad den protesterar emot, vilka svagheter som kanske finns, vilka obalanser, stelhet, utrustning, fel träningsupplägg...

(Om du hade haft lite känningar hit och dit i kroppen pga ditt jobb så hade du gått till jobbet ändå, och kört på som vanligt,  det är jag helt säker på. Trots att jobbet inte gör en bråkdel för att förbättra din hälsa i jämförelse med vad löpningen gör. Men på jobbet kör du på ändå, oftast försvinner smärtan eller så hittar du en lösning. Det är ju samma sak med löpning! Fast löpning är mycket bättre,  eftersom du hela tiden bygger ett starkare och hälsosammare jag,  genom löpning,  trots en viss smärta.)

Du måste bara tänka om lite. 

Hur ska jag göra nu istället. Nu när jag har ont här eller där

Jag håller fullständigt med om att man ska vara försiktig och inte köra på som vanligt, men alltför MÅNGA gånger så blir det vila från löpning för att sedan komma tillbaka och så dyker det upp samma problem eller något annat problem igen...

Jag är väldigt långt ifrån en löpexpert,  men jag har ändå lärt mig lite av egen erfarenhet och hyfsat många mil och år av löpning(typ 30 år, jösses, jag måste ju var färdig för sankte Per snart) att ibland knorrar kroppen lite och då ska man SJÄLVKLART lyssna. 

Lyssna väldigt noga till och med

Och så ser man över vad man kan göra

Här kommer en lång lista på förslag:

På första plats vad gäller åtgärder vid smärta så kommer ohotat: 

Totalskrotning av tid och distans under en period

Bort med klockan, här ska kännas efter!

Resten kommer på delad andra plats

Hur springer du?

 HELA kroppen hör ihop, från huvudsvålen till lilltån!

Kanske kan någon filma dig?

Hur håller du dina armar?

Vinkeln på händerna? 

Handflatorna är dom upp eller ner?

Hjälper du till i varje steg att dämpa nedslaget med tårna? 

Vad gör dina skulderblad?

Armbågar? Armpendlingen hur känns den?

Får tårna plats ordentligt i skorna att spreta och göra sitt jobb som stötdämpare?

Hur är din hållning? 

Hur är magmusklerna, existerar dom eller ligger hela överkroppen och åker snålskjuts på höfterna?

Tänk dig själv en korv som inte är riktigt stoppad på mitten liksom....vad händer?

Har du några allmänt klena delar som halkat efter i träning?

Har du några allmänt stela delar som behöver lite extra kärlek?

Kan du prova att korta eller länga ditt steg en period?

Kan du knyta skorna utan att lägga upp foten på en pall eller utan att böja knäna? 

Vad har du för skor? 

Hur andas du? Kanske prova att släppa tanken på allt teknik föutom andningen?

Vilket underlag passar bäst för dig att springa på?

Behöver du kanske gå/springa kalhyggen ett tag för att muskla en massa småmuskler i fötter, ben och bål?

Kanske behöver du bara plöja på asfalt/hårt grus i lugn och ro för att du har gjort det andra för mycket?

Borde du kanske testa att avsluta dina sista två trehundra metrar av varje löptur i strumplästen bara för att ge foten en chans att arbeta helt annorlunda utan skohjälpmedel....

Behöver du kanske jättedämpade skor en period?

Kanske prova att springa med stavar, det är både roligt, superjobbigt och ger annorlunda löpsteg och hållning

Det finns jättemycket att prova och exprimentera med istället för att vila

Det är superkul, spännande och utmanande att prova nya infallsvinklar

Fråga andra löpare som hållit på länge, fråga sjukgymnasten, kiropraktorn....googla...ta in allt i din hjärna för att sedan centrifugera all information, kunskap och erfarenhet du hittar. 

 Vad skulle kunna passa dig.... 

Sen är det bara att ge sig ut för att försiktigt och nyfiket prova sig fram och samtidigt lyssna noga på kroppen! 

Lite smärta som inte biter sig fast under alltför lång tid är ingen fara, smärta kommer och går i löpning precis som det gör i övriga livet

Det man kan bli lite smygis på är när det verkligen biter sig fast under längre tid och kanske till och med blir värre och värre...

...men  bästa knepet är att fånga upp känningar tidigt och då inte genom vila utan att  istället direkt börja experimentera med exempelvis några av ovanstående förslag. 

Och som sagt, jag förespråkar absolut inte att springa med sjukdom och skador men man ska inte vara rädd att fortsätta men då på annat vis, det funkar ju uppenbarligen inte på det viset som du tränar när du får ont. Något måste ändras och det gör man inte genom vila. 

Jag tänker ofta på hur ont jag skulle få i själen och psyket om jag inte sprang....hujeda mig....därför ger jag sällan vika för vila på grund av något fysiskt utan att ha provat ALLT först, verkligen ALLT! 

Om jag inte springer så får jag SPUNK och ont i rygg och axlar och blir dessutom  en väldigt stor belastning för både mig själv och min omgivning

Kanske därför jag lärt mig att hantera olika smärtor relaterat till löpning.  Jag har lärt mig att vara väldig vaksam tidigt och hålla koll så att det inte blir riktigt dåligt, jag har också lärt mig att rätt som det är har en smärta försvunnit för att komma någon annanstans  och så länge det rör på sig och inte biter sig fast och blir riktigt dåligt så är det ingen fara. 

Och som sagt jag vet hur ont det gör att inte springa också....

Jag förstår om det kanske låter som att jag förespråkar att springa med skador men det är inte riktigt så jag menar...

Jag menar istället, 

Var vaksam tidigt på smärtor utan att vara  rädd för dom.  Gör något direkt istället för att vila, så lär du dig snart hur du och din kropp fungerar. Se det som en rolig utmaning att lära dig om dig själv och din kropp

Lycka till! 

Och var försiktig med både vila, skador och sjukdom

Lyssna på andras tips och ideér och försök att hitta det som passar för just dig, din kropp och dina krämpor

Detta är en dag när jag hade JÄVLIG ont ÖVERALLT. Det är från i somras dagen efter ett Backyard lopp och jag hade definitivt för en gång skull vilat om jag inte hade hållit på med en RS. Men det var bara att hoppa i löparkalsongerna och dom sladdrigaste skorna jag kunde hitta och sedan köra dom 1,6, hahaha, lite störd är man ändå! Men inte blev smärtan värre, nej nej det kunde den liksom inte bli HAHAHAH!

Kärlek, glädje & löpning åt alla!

Vad gör vi med en farlig och töntig en....

Jag har lite svårt att släppa detta med att en kriminell artist får stort pris för sin musik.... åsikterna kring det liksom.....

Därför måste jag sortera i huvudet. Så nu kommer det! 

Jag har ingen lust att skriva artistens namn för jag känner inte för att göra mer reklam för honom än vad han redan får,  så jag kallar honom helt enkelt, kort och gott:

DLR

dvs. 

Den Lilla Råttan

Han har ju då fått pris av p3 för att han gör så himla bra/populär musik. Men, NEJ, det gör han inte, asså enligt mig då alltså, den är uuuuuurdålig. ( Knogjärn gör bra mycket bättre musik, hahaha😁💃)

Jag kan vid första tanken tänka så här: Den där killen, alltså DLR, han ska ta mig tusan inte ha ett enda pris eller en enda omnämning. Nej, det enda DLR ska göra, är att krypa tillbaka i sitt råtthål bland dom andra råttorna! 

MEN

VEM, ska bestämma det och hur och på vilka grunder ska det bestämmas?

Av två dåliga saker, varav det ena är superkonstigt eftersom musiken är kass, är att ge honom som musiker priset för sin musik, det andra är att låtsas att han inte gör populär musik och strunta i att ge honom uppmärksamhet och pris för att han är kriminell..

Nu hojtar oroväckande många perfekta pekpinnenissar,  att DLR ska ABSOLUT inte ha något pris för sin musik.  Nej, en superkriminell som skriver om superkriminella saker och verkar, med tanke på vad han står åtalad för och med tanke på vad han förut har blivit dömd för, allmänt väck i sitt omdöme. Så NEJ, han ska inte ha pris. 

Men dessvärre måste jag nog av två onda ting ta ställning till att JO, han ska ha sitt pris. 

Jag tänker så här:

1. Han får ju sitt pris för sin musik inte för att han är kriminell och verkar allmänt tom i skallen

2. Vill vi verkligen att någon "Nisse" ska bestämma vad man får skriva för musik? Vill vi också i så fall att dom även ska bestämma vad man får skriva i en bok, en dikt, en novell? Vill vi även att dom ska bestämma vad man får skriva i en tidning, vad man får säga i radion, vad jag får skriva i min blogg, kanske till och med vad jag får säga .....och tycka.....

NEJ NEJ NEJ

Det vill vi INTE!  Av två onda ting, dvs att få uttrycka sig som DLR och andra idioter, eller att inte få uttrycka sig som man vill.....då är inte valet svårt alls.

Jag menar,  tänk om DLR och hans kompisar hamnar på en stol där dom får börja bestämma hur man får uttrycka sig........hujeda mig.....förresten så är det ju åt det hållet det kommer att dra om en annan Råtta kommer till makten och får som han vill. 

Dvs storråttan, partiledaren för SD, den mannen,  han är inte intresserad av att människor får tycka och tänka som dom vill, inte tänka själva här inte. NEJ NEJ, alla ska tycka som honom (Han är som jag,  hahahah) han tycker att man kan dra ner på pengar till public service och sånt....

Jodå, jag läste en liten motion från SD som dom skickat till Sveriges Riksdag....Man blir minst sagt mörkrädd.....

Vi behöver faktiskt inte fler råttor och absolut inte på höga stolar.....

Undrar just vad storråttan tänker om att lillråttan får pris...

... han gillar ju för det första inte p3, där snackas det och tycks vitt och brett om det mesta och det är ju inte populärt för någon som vill styra upp allt vad som ska sägas på radion....

För att återgå till ämnet att få pris för sin musik.....en liten parentes....

Vad vill vi ha för människor ibland oss? Vill vi ha musiker eller kriminella?

DLR är tjugo år.....om vi tänker oss tio år framåt, då är han trettio och har förmodligen suttit inne ett tag, vill vi att han ska komma ut och fortsätta vara kriminell eller att han fortsätter med dålig musik?

Skulle det kunna vara så att han väljer bort det kriminella och väljer att bara hålla på med musik när han har växt till sig och tagit sitt straff.....jag tror i alla fall att chansen är större att han väljer något som han får, har fått,  bekräftelse på att han är bra på ......

Men jag är ju ingen expert på Små råttor, fast jag lite av en expert på att tänka och min förhoppning är att även någon annan ska tänka innan man tycker.......

Jesus och jag tänker mycket!

Kärlek,  Glädje och BRA musik åt Alla!

Jag har varit en helt kass förälder men jag har väl förhoppningvis gjort något rätt också...

Jag har varit en så sjukt, jäkla kass förälder på väldigt många vis.  

Framför allt på rutin, struktur ordning och reda. 

Kanske att jag aldrig skulle blivit förälder...Jag hade ju liksom inte någon längtan efter det....

det bara blev så...

Några av dom viktigaste sakerna med föräldraskapet verkar ju vara struktur och rutiner, det begriper jag nu när jag sitter här och skriver och ser tillbaka,  och det där är mina absolut sämsta sidor.....har alltid varit svårt och kommer nog alltid att vara svårt...planering och sånt....hjälp....

Det är inget jag lipar för nu, det är mer ett torrt och gott konstaterande från min sida

och jag älskar att vara förälder, det är en utmaning utöver allt annat och det gillar jag!

Med Elvira som är äldst av mina tre, så var hon väl den som blev mest utsatt och härdad av min okunskap om barn och min omogenhet.  Ung som jag var och ganska dum i huvudet i många avseenden. 

När vi, hennes föräldrar delade på oss, så blev det ju inte lättare för henne genom en massa flyttar och sånt. Ovanpå det så var hon dessutom ett väldigt energiskt och påhittigt barn....ett barn som hade behövt mycket mer rutiner, strukturer, stabilitet och lugn och ro.....

Med Vanja hade jag tränat lite på att vara mamma, jag hade dessutom en stabil relation med en lugn och klok man men fortfarande var jag en omogen människa i många avseenden med kort stubin, tusen ogenomtänkta  ideér vad gäller ungar och uppfostran, och detta ihop med ett barn som hade behov av betydligt mer planering, rutiner och strukturer, detta som jag inte kunde stava till....kan knappt nu heller...

Med Ture,  som var helt oplanerad men ack så älskad av oss alla från första stund, hade jag nu tränat på att vara mamma till två lite extra speciella tjejer. Nu kom han den där lilla killen som på något vis blev en superbonus. Nu var jag helt plötsligt så luttrad och tyckte att han var så "vanlig" och smidig så han kunde för det mesta bara glida runt lite smidigt på en räkmacka . Han hade så klart också behövt rutiner och strukturer men när jag började förstå att det hade varit bra,  så började det stöka på andra håll i familjen och då var det enklare att låta honom fortsätta glida runt och hoppas på det bästa....

Att plötsligt som vuxen försöka börja med struktur och rutin för både sig själv och tre ungar varav två tjejer, en i tonåren och en snart på väg in......det är ingen lätt uppgift när man inte bara "har det" liksom. 

Nåväl, att vara efterklok det kan man ju vara, man kan också älta och ångra och lipa men sån är jag inte 

Nä, jag konstaterar mer att det var direkt dåligt i många avseenden att vara ung och omogen mamma, att vara ostrukturerad och rutinlös. Kanske var det det vi fick retroaktivt i tonåren....ja men i så fall så var det ju så.

Jag gjorde i alla fall det jag kunde då och jag fokuserade på det jag tyckte var allra viktigast. Sömn, vettig mat,  att ha respekt och lyssna på vettiga vuxna och att göra roliga saker. Kanske ibland.... så var det där med hästar och andra roliga saker,  viktigare än läxor, städa rum, eller hjälpa till hemma.....

Men som sagt,

  då, 

det är historia nu! 

Barnen är stora nu, en är vuxen, en är nybörjarvuxen och en är visserligen myndig men fortfarande tonåring! 

Elvira har efter en lång och väldigt tuff väg blivit en person som jag är så himla lycklig över. Det som gör mig allra mest lycklig är att hon känns så lycklig! Också att hon har landat, fått ro och känns trygg ,  kanske för första gången på riktigt,  i sitt liv. 

Jag är så stolt över henne. Hon kan allt.  Jag tror inte att det finns något som jag inte kan fråga henne om som hon inte vet. Allt från hunduppfostran till aktier, deklarationer, maskiner, byggen och trädgård.  Men jävlar vad hon har fått kämpa för att komma hit. En tjej som älskar att jobba, både hemma och på arbete men inte har någon som helst möjlighet att leva inrutat, då är det svårt att bo i lägenhet och vara anställd 7-16.  Därav två egna företag och två hus! Hon kan tänka och tycka själv och det är världens roligaste att ha samtal med henne. 

Men kanske det bästa av allt är att hon har en sambo som ger henne utrymme att få vara precis den  kreativa virvelvind hon är, en som står kvar när hon virvlar vilken tid det än är på dygnet. 

Hade jag kunnat göra mer för henne? 

Så klart att jag hade kunnat.....eller.....vad....? 

Hjälper det oss att grunna på det? Hjälper det kanske mer att vädra dom frågorna lite för att sedan göra något åt framtiden kanske....

Vanja har efter sin tuffa väg och besvärliga skolgång,  självskadebeteende och bilolyckor blivit en ny version av sig själv. Med många svårigheter som hon måste acceptera och leva med. Men som mamma kan jag inte bli annat än lycklig när jag ser hur hon oftare och oftare lyser mycket mer än vad hon famlar i mörker. Lycka av att se att hon mer och mer vet hur hon på egen hand, på ett bra sätt ska hantera sina diagnoser och sin hjärntrötthet. Lycka av att se att hon mår bra oftare än att hon mår dåligt och att det hela tiden går framåt.  

Hade jag kunnat göra mer för henne?

Så klart att jag hade kunnat... 

Hjälper det oss nu, att grunna på det?

Kanske det bästa är att bara prata igenom och lufta allt som varit och sedan fortsätta framåt istället och bli bättre ....

Ture som har åkt runt på sin räkmacka men samtidigt fått stå åt sidan för sina systrar. Inte heller en lätt uppgift som barn.....vad är det som händer egentligen.....Där stod han mitt i ett gytter av jätteallvarliga saker.....

Det är psykisk ohälsa, syrror som inte vill leva, det är bilolyckor, droger,  rättegångar, föräldrar som blir mer och mer hålögda och gråhåriga

Man får ingen uppmärksamhet, sen får man plötsligt all, sen ingen sen all osv...Ingen som riktig kan bära detta tillsammans med honom....men någonstans så har han ändå lyckats hämta hem en självsäkerhet och egen väg....en väg som verkar vara lite lik min...ingen planering överhuvudtaget.....ingen struktur ingen framförhållning.....tyvärr...eller...jag vet inte...Han känns glad, stabil och precis så lat hemma som jag tänker mig att en hemmaboende tonårskille ska vara. Medan han älskar att jobba och är precis lika energisk på jobbet som han inte är det hemma....Han kommer bli en helt perfekt version av sig själv när han har släppt sina tonårsmaner. 

Hade jag kunnat göra mer för honom?

Så klart att jag hade kunnat...eller ...vad i så fall?

Hade det blivit på bekostnad av något eller någon annan? 

Jag vet inte....

Efter allt strul, bök, oroligheter och tandagnisslan så kan jag konstatera följande:

Mycket mer struktur, rutin och regler  hade troligen varit väldigt bra, men hur gör man det  när man helt enkelt inte är en sån person eller en sån förälder.....

Många beslut skulle gjorts annorlunda, det vet jag ju såklart nu. Det hade ju varit jättekonstigt om jag inte hade blivit klokare med åren liksom....

Men nu är det ju som det är, jag är som jag är och jag är ju fortfarande mamma, en mamma som fortfarande kan bli bättre tänker jag.  

Det är en  kul och spännande utmaning och bättre att hänga upp sig på än att titta tillbaka och funderar över hur jag har varit....det gör ju ingen människa glad eller bättre

Det är bara att tugga i sig sanningen att jag inte är eller har varit  perfekt någonstans, tvärtom men...

....att jag har alla möjligheter att köra vidare för att fortsätta bli en bättre mamma och människa.

Det kan väl alla göra eller? 

Sluta lipa över gamla grejer

Det glädjer ingen

Acceptera,

 centrifugera, 

gå vidare istället

Har du varit kass?

Bli bättre liksom

Sluta lipa först bara

Hur det än är så är mina barn dom finaste, struligaste, bästa som finns och jag älskar dom över allt annat och dom sänker mig ALDRIG, vilka problem som än dyker upp.

 

Kanske ramlar jag en stund, men jag kravlar mig alltid upp, ännu starkare, ännu stabilare

Det är jag i alla fall bra på, alltid något! 

Ge mig bara, jag tål det! 

Jag reser mig igen, alla dar i veckan!

Starkare och starkare, ju mer träning jag får!

Kärlek & Glädje åt Alla!

Att älska sina ungar oavsett

Det är så märkligt,  det där med att vara förälder och älska sina barn hur dom än är och vad dom än gör

Alla föräldrar går ju igenom ungefär samma när barnen är små. 

 Det börjar med äckliga bajsblöjor, kräk och sömnlöshet, tjafs med partnern om vems tur det är att byta, sova, stiga upp osv

Uppläxning om att man inte ska ljuga och skylla på andra

Sen fortsätter det med tjafs kring matbordet, påklädning, inte sitta i vagnen, inte vilja gå, inte vill ditten och inte vill datten, vara snäll mot kompisar, syskon, inte plåga hunden, katten, eller sabba blomsterrabatten...

Uppläxning om att man inte får kasta sten genom rutor på dagis.. 

Sen är det många år med tjat och gnat om läxor, att stiga upp, att gå och lägga sig, att inte surfa för mycket, det är kompisbråk och tjat om att  lämna tvätt  i tvättkorgen,   tjat om att vilja ha saker eller få göra saker som ALLA andra får...

Uppläxning om att man inte får sätta på kranen och täcka för avloppet så det blir översvämning...

Sen börjar det kanske så smått skilja sig lite från unge till unge,  men dom flesta vill i alla fall ha fullservice hemma plus obegränsat med pengar och inga tider att följa....

Sen kanske någon blir mobbare eller mobbad, någon kanske börjar supa, röka, knarka, någon kanske börjar skolka, någon kanske börjar sno saker i affärer, av föräldrar eller kompisar, någon kanske börjar slåss, någon kanske gör någon med barn eller blir med barn....osv osv

MEN vi älskar dom ändå, det är såå konstigt, men också så sunt

Om man tänker på hur himla överseende man är med sina barn att man älskar dom hur det än är, att man förlåter dom vad dom än gör...dom är precis lika mycket värda som alla andra,  hela tiden, vad som än händer, vad dom än gör...typ

Däremot så älskar man inte alltid det dom gör....

eller deras eventuella idiotiska beteenden!

Nu har ju inte alla människor barn men nästan alla har kanske någon person eller något djur som dom känner lite likadant med. Just det där att vad dom än gör så älskar man dom även om man inte alltid älskar det dom gör....

Låt säga att man hela tiden i möten med andra människor och djur försöker använda sig av den vetskapen/kunskapen.  

Den där att det faktiskt finns en individ bakom alla konstiga beteenden  och handlingar som inte är önskvärda eller som man inte gillar. 

Detta gäller ju även brott.  Till och med allvarliga brott! 

Det finns en människa där bakom också! 

Tänk på det innan du hytter med näven och skriker högre straff, dödstraff, oförlåtligt osv....

(Och ja, i vissa avseenden så kan jag också önska långsam död för en och annan, men... ja, du fattar) 

Tänk om det skulle vara den där personen som du älskar över allt annat som har begått ett förskräckligt brott eller misstag......

Tänk ordentligt! 

Tänk om det var din unge, din sambo, din kärlek som gjorde det....

Ja, det var bara en liten tanke så här på morgonkvisten efter att jag har skrivit ett litet kärleksbrev till länsstyrelsen angående hastighetsbegränsningar.

Jag behöver nämligen ett litet svar på varför i jössenamn högsta tillåtna hastighet ska  vara 70 istället för 30, på en smal väg där det bor 13 ungar i skolåldern på en sträcka på en sisådär 600 meter.

Det tänkte jag att dom skulle svara mig på.

Hahahah, jag börjar verkligen bli grinig tant! 

Känner mig helt oförskämt bekväm i "Grinigatantenrollen" faktiskt! 

Kärlek, Glädje och sänkta hastigheter

överallt för allas skull! 

Försök och var snäll mot både människor, djur, natur och gaspedal! 

 Hur himla bråttom kan man ha liksom? 

Nu blir det löpning för kärringen i sakta mak!

Då dör vi allihop....

Att vara en skogslöpare.....

...det är att på olika vis känna livet i kroppen varje dag

En dag denna veckan hade jag snö, regn och sol på samma runda trots att jag bara var ute en timme

En dag skyddade skogen mig från att blåsa bort, som jag nästan gjorde ute på vägen innan jag kom in i lugnet bland dom skyddande granarna

En dag förvandlade skogen tårar till leende och lugn 

En dag fick jag uppleva skogen genom Bhilax, då upplever man skogen på ett helt annat sätt. Man måste liksom  jobba lite...flytta pinnar.

 Vissa pinnar är viktigare att flytta än andra....ju längre och spretigare, desto bättre....också desto svårare att springa jämte skogsarbetaren utan att snubbla och slå halvt ihjäl sig....

Denna veckan har jag också blivit iakttagen av två älgar som förmodligen undrade varför jag kom där och hade så himla bråttom..

Jag har själv iakttagit två jättefluffiga rävar som lekte med varandra för att efter någon minut bli varse att jag stod och glodde, då galopperade dom iväg tillsammans....

Men veckans mest mystiska pass var nog ändå igår...

... när jag var mitt inne i skogen så hör jag hur någon bankar....Jo, jag vet hur det låter när en hackspett hackar i ett träd,  men detta var liksom inte riktigt så...det lät mer som att någon människa stod och slog med en gummiklubba mot ett träd...

Det blev tyst och sedan kom det igen...tillslut så misstänkte jag att det kom från ett jättehögt dött träd utan bark,  krona och grenar. Jag blev så himla nyfiken, jag är ju det, ja, nyfiken alltså.  Jag var tvungen att komma närmare och undersöka. 

 Jag kasade ner för en slänt, över ett brett dike, uppför nästa slänt och stånkade mig fram en bit på ett enormt snårigt halvhygge. Jag hör att det verkligen kommer långt inifrån det stora döda trädet. 

Bank, bank, bank...tyst...

bank bank bank...tyst...

..tillslut står jag precis framför trädet, jag viker nacken bakåt och tittar upp mot den trasiga toppen,  då slutar det, jag håller andan,  sen kommer det några bank till för att bli tyst ...det är väldig pirrigt där i skogen kan jag säga....spänningen är oliidlig....

Plötsligt så rasslar det till i trädet. Jag hoppar högt och ut ur den ihåliga toppen på trädet skramlar en ganska stor svart fågel upp som skjuten ur en kanon. Den börjar skrika ilskt, flyger hastigt iväg. 

 Jag knölar mig tillbaka samma väg som jag kom och springer vidare med ett leende på läpparna.  

Liv! 

Jag älskar det!

Alltså skogen💗

så lugn, 

så spännande, 

så vacker

så levande

Dör skogen, 

då dör allt ....

Vi dör vi allihop

Snip snap snut så var sagan slut.....liksom...

RS #578

Kärlek, Glädje & Skogen åt Alla!

Försök förstå...

Det där med osynliga handikapp...det är en utmaning, särskilt tydligt märks det ju i sociala sammanhang... men ju mer man benar ut, lär omgivningen och sig själv, desto lättare att acceptera och hitta vägar där alla kan passa in på sitt vis....

Jag försöker just nu bena ut, sätta ord på det jag ser, tänker och registrerar....Det är svårt det också, men jag behöver ibland sätta ord på saker för att få allt i min egen hjärna att klarna och med det kanske även någon annans hjärna klarnar...

Dom flesta människor glider in i olika sociala sammanhang  och känner av en stämning ganska snabbt. Kanske det är lite jobbigt en liten stund innan man har känt av och funnit sig tillrätta men efter en stund så brukar det för dom allra flesta funka och flyta på

Man hittar någon att lyssna på, tala med, skratta med, diskutera med...

Men det finns en tjej som jag känner väldigt väl, Vanja,  en tjej som inte alls har har den där förmågan att känna av stämningar och känslor 

Inget sådant sker per automatik eller via autopiloten. 

Nej, när hon hamnar i sociala sammanhang så måste hon manuellt sköta allting genom att använda sig av sådant som hon har lärt sig genom alla år, härma och studera andra människor noga, noga, i verkligheten och på tv

 Det är som om medan vi andra glider runt och känner av,  så måste hon hela tiden vara fullt koncentrerad  på att lägga ihop pusselbitar med siffror för att typ räkna ut olika summor av alldeles för svåra räkneuppgifter.

 Oftast finns inte ens alla siffror för att få ihop en summa,  det finns alldeles för mycket som är dolt  bakom x och y....

Vad säger eller menar folk mellan raderna egentligen.....vad döljer sig...det är ungefär som x och y....

Det är vansinnigt svårt att få ihop summor med x och y när ens handikapp är att man aldrig kan lära sig att räkna ut vad som döljer sig bakom x och y...det går liksom bara inte att lära in. 

Hon kan inte det. 

Precis som att du inte skulle kunna lära dig gå på två ben om du bara har ett. 

Eller omöjligt lära dig att se bra utan glasögon om du har ett synfel.

Riktigt opraktiskt är ju också att hon inte  heller har förmåga att se eller ana sig till andras avsikter i synnerhet om någon har onda avsikter. Hon har inte en susning, om dom inte direkt talar om det, och det gör man ju kanske oftast inte om avsikterna är onda ..... 

Hon tror gott om ALLA och blir lika förvånad varje gång det visar sig svart på vitt att det visst ibland är  tvärtom..

Det händer ibland att man kan tro att hon är okänslig men anledningen till det är att hon kan ha lika svårt att uttrycka sina känslor som att ta in dom.....

Om någon till exempel är väldigt ledsen men inte tydligt visar eller tydligt talar om för Vanja att dom är ledsna, då ser hon inte. Då visar hon ju såklart ingen empati.  Hon kan inte känna det som vi andra känner tydligt i luften. 

Hon har inga siffror för att få ihop någon summa. Hon kanske inte ens ser att det finns ett tal framför sig. Hon har inga pusselbitar för att lägga ett pussel. 

Men får hon talen och pussebitarna,  så får hon ihop det och då är hon den mest empatiska du kan hitta. 

Man måste vara klar, tydlig, ärlig för att Vanja ska känna sig trygg i hur hon ska agera

Hon har inte just densamma förmågan som du och jag har, den där förmågan att vi många gånger kan ana och gissa vad folk tänker och känner. Hon har ju inte den där autopiloten som dom flesta av oss andra har och när hon ska försöka navigera manuellt så blir hon ofta väldigt utmattad innan hon ens är halvvägs. Hur ska man kunna räkna ut summor utan siffror....

En sak som jag förstår kan  låta konstigt, men jag  tror att Vanja på ett vis älskar när människor gråter och är ledsna på riktigt. Givetvis så tycker hon ju såklart inte att folk ska vara ledsna och gråta, nej, det menar jag inte.

Nej, det är så här:  Om en människa är ledsen och gråter så att det syns tydligt, då vet hon. Det är tydliga siffror för att kunna räkna ut en summa.  Då blir hon helt  helt trygg med vad som sker och hur hon ska agera. 

Nu vet hon vad hon kan göra. 

Hon vet att det hjälper att  hålla om, lyssna och ta hand om. 

Hon vet att det är precis så man gör och att det är det som behövs och det är hon trygg i. Då blir hon lugn, hon vet precis hur det pusslet ska läggas eller det talet räknas ut

Det spelar ingen som helst roll vad det beror på att personen är ledsen, det kan vara stort och litet men hon ser att en person är ledsen och behöver då tröst oavsett vad det beror på och ingen kan vara mer empatisk och trösta som hon, när allt bara är tydligt, tro mig. 

Om det hade funnits manualer och spelregler för sociala sammanhang så hade det hela varit helt annorlunda och inte tagit fullt lika mycket energi. 

Men varje nytt eller större socialt sammanhang är som att kliva in i en provsal i skolan där du inte har en aning om vilka frågor och tal som kommer eller hur länge provet kommer att pågå, det finns inget facit och ingen att fråga

Försök förstå hur mycket energi det måste ta. Innan det ens har börjat

Försök förstå att en tillsynes pigg, social och pratig tjej kan bli helt dränerad på energi i sociala sammanhang, små som stora

Allt från fikarummet med endast två personer på jobbet till fester och tillställningar av olika slag...

Försök förstå att hon måste tacka nej till sånt för det mesta, fast hon älskar att vara social....hon orkar inte navigera manuellt

Det är ingen lätt ekvation att få ihop....

Vem orkar vara bakis nästan varenda dag, för det är det hon blir av alla sociala sammanhang

Vill man hjälpa en sån här person i ett socialt sammanhang så kan följande hjälpa:

Är det du som bjuder in? 

Delge så mycket information som bara är möjligt, gäster, kläder, mat etc...erbjud att man kan komma lite senare och säg att det är helt okej att gå hem när man blir trött.  Fråga om ni ska bestämma att personen endast kommer mellan två klockslag, så att det finns tider att förhålla sig till som är lite kortare än det vanligtvis brukar bli, kanske kan komma lite tidigare för att ta in en ny plats innan alla gäster...

Tala om att det finns utrymme att gå undan en stund om det behövs

Säg också att det är okej att tacka nej till en inbjudan, att man vet att det är tufft och erbjud att ses vid ett annat specifikt tillfälle, bara ni. En promenad eller en fika tex..

På plats

Var TYDLIG och ÄRLIG och  tro inte att personen kan läsa mellan raderna

Undvik HINTAR, IRONI, UNDERTONER

Finns det möjlighet att sitta/ stå lite vid sidan och prata? 

Fråga om ni ska gå undan en liten stund och prata

Ibland kan man kanske hjälpa genom att erbjuda personen en liten promenad runt huset, med eller utan sällskap....

Kom ihåg hur det var på dom låååånga proven i skolan...en liten kort nypa frisk luft kan göra underverk men man kanske behöver bli påmind

Säg också att det är okej att gå hem om man blir för trött, det är okej!

Försök förstå och kan du inte förstå så kan du åtminstone acceptera att alla inte funkar som du och det är okej det med!

Kärlek, Glädje & Förståelse åt Alla!