....ångestklumpar och att leva

Timmar går, dagar går och nu börjar också veckorna gå.....

Det liksom bara rullar på........

Tills jag snubblar.......

Jag har ingen storebror längre...

Hela kroppen tvärnitar och ångesttklumpen blir rekordstor på nolltid.....

Den gör så ibland, ångestklumpen.....

Det händer att den nästan ger mig andnöd och slår omkull mej..

Den gör så ibland, ångestklumpen...

Det får vara så en stund....jag har inget att sätta emot när den kommer

Det får kännas sorgligt och grymt .....

Så länge jag inte blir kvar och fastnar.....

Men jag fastnar inte.....ångestklumpen är levande...

Den behöver lite uppmärksamhet sedan kan jag sparka ut den för att invänta nästa besök......

När den är borta så kan jag återgå till det där livet som konstigt nog bara rullar....

Jag får skynda mig lite med att fylla upp hålet efter klumpen....

Det går

Bara jag tittar mig omkring...

vågar skratta

vågar njuta

vågar älska

vågar skoja

vågar gråta

Jag vågar inte slösa med tid genom att inte skratta, njuta, skoja och älska när det bjuds....

Vem är jag att inte ta reda och njuta av livet på bästa sätt när en del inte får?


Jag tänker fortsätta med att göra som jag brukar....

...vara här och nu...

....ta allt som det kommer,  utan att fastna!

LEV!!!

Det är det minsta jag kan göra för dom som inte har möjlighet.

Det hade du gjort Brorsan, det är jag säker på! 

Drömde tydligt om dig i natt, sorgligt och bra!

Kärlek och glädje åt alla!