...väldigt speciella lopp, dvs. Backyard Ultralopp

Att springa Backyard Ultra lopp måste vara något av det härligaste, snällaste  och mest sociala du kan göra! 

Avslappnad stämning både under själva löpningen och i målområdet, alla småpratar med alla, ingen har lurar i öronen förrän det börjar närma sig många varv och man behöver gå in i en egen bubbla, känns som att alla tycker att det är roligt med nya möten, både på banan och i start och målområdet

Jag förstår att denna sortens lopp ökar enormt för det passar verkligen alla som kan springa ett varv  under timmen

För den som kanske inte vet,  så är ett varv 6.7 km och måste avverkas under timmen för att få starta nästa timme osv,osv

Jag och min bästa Backyard Ultrakompis (och arbetskamrat) Böna,  sprang Risinge Backyard Ultra igår

Vi sprang vårt första Backyard Ultra i Sölvesborg förra året och blev helt sålda på både själva loppet och konceptet

Jag hade då tänkt springa 2 i bästa fall tre varv men det blev sju

Böna hade nog inte trott på 10 varv men det blev det och trots att vi var HELT SLUT,  så sa vi direkt att detta MÅSTE vi göra om

och igår var det dags

Vid sju satt vi i bilen med fjärilar i magen och löjligt glada och förväntansfulla

eftersom vi hade lite rutin från förra året så hade vi med oss en varsin skön stol och en varsin stor plastback till förvaring av extrakläder, skor och proviant

Vi kände oss riktigt rutinerade när vi parkerade och packade ur, hahah

Nu skulle det bli fest

Jag hade festfrisyr.......

Böna hade festglasögon

Loppet kunde börja

Första start kl. 8.00

Alla startande, typ 50 stycken tassade iväg i lugnt tempo på en fin runda, vi kom tillbaka och hade ca 10 minuter till godo, då blev det vätskepåfyllning surdegsfralla, 

Sen var det uppställning för alla i startfållan igen, fler än vi stod och åt färdigt i mitt starten,  hahaha 

Man måste ju liksom vara med och starta när starten går annars är man körd

Andra varvet gick åt motsats håll och kändes som en ny runda

ca 10 minuter  till tredje starten, toabesök, skobyte och lite proviant

Det gäller att äta så mycket som möjligt så tidigt som möjligt för det kan bli lite svårt när man börjar bli lite tröttare och kanske lite illamående när man kommer upp i varven...

I slutet på tredje varvet så stod två av mina bästa kompisar Nilla och Lina och hejade, dom sprang med sista biten, sååå mysigt, TAACK, ni är bäst!!

Ca 10 minuter till godo igen, toabesök, påfyllning av energi och så kaffe såklart

pigg och glad stack vi iväg på varv fyra 

Då började jag få känningar i mitt knä......Inte kul alls! 

Lite funderingar på om jag skulle bli tvungen att bryta...

Men planen blev istället att vid nästa stopp testa skobyte till FiveFingers

Fötterna och tårna jublade och knät la sig i viloläge 

och varv fem funkade utan att bli värre i alla fall

Ca 10 minuter till godo igen, 

skobyte,  inte van vid så långa sträckor med Five Fingers så jag ville hålla på dom lite för att kunna ta dom någon sväng till om det blev aktuellt, 

klippte en hamburgare....

...inte helt lätt, men det funkade och behövdes, det var ju liksom lunchtime

Ut på varv sex, nu var solen lite(väldigt mycket) intensiv, tack och lov blåste det lite så det funkade 

Det blev mycket prat med olika löpare och även detta varv klarades av

km för km

Nu var vi uppe i fyra mil...

Ca 10 minuter tillgodo, skobyte, Five Fingers igen, cola, kaffe, godis, banan, chips

vissa dränkte kepsen i kallt vatten, nu åkte många tröjor av..

Dags för mig att leva upp till förra årets prestation

Ut på varv sju, 

Väldig skönt att springa i en klunga och så fort det blir lite motlut så säger alltid någon: "Nu är det väl gåbacke här va?" och så blir det lite promenad för alla, ingen har bråttom

Skönt att ha klarat marathonsträckan...

Ca 10 minuter till godo för att ladda upp och ut på mitt personbästavarv

Ännu mer kaffe, godis, skobyte, cola och ännu mer chips och godis.....

Pratar med två tjejer som såå nöjda efter att har avslutat med att ha slagit sina PB med en över milen, dom lät som Böna och mig förra året efter vårt första Backyard, "Längtar redan till nästa år!!!" 

 Helt sålda på konceptet

Dags för mig att ge mig ut på åttonde varvet

Det gick ändå hyfsat lätt, men det var väl för att jag visste att det var mitt sista varv, men jag kände tydligt att kroppen var klar och ville inte ha mer påfrestning idag

Skönt att komma i mål och mötas av man och dotter

 jag fick plinga i PBklockan eftersom jag lyckades komma en bit över fem mil

och jag fick fin medalj

och jag kände att nästa år blir det nog ett varv till....kanske

Jag var inte avundsjuk när Böna drog ut på varv nio, tio och absolut inte på varv elva...phu

Han kom tillbaka och var såklart supernöjd att hamna på topp 10 och även han slagit PB 

Över sju mil, hallå SJU MIL....han är helt galen

Den som vann Risinge Backyard Ultra den här gången sprang 16 varv, phu, det är långt

Det var Runstreak 305 

Frågan är hur 306 ska gå till idag....

Känner mig inte precis som 51 mer som 151...

Men man vill ju liksom inte bryta sin streak...

Kärlek & Glädje åt alla!

....morsdag 2020

Morsdag kan vara en trevlig dag..

Den kan också vara raka motsatsen...

Kanske härjar det en coronapandemi...

Kanske har man ingen mor att fira...

Kanske har man ingen som firar en...

Kanske sker det en hemsk bilolycka...

Nåväl,
gårdagens Morsdag avlöpte smärtfritt
det var till och med så att den lämnade inte mycket mer att önska.....
...fast det är klart...
.. hade jag kunnat träffa min egen lilla mamma och även haft Elvira på plats en sväng, då hade den blivit helt perfekt..
..men man kan ju inte få allt,  även om mycket gärna vill ha mer.....

Men jag är inte den som är den, jag är såååå, nöjd, för en helt underbar dag, den blev helt  i min smak

Morgonen började tidigt, passar ju mig perfekt
frukost med Vanja och sedan en solig och härlig långpromenad i skogen med henne och Bhilax

Efter att jag tröttat ut Vanja och Bhilax så var det vila för dom medan Jonas och  Ture tog med mig på cykeltur till båthamnen

Där väntade "Valen"

Det blev fiske

OBS! OBS! OBS!

Jag var den enda som fick napp

en gös och en abborre

Så kul

Det blev middag på stranden med smörstekt torsk, (abborren var för liten och gösen var det fiskeförbud på så den fick leva vidare en dag), citronsås och potatis och dessutom lyckades jag "få" en  kram av Ture....det är sällsynt....

.... rättare sagt jag "fick" tvångskrama Ture lite...

När blev han så lång egentligen.....

Väl hemkomna så drog Jonas iväg till sin lilla mor och då tog Ture och jag cyklarna och hojade iväg ner mot Sirkön och Amy´s Cafe´

Tänk att där befann sig två tyska spelmän som kommit bara för att spela för mig.....

.....eller kanske för någon annan också....möjligtvis...

Vanja och Bhilax mötte upp oss

  Vi moffade morotskaka, paj och ostkaka i strålande solsken underhållna av dom glada spelemännen

Så gott och mysigt

Väl hemma igen med ömma rumpor så 

 damp Vanja ner i soffan med överlycklig Jesus

jag stack jag  ut på Runstreak 292

Jonas kom tillbaka och drog igång grillen

Vanja drog vidare 

Jag fick abborre💗

Det smakade ljuvligt

Sådan härlig dag, inga slagsmål, gräl eller bilolyckor och dessutom fick jag äran att avsluta kvällen med att åka med Ture till stan och vänta på honom medan han gymmade.......

så snällt och omtänksamt av honom 😉😘

Pricken över i:et liksom, 

hahahaha

Tycker nog att frillan blev pricken över i:et i dagens outfit ändå....

Kärlek & Glädje åt alla! 

...PB som kommer av lust, inte press

Igår blev det ett slags  PB för mig, drygt fem mil....

Detta med träning och prestation alltså....
Från och med idag ska jag döpa om träningen till motion, jag ska försöka få in ordet motion istället för träning...
läste någon artikel eller inlägg om detta för ett tag sen men hade glömt bort, fast nu ploppade det upp igen..

Det är liksom så mycket prestation och resultat hela tiden, när man använder sig av ordet träning
vilket i sin tur, förr eller senare och  då och då, leder till dåligt samvete, dåligt självförtroende och skador...

Ja, jag vet att det låter konstigt att häva ur sig något sådant när man dagen innan har sprungit drygt fem mil...

Men nu ska jag försöka förklara vad jag menar...

Så här gick det till...
....dagen före PB så tänkte jag att, imorgon ska jag nog springa lite längre än vanligt, jag får en dag på mig......
...men ingen mer tanke än så, jag var liksom bara lite nyfiken, hur länge kan det vara roligt, enkelt och smärtfritt att tuffa på ....

Jag vaknade tidigt, i vanlig ordning och tänkte att,  jag springer en liten runda före frukost och känner hur av lite hur det känns idag,
sagt och gjort,
surplade i mig lite kaffe,
tryckte en banan och tassade iväg på  varv ett,

det blev 5,74 fågelkvittrande kilometrar, sedan frulle, lite mer kaffe och skobyte..

Jag råkade nämligen genast känna att jag både ville motionera och hänga i skogen lite till...

Därav blev Varv två  10.43 km 

Kom hem och inväntade "barnbarnet" (dvs sprallig Kelpie) som jag var sugen på att motionera lite ihop med, alltid kul att vara i skogen med en vän för omväxling skull

Vi drog ut på varv tre i maklig takt

vi skrapade ihop 13.6 km

Vi hade så passens mysigt, vi spanade nya stigar 

och vissa badade lite i sunkiga diken och sånt...

Båda luktade mer än apa när vi kom hem....

Väl hemkomna igen så var vissa fyrbenta lite tröttare än andra och vissa tvåbenta var hungrigare

Fyrbent la sig i sängen och tvåbent krängde en pizza , innan jag mätt och go kände att en liten runda till är jag nog faktiskt sugen på

jag  petade in tårna i mina Five Fingers och gav mig av igen

Jag tänkte att jag skulle prova att tassa runt liiite längre än vanligt i dom, det brukar aldrig bli mer en max fyra km i Five fingers

 men eftersom det var så härligt att spreta med tårna

så gick det av bara farten att skrapa i hop 10.4 km på varv nummer fyra

Dessutom så passade det väldans bra ihop, 

ja, alltså hemgrillad pizza och Five Fingers, 

det går liksom inte att springa racerfart

vare sig med pizza i magen eller tåskor...

Men det var riktigt lovely💗

Nu när jag kom hem igen så hamnade jag ju i ett litet dilemma, 

jag var ju farligt nära marathon distansen 

den har jag bara kommit upp i vid tre tillfällen förut, 

dock aldrig hemma...

..bara på tävling...

Asch, så trött kände jag mig faktiskt inte och vädret och skogen var härligare än härligast, 

jag trycker ett par chokladbitar och lite kaffe,

 raggar skjuts en bit av dottern för omväxlingen skull, 

blir avsläppt och vet att jag har några supermysiga kilometrar i nedåtlut hem

Det är ju inte värre än att jag promenerar

om det blir trögt att springa

skogen är underbar och vädret är underbart

Så varv fem  var inga som helst problem heller

 bara ren njutning och 6.34 km till,

 Marathongränsen på hemmaplan var sprängd, ouiiii!!

Utan smärta eller blåsor eller något annat tråkigt heller

Såååå kuul!

Maken kom hem

   jag väldigt glad och upprymd, 

 inte supertrött, 

jag hör mig själv säga:

 "Om jag ger mig ut på varv sex, springer ner till gårdsbutiken som ligger några kilometer från oss....

..då har jag sprungit över fem mil idag,

 det vore ändå coolt" 

Klart du ska säger han! 

Sagt och gjort!

 Varv sex, slutvarvet, 

blev tillsammans med make och son på cykel, 

Resultatet av dagens motion blev dryga fem mil, så häftigt

Avslutning med stor glass och hemfärd på makens pakethållare som han preppat med en flytväst så frun fick det lite mjukt om lilla stjärten💗

Ja, ja tänker du, vadå inte prestera, inte jaga resultat.....

Men 

nej, nej, 

såhär är det, 

om

 jag hade bestämt 

att i morgon

 då ska jag minsann ut och springa minst fem mil 

och gärna på en viss tid

då hade jag tröttnat och kroknat efter två, 

och det hade känts som att jag hade misslyckats, 

nu blev hela dagen istället en spännande "resa" som inte kunde misslyckas 

den blev istället 

 kravlös, prestationslös, spännande, intressant och härlig

 och av bara farten så ledde den till en form av rekord utan skador, blåsor  och total utmattning

den gav egentligen bara mersmak..

Tankarna kring detta :

inga måsten

inga tider

ingen press

liksom bara hålla på så länge det känns härligt och gött utan att göra ont 

mycket nyfikenhet, 

hur länge kan man egentligen hålla på med ett fortsatt välmående leende på läpparna....

Hade jag lagt av efter två mil 

så hade jag varit nöjd med det

Tanken var ju ändå från början

 bara lite längre än vanligt

 och två mil är längre än vanligt......

Det råkade bli drygt fem och det är betydligt längre än vanligt

Det roliga är att jag fortfarande inte vet hur lång tid detta tog,

 ja, det tog ju såklart typ hela dagen

 men ni vet det där med km tid och så

det blev helt ointressant

Det intressanta var  bara att det var en så jävla go da´, rent ut sagt!

Motion när den är som bäst!!

Motinera mera!

Heja på alla Runstreakare oavsett två km eller 200 km, 

bara det är gött för dig!

Skulle kunnat  bli en lite stel RS # 280 idag.....

.men det var ingen fara om än väldigt långsamt och kort!

Kärlek & Glädje åt alla! 

...missat lopp, pms, utflykter och 363 nya dagar att längta sig igenom....

Att vakna med upp med PMS till dagen som man har väntat, längtat, sett fram emot och tränat för i ett helt år

Ända sedan jag förra året,  i samma minut avslutade mitt roligaste lopp någonsin, bestämde jag att hit ska jag tillbaka här nästa år till varje pris, mer förberedd och mer tränad än någonsin,  men som sagt, jag vaknar till verkligheten och inser att det blir ju inget Sölvesborg Backyard Ultra idag" !!!!

SKITCORONA!!!!

FY FAAAN VAD PISSIGT! 

SORGLIGT! 

JÄVLA RÖVBAJS! (det där sista är mitt fulaste..)

Alla dagar i regn, rusk, snöstorm som jag har snörat på mig skorna fast jag egentligen hade velat sjunka ner i soffan med en filt och sticka.
Alla tröga kilometrar som har slitit upp mina skor, alla frusna ,blöta lårframsidor, alla blytunga, plaskvåta , illtunga löparskor som har luckrat upp trötta löparfötter.......
Då har jag ändå kunnat le och tänka att jag kommer att ha igen detta när jag ska springa Backyard Ultra Sölvesborg.......

Jag älskar det loppet💖

Jomen tjena.....

Istället för loppet ....

Det blev en tidig storhandling på Willys och när jag ändå var i stan och i närheten så blev det ett survarv runt Trummen, det är ju en jävla tur att man håller på med sin Runstreak för annars hade jag väl inte sprungit överhuvudtaget denna dag.....men jag var ju tvungen att hålla den vid liv och göra # RS 270 ialla fall...nä jag är inte bitter, nä inte bitter alls idag faktiskt.......

Solen skiner och jag kommer hem med tusen kassar och PMShjärnan brinner.....

Jonas tycker att vi ska åka iväg på en utflykt, jag meddelar att jag inte fixar att vare sig planera eller packa.......

..vill bara dra en filt över huvudet...

..och om jag ska på utflykt så vill jag liksom i så fall bara åka på en räkmacka....

...när jag står i duschen så misstänker jag att vi inte kommer att lyckas med nån utflykt, 

är också liksom orolig vad en längre biltur kan göra med dagens pmshjärna och vårt äktenskap.....

Vi väljer cyklarna, stormköket och två flaskor pannkakssmet  och trampar iväg till Osaby naturreservat, känner att jag mjukas upp lite eller till och med mycket, 

såå mysigt och gott och jag är typ glad igen...

..hahaha, så där lättköpt kan jag vara ibland 

Himmel vad vi matchar i gråskala, man kan tro att vi är minst hundra, hahahah

När vi har gjort vad vi ska i Osaby, dvs. moffat pannkakor med kanel och socker och tagit lite roliga uppstyrda minnesbilder 

(till Jonas stora förtret, men han är snäll och ställer upp.... till viss del i alla fall, hahah)

så cyklar vi hem igen med ömma rumpor

Väl hemma så måste vi vila lite.... och sedan ser vi att köket visst ser ut som hejkomochhjälpmig och då kommer vi på att vi måste nog prova gasolköket också....

så det blir  ytterligare en utflykt med middag

Bilen denna gången .....lite för ömma rumpor och hungriga magar för att välja cyklarna igen...

Menyn i Bjurkärr blev sjukt god,  

Stekt torskrygg med kokt potatis och citronsås och lite grönsaker

Morotskaka (som jag fuskade och bakade hemma först...)

Så trots allt så blev lördagen en härlig utflyktsdag, men lite ledsen är jag allt fortfarande...

 Ja, jag vet att det bara är ett lopp och kanske enligt vissa egoistiskt, barnsligt och gnälligt att gnälla över ett missat lopp i coronakrisen.....

 men va´fan....

...när man har längtat dagligen  i ett år så kan man väl få gnälla och vara lite bitter åtminstone EN DAG??

Eller va´??

Mot Backyard Ultra Sölvesborg 2021, 

bara 363 nya träningsdagar att se fram emot, 

en säsong till med blöta, kalla träningspass.......

Men, men,

Livet är rätt gött ändå, 

kul att ha något att se fram emot i 363 dagar....

Kärlek, Glädje & Hälsa åt Alla!

...lite modernare budord

Jag är inte helt säker på att jag kan dom där tio budorden som står i bibeln, många lär sig väl när dom konfirmeras men jag konfirmerades aldrig  ...hade väl annat för mig kan jag tro...
..men kanske att jag nästan skulle kunna lyckas pressa fram "Fader vår"utantill om jag ansträngde mig men ....varför skulle jag... vad är den bra för...
....och det är ju knappast en merit att  att kunna "Fader vår" utantill....

..nää, jag har tillräckligt mycket i min hjärna som tar plats och snurrar ändå liksom.....men ...

..budorden var det ja....

... jag är väl inte sämre än att jag kan hitta på tio egna budord

Jesus hjälpte mig lite på traven.....

Jag har funderat lite fram och tillbaka och här kommer dom:

1. Tro inte på saker som inte finns bara för att andra påstår att det finns. Skaffa en egen uppfattning

2. Ligg inte med någon som inte vill ligga med dig

3.  Gnäll inte på vädret, de går ändå inte att påverka

4.  Värna om demokratin! Rösta! Välj parti som ser till alla människors lika värde

Missbruka inte, vare sig makt, ord, droger, alkohol....det sårar och stör.....

5. Handla inte mer saker än vad du behöver och/eller har råd med och kan ta hand om

6.  Sök hjälp för avundsjuka/svartsjuka/missunnsamhet om du inte kan sluta på egen hand

7. Följ lagar och regler( även om man kan undra ibland)men samhället funkar liksom  inte om var och en ska ha sina egna regler.

8.  Slå absolut inte barn,  men inte dom som är svagare och dom som har glasögon heller för den delen..

9.  Ta ansvar för din hälsa. Var rädd om dig själv genom att äta redig mat, sova och var ute och rör på dig.

10.  Svär inte åt folk och försök var trevlig åtminstone någon gång om dagen i alla fall, typ hälsa ordentligt och sånt!



Ja, det var väl ändå tio hyfsat bra grejer....ja, jag vet att det var elva....en viktig var onumrerad...men den var tvungen att ta plats och jag kunde liksom inte ta bort någon



Sedan har jag ju såklart några till som egentligen också kvalar in bland dom tio.....

* Ha respekt för äldre
* Behandla alla lika innan du vet säkert vilken historia som ligger bakom den du står framför
* Var rädd om dina medmänniskor, djuren och naturen
* Tro inte på allt som skrivs i tidningar, på facebook, twitter och på bloggar
* Tänk minst ett varv till innan du dömer och tar ställning
* Ta inte, vare dig själv eller allt och alla så himla allvarligt, det blir inte roligare för det
* Lär dig använda ordet förlåt
* Var  inte vara långsint, livet är för kort för att man ska gå runt och sura, dessutom så får man fler rynkor, gråa hår och färre kompisar
* Börja springa! Ja, du kan gå och cykla och skida och rida också, men ut i naturen ska du och röra på dig ska du också!

Jag lyckas inte följa alla budord varje dag men jag brukar försöka att inte slå mina barn eller gnälla så mycket trots att regnar på tvären femtioelfte dagen i rad, eller svära när någon är dum....

Men jag försöker mitt bästa och jag tror faktiskt att jag har blivit bättre på mycket....

Finns säkert många fler bra budord som jag inte kommit på ännu....
kanske återkommer med tio nya vad det lider...

Kärlek & glädje åt alla!

...att hjälpa sig själv för att få minsta möjliga rätt hjälp

FYSISK OHÄLSA

PSYKISK OHÄLSA

Dom där två är väldigt olika ...eller.....
...jag känner lite att fysisk ohälsa står på marken och psykisk ohälsa svävar lite svårfångat i luften...
....fast dom behöver lika mycket förståelse, omvårdnad och hjälp...

..jag har så mycket tankar och funderingar hela tiden...min hjärna borde vara överhettad för jämnan men den har väl tränat upp sig....man blir ju bra på det man övar på, tänker jag...

När man inte mår bra oavsett hur och på vilket sätt så vill man ju ha hjälp, 

man vill liksom ha hjälp direkt när man lider för man får kanske nästan lite panik när man inte är, eller fungerar som man ska

Jag tänker att man ofta är väldigt (för) snabb med att skrika på hjälp...

Man vågar liksom inte stå kvar ens en liten stund i smärtan, möta den, se den i vitögat och fråga vad i hela fridens namn den gör där och hur den kom dit....

Varför vågar man inte det egentligen?
Jag menar, sannolikheten att man plötsligt kommer att ramla död ner om man inte genast ropar på hjälp och ringer doktorn eller äter ett piller är ju kanske oftast inte överhängande......

Jag tänker att man oftare borde trycka på pausknappen....ibland en längre stund, ibland kortare..

Kroppen behöver ändå en chans, tid och eftertanke, när den är i obalans, oavsett fysisk eller psykisk smärta

STANNA UPP, 

KANSKE BACKA TILL OCH MED 

KLURA lite på egen hand, på anledningen att det blev just så här, just nu... det är svårt för  någon annan att klura ut det åt dig

Om man hamnar i en situation med psykisk eller fysiskt ohälsa och det inte finns  en enda människa eller medicin tillgänglig, vad hade du gjort?

På riktigt, vad hade du gjort?

Där tror jag att det skulle kunna vara finurligt att  börja ibland...

Hjärnan kan så mycket och kroppen likaså, man måste lyssna ge en chans och förlita sig på den...

Nåväl, nu har vi lekt med tanken att det inte finns någon hjälp att få överhuvudtaget...återkommer om det....läskigt och skrämmande men alla gånger lärorikt som tusan,

men nu släpper vi den tanken en stund..... det finns ju hjälp av olika slag att få..... då tänker jag att den bästa hjälpen man kan få måste väl ändå vara den hjälpen som gör att man får minsta möjliga hjälp för att i mesta möjliga mån klara sig på egen hand......?

Jag tänker att alla människor vill väl vara så lite beroende av hjälp som det bara är möjligt....eller? 

Man vill väl klara sig själv och vara så oberoende det bara går....eller?

Gå tillbaka till tanken att det inte finns någon endaste person eller någon endaste medicin att tillgå, vad gör man?

När man har gett sig själv tid och tänkt till ordentligt så skulle det rentav kunna vara så att man nästan har löst sin ohälsa själv, eller i alla fall kommit på hur den ska lösas, eller exakt på vilket sätt en resurs ska sättas in.....

Om man direkt får panik, rusar runt och skriker på hjälp så tänker jag att risken blir stor att hjälpen kan bli för stor....

...för den med fyskisk ohälsa......
..det blir rullstol, tabletter och man tynar bort,  när det i själva verket hade räckt med en kryckor ett tag för att vila det akuta men också för att stärka det som stärkas kan......

...för den med psykisk ohälsa....
..det  blir en näve starka piller som gör att man blir avtrubbad  och beroende istället för att få förståelse, kanske något tillfälligt akutpiller och en plan med stöttning ett tag för att vila från exakt det man behöver vila ifrån men också stärka det som stärkas kan.....

En gång till....du står helt ensam....alltså helt ensam......vad gör du?
Kanske börjar du fundera på det som går att göra något åt själv, du har ju ändå inget val.....
Skulle det kunna vara till hjälp att försöka få ordning på några av nedanstående viktiga basgrejer.....

Känns det viktigt att sova ordentligt?

Hur?

Behöver kroppen kanske bli fysiskt trött?

Hur blir den trött?

Känns det viktigt att kroppen och hjärnan får ordentligt med näring?

Hur får den det?

Behöver kroppen syre?

Hur får den det?

Behöver hjärtat pumpa på lite extra för att driva iväg och lösa upp blodklumpar med ogråten gråt i?

Behöver kroppen eller hjärnan vila?

Hur gör du det?

Kan man bara lägga sig ner raklång på marken och glo upp i trädkronorna en stund?

Är det någon muskel eller sena som behöver vila? 

Hur kan du göra det?

Är det någon annan muskel eller sena som latar sig och behöver vakna?

Hur väcker du den?

Känns det viktigt med beröring?

Hur löser du det? 

Djur?

Klappa en varm, mjuk päls?

Känns det viktig att kunna slappna av?

Hur gör du det?

Känns det viktigt med rutiner?

Hur löser du det?

Ont i kroppen eller själen?

När blir det sämre? 

Går det att undvika eller minska såna situationer?

Hur?

Skulle det gå att börja jobba med några av ovanstående basgrejer?

Liksom försöka bocka av efter hand och känna efter om det blir någon skillnad, någonstans....

Kanske skulle det kunna vara så att när man har stannat upp och funderat lite själv, att man kommer fram till lite mer exakt vad det är som man verkligen behöver hjälp med,
 det är kanske någon basgrej man behöver hjälp med för att i sin tur få ordning på biverkningar av att inte kunna få ordning på någon basgrej  själv....

...kanske är det bara en pytte,  pytteliten pusselbit som behövs istället för en alldeles för stor vadarstövel som du knappt kan ta dig framåt i........den kanske till och med sänker dig i slutänden när den börja så småningom börjar läcka......

Ture tränar på sitt vis...

Med detta vill jag absolut inte säga att man inte ska be om hjälp när man behöver, nej nej,
 men för sin egen skull, så vore det med all sannolikhet, väldigt bra att vända ut och in på sig själv ordentligt först, innan man söker hjälp, för att få rätt hjälp,

inte för mycket hjälp ... men heller inte för lite...
... utan lagom, för att kunna ta sig ur eller kunna hantera sin ohälsa bättre.....

Att man på lång sikt bli starkare liksom.....
...någon del kan alltid bli starkare.

 Om det är den psykiska ohälsan som är svajig så kan man bli starkare på den fysiska

 är det den fysiska ohälsan som är svajig,  så kan man bli starkare på den psykiska,

så får hela kroppen liksom hjälpas åt att kompensera och stötta....

Ge luktsinnet vad det behöver......Ibland kan det bara vara gött stanna upp, blunda och lukta på nysågat.....

Är man svag och svajig i någon ände så är det ju extra viktigt att stärka det som stärkas kan i andra änden, inte lägga locket på och försvaga det svagare ännu mer liksom.....

Denna bilden tog jag för att komma ihåg att hur jag kände mig innan jag gick tog mig ut ....sendan hur jag kände mig efter en stunds lufsande i gråfuktig skog med ett svart, glatt, fyrbent sällskap.....skillnaden var enorm trots väldigt liten insats......

Eller tänker jag helt galet kanske....

....i så fall får jag väl helt enkelt tänka vidare.....

Mycket tankar nu...
...och ja, jag begriper att det är STOOOR skilland på olika personer och olika ohälsor....
men jag tänker att alla i alla fall kan stanna upp, göra och klura åtminstone lite på egen hand...för att få bästa, minsta, möjliga hjälp.....

Som sagt, det är bara mina tankar som snurrar...mycket...


Borde trycka på tänkpausknappen nu, stiga upp, klä på mig och springa en runda tror jag bestämt

Sprid kärlek inte virus💗

Kärlek & Glädje åt Alla!

...en liten bra sak med den här coronatiden...

En sak som jag verkligen gillar med denna coronatiden är att slippa kramas.....


Ja, jag vet att jag låter helt koko, och det är jag också men,

Att inte behöva hamna i det där ögonblicket:

"Måste jag kramas nu?"

Det är sååå himla skönt.

En befrielse att slippa

Jag ogillar det extremt mycket, när det är "fel" person som vill kramas

Det är inte det att jag inte gillar att kramas,  när det verkligen behövs en kram på riktigt, då är det ju superhärligt

Så det är inte kramar i sig som jag inte gillar, jag kan älska kramar och jag kan vara väldigt klängig på dom jag gillar, det är fel kramar som jag tycker är riktigt obehagligt

Jonas är väldigt kramig💕, han är den som har lärt mig att verkligen också kunna älska kramar, rätt kramar!

Jag har inga problem att krama dom jag tycker om och känner väl,
eller även någon som jag inte känner,  men som jag märker behöver och vill ha en kram, såna kan jag krama jättehårt och länge, då gör det ju liksom nytta

Men jag vill verkligen inte bli kramad på hur som helst....

I det stora hela så tycker jag att det ska kramas till höger och vänster på tok för mycket

Jag tycker att det är direkt obehagligt att sitta fast i någons armar som jag knappt känner eller som jag inte gillar.....

Sedan förstår jag inte att jag måste vara så trög, dryg och svårlärd att jag inte på femtio år har lärt mig att sträcka fram handen lite kvickt när man möter någon och det är risk för en ofrivillig kram.....

Jag måste träna mer på det så löser jag ju problemet direkt och kan känna mig mer bekväm


Tur ändå att jag har jag fått träna lite mer på att kramas på jobbet😁....

Jag råkar nämligen ha en arbetskamrat sedan 20 år, hon är raka motsatsen till mej vad gäller ALLT, en person som liksom bara måste  kramas ibland, då får man ju liksom ställa upp 😂😘och jag har inga som helst problem med det eftersom vi känner varandra så väl,  och jag vet att hon gillar det väldigt mycket, men grejen med det......?

Nä, jag fattar inte riktigt,
fast det har hänt att jag har dykt på henne och gett henne en spontankram och då skiner hon som en sol, det är såklart roligt och trevligt!

Jag vill liksom att en kram ska vara på riktigt när en kram väl kramas liksom...

Att båda verkligen vill kramas

Antingen att man kramas för att båda är så superglada över att ses
eller att man kramas för att någon behöver det väldigt mycket,
kanske någon är väldigt glad och man vill fira med en kram
eller att någon är väldigt ledsen och övergiven och kall och behöver en jättelånghållaomkram,
en sån där som verkligen gör nytta

men att hejkramas till höger och vänster med någon man inte känner eller någon man inte direkt gillar

NOPE,

ingenting för mig, det gör mig extremt obekväm

Det måste finnas något mer bakom en kram annars så kliar det jättemycket under huden på mig...

Är det bara jag.....


Så den här "slippakramastillhögerochvänsterhelatidengrejen"
är i alla fall en bra sak med coronatiden...enligt denna kokokärringen

Sprid kärlek INTE virus!

Kärlek & Glädje åt Alla!