Jag är bakis, trots att jag bara drack vatten och kaffe igår och trots att jag sov innan jag lagt huvudet på kudden och klockan inte ens slagit 22.
Huvudet bultar, inte fullt så kraftigt som igår men jag känner tydligt att hjärnan behöver mer plats än den har just nu......
Gårdagen var tuff!
Begravning och minnesstund!
Jag vet inte vad som är värst och vad som gör mest ont men...
En mamma ska inte mista sin son...
En fru ska inte mista sin man...
Barn ska inte mista sin pappa...
Kompisar ska inte mista sin vän...
En syrra ska inte mista sin bror...
Jag vet ju att det sker hela tiden men ändå.....
Kan det inte åtminstone ske i lite mer rätt ordning
Dom dumma först och sedan.......Kan inte alla bara dö i rätt ordning och när man liksom har levt färdigt?????
INTE MITT I LIVET, FÖR HELVETE!!!!!
Brorsan
Hela morgonen och ända till kyrkan igår så spjärnade jag emot när ledsamheten ville greppa mig.
Jag bestämde mig för att tänka att du inte var mer död för att vi skulle på din begravning.
Det gick utmärkt att styra upp hjärnan lite ända tills jag klev in i domkyrkan och fick se en blomsterfylld, finputsad kajak uppställd längst fram vid kistan.
Då var det bara att åka med sorgen......
Att försöka tänka att du är hos Gud och har det bra nu hade ju kunnat vara en fantastisk tröst men eftersom Gud inte finns i min värld, så är det en väldigt klen tröst.
Jag bestämmer mig i alla fall för att fantisera.......
Den där blomsterprydda kanoten var förbaskat bra som hjälp till det....
Jag tror att när siste man lämnade kyrkan igår så klev du nog upp ur kistan, tog kanoten under armen, knatade ut och försvann i fjärran....
Kanske ses vi igen i fjärran.....
Det vet bara du nu!
Kan till och med känna att du i så fall är lite nöjd med att veta något som absolut ingen annan levande själ vet....
Men du Jonas,
jag klarar att ta mig igenom detta, även om sorgen slår väldigt obarmhärtigt och oförutsett,
men om du har minsta möjlighet och det inte är alltför besvärligt så kan du väl spöka lite för Ullis, Måns, Tilde och morsan, dom behöver det att tänka på tills dom träffar dig igen.....
Du, Jonas,
det var verkligen synd att du inte var med på minnesstunden igår, du hade gillat den!
Alla vänner, släkten, familjen, härlig varm och kärleksfull stämning. Goa skratt, roliga möten och fina tal.....men, men...det är ju som det är....minnesstunder är ju för den som inte är där, tyvärr...
Nu börjar det bli dag här och fåglarna kvittrar lite innan det blir hundra grader varmt och till och med dom sitter stilla i skuggan och flämtar.
Jag tänker ta vara på så mycket av dagen jag kan efter att jag har tagit tusen huvudvärkstabletter.
Jag tänker skratta, gråta, kramas och prata.
Helt enkelt le och leva för dig också.
Ses 💟
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar