Det är så märkligt, det där med att vara förälder och älska sina barn hur dom än är och vad dom än gör
Alla föräldrar går ju igenom ungefär samma när barnen är små.
Det börjar med äckliga bajsblöjor, kräk och sömnlöshet, tjafs med partnern om vems tur det är att byta, sova, stiga upp osv
Uppläxning om att man inte ska ljuga och skylla på andra
Sen fortsätter det med tjafs kring matbordet, påklädning, inte sitta i vagnen, inte vilja gå, inte vill ditten och inte vill datten, vara snäll mot kompisar, syskon, inte plåga hunden, katten, eller sabba blomsterrabatten...
Uppläxning om att man inte får kasta sten genom rutor på dagis..
Sen är det många år med tjat och gnat om läxor, att stiga upp, att gå och lägga sig, att inte surfa för mycket, det är kompisbråk och tjat om att lämna tvätt i tvättkorgen, tjat om att vilja ha saker eller få göra saker som ALLA andra får...
Uppläxning om att man inte får sätta på kranen och täcka för avloppet så det blir översvämning...
Sen börjar det kanske så smått skilja sig lite från unge till unge, men dom flesta vill i alla fall ha fullservice hemma plus obegränsat med pengar och inga tider att följa....
Sen kanske någon blir mobbare eller mobbad, någon kanske börjar supa, röka, knarka, någon kanske börjar skolka, någon kanske börjar sno saker i affärer, av föräldrar eller kompisar, någon kanske börjar slåss, någon kanske gör någon med barn eller blir med barn....osv osv
MEN vi älskar dom ändå, det är såå konstigt, men också så sunt
Om man tänker på hur himla överseende man är med sina barn att man älskar dom hur det än är, att man förlåter dom vad dom än gör...dom är precis lika mycket värda som alla andra, hela tiden, vad som än händer, vad dom än gör...typ
Däremot så älskar man inte alltid det dom gör....
eller deras eventuella idiotiska beteenden!
Nu har ju inte alla människor barn men nästan alla har kanske någon person eller något djur som dom känner lite likadant med. Just det där att vad dom än gör så älskar man dom även om man inte alltid älskar det dom gör....
Låt säga att man hela tiden i möten med andra människor och djur försöker använda sig av den vetskapen/kunskapen.
Den där att det faktiskt finns en individ bakom alla konstiga beteenden och handlingar som inte är önskvärda eller som man inte gillar.
Detta gäller ju även brott. Till och med allvarliga brott!
Det finns en människa där bakom också!
Tänk på det innan du hytter med näven och skriker högre straff, dödstraff, oförlåtligt osv....
(Och ja, i vissa avseenden så kan jag också önska långsam död för en och annan, men... ja, du fattar)
Tänk om det skulle vara den där personen som du älskar över allt annat som har begått ett förskräckligt brott eller misstag......
Tänk ordentligt!
Tänk om det var din unge, din sambo, din kärlek som gjorde det....
Ja, det var bara en liten tanke så här på morgonkvisten efter att jag har skrivit ett litet kärleksbrev till länsstyrelsen angående hastighetsbegränsningar.
Jag behöver nämligen ett litet svar på varför i jössenamn högsta tillåtna hastighet ska vara 70 istället för 30, på en smal väg där det bor 13 ungar i skolåldern på en sträcka på en sisådär 600 meter.
Det tänkte jag att dom skulle svara mig på.
Hahahah, jag börjar verkligen bli grinig tant!
Känner mig helt oförskämt bekväm i "Grinigatantenrollen" faktiskt!
Kärlek, Glädje och sänkta hastigheter
överallt för allas skull!
Försök och var snäll mot både människor, djur, natur och gaspedal!
Hur himla bråttom kan man ha liksom?
Nu blir det löpning för kärringen i sakta mak!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar