Många var vi som ville ha barn...

Vad tänkte vi på egentligen? 

Tänkte vi bara fram till barnvagn, rosiga kinder och gurglande skratt? 

Rörde ens tankarna vid tonåren och den unga vuxna,  som dom små så småningom skulle bli?

Tänkte vi någonsin på hur besvärligt det skulle kunna bli i skolan med mobbing och utanförskap?

Tänkte vi någonsin på hur mycket gräl och sömnlösa nätter det skulle kunna bli för att någon varit dum mot våra barn?

Tänkte vi någonsin på att våra egen barn skulle kunna bli den dumma?

Tänkte vi någonsin på hur vi skulle hantera det? Ett riktigt dåligt beteende hos våran tonåring eller unga vuxna?

Tänkte vi någonsin på hur relationen till vår partner skulle ta stryk av att barnens väg inte gick den väg som vi tänkt? 

Tänkte vi någonsin på hur komplicerat det skulle kunna komma att bli, att stå upp för och älska sitt barn som inte alls beter sig önskvärt?

Tänkte vi någonsin på hur det skulle vara att stå och lyssna på "alla andras perfekta" och "välartade" barn som lyckades i vad dom än tog sig för medan vi själva skulle få stå och ljuga huruvida vårt eget barn lyckades med det ena efter det andra? Ljuga om vårt eget barn för att få personer skulle förstå sanningen... 

Tänkte vi på hur skulle kännas när knappast ingen skulle kunna förstå? 

Tänkte vi på hur dömande andra föräldrar kan vara när man inte "lyckats" lika bra med sina barn som dom hade gjort med sina?

Tänkte vi på hur det skulle kännas om våra barn både skulle bli psykfall, knarkare, mördare eller kriminella? 

Tänkte vi på det när vi ville ha barn? 

Tänkte vi på hur det skulle kännas när polisen ringer angående ens barn?

Tänkte vi på hur det skulle kännas när vårt unga vuxna barn ringer från polisen/häktet?

Tänkte vi då på hur det skulle kännas att få frågan "Och vad gör dina barn nuförtiden då?" 

Tänkte vi då på vilken historia vi skulle ljuga ihop för att vi vet att den som står framför inte skulle förstå sanningen utan döma?

Tänkte vi på hur det skulle kännas att ljuga angående sitt eget barn? 

Tänkte vi på hur det skulle kännas att behöva ljuga istället för att stå upp för sanningen om sitt eget barn?

Tänkte vi på att saker och ting kan gå käpprätt åt helvete även om man gjort sitt bästa?

Tänkte vi på hur det skulle kännas att inte ha räckt till trots att man gjort allt man trott var rätt?

Tänkte vi på hur det skulle vara att vara förälder till ett barn som inte riktigt passar in men ändå inte är tillräckligt "skev" för att få hjälp,  bara så pass skev så att föräldrarna få alla blickar på sig att inte vara tillräcklig...

Tänkte vi på hur det skulle vara att bli dömd som förälder att inte vara tillräcklig eller göra rätt?

Tänkte vi på allt detta och lite till när vi ville skaffa barn? 

Jag tror inte det

Dom flesta tankarna upptogs nog av en liten söt bebis och några år framåt när dom lär sig prata och gå...

Men det är kanske tur att man inte tänker så mycket längre innan, annars hade det kanske inte blivit några nya ungar i världen

I mitt eget fall så hann jag inte tänka någonting,  eftersom Elvira, som var först bara "råkade" komma liksom! 

Ingen tid att tänka här inte

Vilken himla tur💗! 

Annars hade jag ju inte stått här med mina tre halvskeva💖💖💖 unga vuxna ungar idag! 

Men jäklar vilken resa det har varit, phu! 

Och visst...

Jag hade kunnat göra tusen miljoner saker annorlunda men det visste jag ju inte då

å andra sidan...hade jag gjort tusen miljoner saker annorlunda då hade dom ju kanske inte blivit dom underbara, knäppisarna som dom nu är...💗

På senare tid har jag tänkt mycket, (jag gör ju det)

tänkt på hur jag ändå har tagit mig igenom stormar och orkaner hittills..

*Mitt starkaste kort är nog ändå att jag är sjukt bra på att i olika kritiska situationer befinna mig exakt här och nu.

 Jag kan direkt acceptera att en situation är som den är, ser ut som den gör,  och omedelbart försöka att agera utefter det. 

 Även om jag kan ramla ihop i en blöt fläck en stund efteråt...

*Att sedan ha en Jonas💗 vid sidan som tror på en till 100%, det ger också styrka och ork att agera i väldigt tveksamma och svåra situationer och när man vacklar lite själv

* Att ha en klok mamma💗 som orkar lyssna i timmar 

* Att ha bästaste vännerna och kollegorna och lite annat "löst folk" som är pålitliga, kloka och stöttar när det blåser väl hårt

*Löpning

* Att ta vara på och lita på skogens kraft till att ge kraft 

Nu vet ju jag att dom orkaner och stormar som min familj gått igenom bleknar i jämförelse med en del andras, där en orkan är som en liten vårvind i jämförelse med deras tornado som dom sitter fast i...

Inga tips att ge till dom som är mitt uppe i en tornado, förutom att säga att en tornado härjar inte i en evighet och jag kan åtminstone som medmänniska och förälder lova att göra allt för att inte vara dömande mot andra föräldrar som kämpar i det tysta.....oavsett vad deras barn ha ställt till med eller vilken dålig situation dom befinner sig i

Finns ens den förälder som inte älskar sina barn,  oavsett vad dom har ställt till med eller vilken situation dom har försatt sig i....?

Ens älskade barn finns ju ändå någonstans därbakom det orätta, 

att man fortätter älska och stötta betyder ju inte att man tycker att dom gjort rätt.....

Kanske måste föräldrar ibland till och med bryta kontakt med sina barn för gott eller bara tillfälligt för att själv inte gå i tusen bitar...

men slutar man älska sitt barn....?

Jag tror inte det,  

jag tror att det är ovanligt, väldigt, väldigt ovanligt..

Till dom föräldrarna som är mitt i tornadon, orkanen, stormen, 

till dom som kämpar i det dolda, det "fula" och  "opassande" ....

All kärlek och styrka till er💗 

Ni har all rätt till att både sträcka på er och skratta också, 

nån gång kommer vårvindarna

Kärlek & Glädje åt Alla!