Jag har varit en så sjukt, jäkla kass förälder på väldigt många vis.
Framför allt på rutin, struktur ordning och reda.
Kanske att jag aldrig skulle blivit förälder...Jag hade ju liksom inte någon längtan efter det....
det bara blev så...
Några av dom viktigaste sakerna med föräldraskapet verkar ju vara struktur och rutiner, det begriper jag nu när jag sitter här och skriver och ser tillbaka, och det där är mina absolut sämsta sidor.....har alltid varit svårt och kommer nog alltid att vara svårt...planering och sånt....hjälp....
Det är inget jag lipar för nu, det är mer ett torrt och gott konstaterande från min sida
och jag älskar att vara förälder, det är en utmaning utöver allt annat och det gillar jag!
Med Elvira som är äldst av mina tre, så var hon väl den som blev mest utsatt och härdad av min okunskap om barn och min omogenhet. Ung som jag var och ganska dum i huvudet i många avseenden.
När vi, hennes föräldrar delade på oss, så blev det ju inte lättare för henne genom en massa flyttar och sånt. Ovanpå det så var hon dessutom ett väldigt energiskt och påhittigt barn....ett barn som hade behövt mycket mer rutiner, strukturer, stabilitet och lugn och ro.....
Med Vanja hade jag tränat lite på att vara mamma, jag hade dessutom en stabil relation med en lugn och klok man men fortfarande var jag en omogen människa i många avseenden med kort stubin, tusen ogenomtänkta ideér vad gäller ungar och uppfostran, och detta ihop med ett barn som hade behov av betydligt mer planering, rutiner och strukturer, detta som jag inte kunde stava till....kan knappt nu heller...
Med Ture, som var helt oplanerad men ack så älskad av oss alla från första stund, hade jag nu tränat på att vara mamma till två lite extra speciella tjejer. Nu kom han den där lilla killen som på något vis blev en superbonus. Nu var jag helt plötsligt så luttrad och tyckte att han var så "vanlig" och smidig så han kunde för det mesta bara glida runt lite smidigt på en räkmacka . Han hade så klart också behövt rutiner och strukturer men när jag började förstå att det hade varit bra, så började det stöka på andra håll i familjen och då var det enklare att låta honom fortsätta glida runt och hoppas på det bästa....
Att plötsligt som vuxen försöka börja med struktur och rutin för både sig själv och tre ungar varav två tjejer, en i tonåren och en snart på väg in......det är ingen lätt uppgift när man inte bara "har det" liksom.
Nåväl, att vara efterklok det kan man ju vara, man kan också älta och ångra och lipa men sån är jag inte
Nä, jag konstaterar mer att det var direkt dåligt i många avseenden att vara ung och omogen mamma, att vara ostrukturerad och rutinlös. Kanske var det det vi fick retroaktivt i tonåren....ja men i så fall så var det ju så.
Jag gjorde i alla fall det jag kunde då och jag fokuserade på det jag tyckte var allra viktigast. Sömn, vettig mat, att ha respekt och lyssna på vettiga vuxna och att göra roliga saker. Kanske ibland.... så var det där med hästar och andra roliga saker, viktigare än läxor, städa rum, eller hjälpa till hemma.....
Men som sagt,
då,
det är historia nu!
Barnen är stora nu, en är vuxen, en är nybörjarvuxen och en är visserligen myndig men fortfarande tonåring!
Elvira har efter en lång och väldigt tuff väg blivit en person som jag är så himla lycklig över. Det som gör mig allra mest lycklig är att hon känns så lycklig! Också att hon har landat, fått ro och känns trygg , kanske för första gången på riktigt, i sitt liv.
Jag är så stolt över henne. Hon kan allt. Jag tror inte att det finns något som jag inte kan fråga henne om som hon inte vet. Allt från hunduppfostran till aktier, deklarationer, maskiner, byggen och trädgård. Men jävlar vad hon har fått kämpa för att komma hit. En tjej som älskar att jobba, både hemma och på arbete men inte har någon som helst möjlighet att leva inrutat, då är det svårt att bo i lägenhet och vara anställd 7-16. Därav två egna företag och två hus! Hon kan tänka och tycka själv och det är världens roligaste att ha samtal med henne.
Men kanske det bästa av allt är att hon har en sambo som ger henne utrymme att få vara precis den kreativa virvelvind hon är, en som står kvar när hon virvlar vilken tid det än är på dygnet.
Hade jag kunnat göra mer för henne?
Så klart att jag hade kunnat.....eller.....vad....?
Hjälper det oss att grunna på det? Hjälper det kanske mer att vädra dom frågorna lite för att sedan göra något åt framtiden kanske....
Vanja har efter sin tuffa väg och besvärliga skolgång, självskadebeteende och bilolyckor blivit en ny version av sig själv. Med många svårigheter som hon måste acceptera och leva med. Men som mamma kan jag inte bli annat än lycklig när jag ser hur hon oftare och oftare lyser mycket mer än vad hon famlar i mörker. Lycka av att se att hon mer och mer vet hur hon på egen hand, på ett bra sätt ska hantera sina diagnoser och sin hjärntrötthet. Lycka av att se att hon mår bra oftare än att hon mår dåligt och att det hela tiden går framåt.
Hade jag kunnat göra mer för henne?
Så klart att jag hade kunnat...
Hjälper det oss nu, att grunna på det?
Kanske det bästa är att bara prata igenom och lufta allt som varit och sedan fortsätta framåt istället och bli bättre ....
Ture som har åkt runt på sin räkmacka men samtidigt fått stå åt sidan för sina systrar. Inte heller en lätt uppgift som barn.....vad är det som händer egentligen.....Där stod han mitt i ett gytter av jätteallvarliga saker.....
Det är psykisk ohälsa, syrror som inte vill leva, det är bilolyckor, droger, rättegångar, föräldrar som blir mer och mer hålögda och gråhåriga
Man får ingen uppmärksamhet, sen får man plötsligt all, sen ingen sen all osv...Ingen som riktig kan bära detta tillsammans med honom....men någonstans så har han ändå lyckats hämta hem en självsäkerhet och egen väg....en väg som verkar vara lite lik min...ingen planering överhuvudtaget.....ingen struktur ingen framförhållning.....tyvärr...eller...jag vet inte...Han känns glad, stabil och precis så lat hemma som jag tänker mig att en hemmaboende tonårskille ska vara. Medan han älskar att jobba och är precis lika energisk på jobbet som han inte är det hemma....Han kommer bli en helt perfekt version av sig själv när han har släppt sina tonårsmaner.
Hade jag kunnat göra mer för honom?
Så klart att jag hade kunnat...eller ...vad i så fall?
Hade det blivit på bekostnad av något eller någon annan?
Jag vet inte....
Efter allt strul, bök, oroligheter och tandagnisslan så kan jag konstatera följande:
Mycket mer struktur, rutin och regler hade troligen varit väldigt bra, men hur gör man det när man helt enkelt inte är en sån person eller en sån förälder.....
Många beslut skulle gjorts annorlunda, det vet jag ju såklart nu. Det hade ju varit jättekonstigt om jag inte hade blivit klokare med åren liksom....
Men nu är det ju som det är, jag är som jag är och jag är ju fortfarande mamma, en mamma som fortfarande kan bli bättre tänker jag.
Det är en kul och spännande utmaning och bättre att hänga upp sig på än att titta tillbaka och funderar över hur jag har varit....det gör ju ingen människa glad eller bättre
Det är bara att tugga i sig sanningen att jag inte är eller har varit perfekt någonstans, tvärtom men...
....att jag har alla möjligheter att köra vidare för att fortsätta bli en bättre mamma och människa.
Det kan väl alla göra eller?
Sluta lipa över gamla grejer
Det glädjer ingen
Acceptera,
centrifugera,
gå vidare istället
Har du varit kass?
Bli bättre liksom
Sluta lipa först bara
Hur det än är så är mina barn dom finaste, struligaste, bästa som finns och jag älskar dom över allt annat och dom sänker mig ALDRIG, vilka problem som än dyker upp.
Kanske ramlar jag en stund, men jag kravlar mig alltid upp, ännu starkare, ännu stabilare
Det är jag i alla fall bra på, alltid något!
Ge mig bara, jag tål det!
Jag reser mig igen, alla dar i veckan!
Starkare och starkare, ju mer träning jag får!
Kärlek & Glädje åt Alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar