Vanjas inlägg om senaste året....

Ett år har gått sedan Vanja var så nära döden som man kan komma. Här har hon valt att skriva lite och dela med sig av:






1 år senare. 
Den där dagen kom.  Det där uttrycket "nära-döden-upplevelse" hade nu hänt, på riktigt. I en bil där ingen har en aning om vad som hänt. Jag blir direkt skickad till Lund. Överleva eller inte, det kunde ingen veta än. Men jag var aldrig där. Jag var i en helt annan värld bortanför mediciner som tvingat mig vila. För hjärnans skull. Lunds terori blandas ihop med vittnets teori. Ingen vet ju vad som hänt, inte är teorierna överens. Och där kommer jag få leva i hela mitt liv. I tanken "vad var det som hände?". 

Väckningsförsöken i Lund var oroliga. Jag skickas upp till Växjö igen. Tillslut vaknar jag. Men det är inget jag minns. Mitt första minne från sjukhuset var när sjuksköterskorna för första gången lät mig kissa på toan ifred. Dom hjälpte mig sätta mig ner på toan, sen gick dom ut. Då kom min hjärna på något skumt vis på, att jag ska ut och möta syrran och hennes hund. Nej syrran skulle inte komma. Men jag ville så himla gärna känna hundpäls tror jag. Jag reser mig från toan. Ramlar med en rejäl duns på golvet. Jag kan ju inte gå. Balansen är inte där. 
Dagarna går. Jag upprepar allt jag säger flerafleraflera gånger. Jag minns liksom inte vad jag sagt. 
Efter att ha lärt mig gå med en rulator-liknande grej så bestämmer jag mig för att jag är frisk. Mitt i natten, 03, vandrar jag ut genom hela avdelningen med läkaren efter mig. Jag ska därifrån. Utanför avdelningen hittar jag en stol. Läkaren pratar med mig hela vägen och jag var så sjukt irriterad. Blev trött. Så jag satte mig där och han fick med mig in igen. 

Dom vill skicka mig till rehab. Men jag var ju frisk. Jag klarar mig själv, utan hjälp. En läkare skickar en remiss till den inlåsta avdelnignen PIVA (psykiatriska intensivårdsavdelningen) Dit åker jag ambulans. Med polis i. Ligger I rummet precis bredvid personalrummet. Härifrån kan jag inte vandra iväg. Jag är inlåst. Mobilen får jag bara använda i mobil rummet. Ingen elektronik på rummet. Ingen musik. Ingenting. 

Efter nån vecka där blir jag vidare skickad till vanliga rehab. Där jag bara fick lämna området med mamma eller pappa. Föräldrarna som jag just då faktiskt inte alls ville ha med att göra. Semestertider gjorde att personal ändrades heeeela tiden. Varje dag hade jag tid med arbetsterapeut och sjukgymnast. En gång i veckan hade jag tillgång till psykolog. 

Inget jag deltog aktiv i alls. Ingenting dög. Ingen personal dög. Endast några få sjuksköterskor. Typ 2 st. Frukost åt jag aldrig. Lunch och kvällsmat tog jag med mig ut till den lilla scenen som låg 100m från avdelningen. Där var jag relativt synlig. Men jag var tvungen att komma in varannan timme för att visa att jag inte rymt. Där ute satt jag. Tills 22. Då var jag tvungen att gå in. Sömn var svårt. Jag fick ingen ro. Jag ville ha min katt. Men det gick såklart inte. Däremot sömntabletter fick jag ta. Nej sa jag. 

Dagar gick och tillslut fick jag 2 timmars permission runt Trummen. Med sällskap av pojkvän eller vän. Det var för lite. Jag ville nå stan. Se något annat. Tjaffs eller övertalande, som jag tyckte det var, gav mig tillslut 6 timmars permision. I Växjö. Men jag var tvungen att ringa och meddela om jag bytte plats i stan än dit jag sa att jag skulle. 

Jag rymde därifrån 1 gång. Jag ville prova rida. Ridning var något jag velat lääääänge. Men det fick jag ju såklart inte utan sällskap av någon personal. Hahaha. Personal utan hästerfarenhet var ju inte lönt. Dom kan ju ändå inte hjälpa mig. 
En av mina bästa tjejkompisar tog med mig ut till stallet där hon bodde och där hon ridit länge. Stallet hade en sjukskriven häst som bara fick skritta. Lagom. Vi red ut själva. Jag lyckades. 

När jag kom tillbaka så sa jag ärligt att jag hade ridit. Den kan dom ha! Jag klarade ju det. Själv. Jag kom tillbaka hel. 

Tillslut blir jag utskriven. Jag tog liksom inte emot någon hjälp där ändå.... Vad skulle dom göra? 

Någon månad bodde jag i pojkvännens familjs hus. Jag hade ingen kontroll på någonting i princip. Jag utryckte mig ungefär "jag har en ny hjärna jag måste lära känna, ett nytt sätt att att bete mig på. Nya sätt att hantera saker på. Jag behöver lära känna mig själv på nytt" när folk frågade hur jag mådde och varför jag inte kom överens med föräldrarna. 

Under vintern flyttade jag tillbaka till rummet jag var inneboende i vid olyckan. Jag ville liksom tillbaka till det jag glömt tror jag. Jag började smått acceptera att jag behövde hjälp. I Januari fick jag en helt fantastisk vårdkontakt på psykiatrin. Jag fick också Personligt Ombud. Jag accepterade att jag behövde hjälp. 

Jag bosatte mig tillslut hemma hos mina föräldrar. Dom behövdes mest. Relationen som var dålig innan olyckan hade läkt. Jag behövde dom. Jag behövde sömn. Jag behövde redig mat. Jag behövde skogen. Det tog ungefär ett år innan jag fick ordning på allt efter en sånhär smäll. Innan jag faktiskt insåg att jag fortfarande är Vanja. Att jag fortfarande vet hur man ska bete sig. Jag vet att hjälpen jag har nu har jag rätt till, tills jag är frisk. Och hjälpen hjälper mig. 

Idag har jag tillgång till den enorma trädgården. Tillgång till elcyklar nu när körkort inte finns. Tillgång till skog och tystnad. Jag har det mörkt om nätterna. Vatten om jag blir bad sugen. Grannen som har ladugård får jag gärna vara i. Kalvar, mjölk och åka traktor. Mina älskade katter som nog också är glada som har mig hemma och kelar. 

Här kan jag sova middag. Här kan jag äta redig mat. Här får jag den friska luften. Här har jag en familj att prata med när tankar tar mig. Här ska jag bli frisk. 

//Vanja

....psykisk ohälsa och självmordstankar....

(Ett lite äldre inlägg som jag kände mig tvungen att skriva men inte lagt ut för att det kändes för utlämnande just då, men som är superviktigt och tyvärr alltid är aktuellt för någon, det måste vädras och vädras mycket, tänker jag)

Att stå stabilt och stötta någon med självmordstankar är en oerhört  tuff erfarenhet. 

Det drar igång mycket tankar och man blir jättetrött både av oro, känslostormar och svarta nätter!

Jag har nog fram tills nu, tillhört den gruppen av människor som verkligen har försökt att förstå  människor med självmordstankar och tyckt att det är otroligt ledsamt när någon inte vill leva längre och dessutom tar sitt liv men jag måste tyvärr erkänna att jag också ibland har vacklat i tanken och tänkt att det också är en egoistisk handling att ta livet av sig..... 

Det skäms jag för nu! Jag skäms faktiskt så mycket för det,  så att jag helst vill förtränga att jag ens har snuddat vid dom tankarna, det för det vänder sig ut och in i magen på mej när jag inser hur fel jag har tänkt.  

Jag förstår lite bättre nu!
Så nu tillhör jag en annan,  något mer erfaren grupp som vet att när man har självmordstankar, då är man sjuk och faktiskt sjuk på riktigt!!!  
Jag vet att läskiga baciller som är jättesvåra att rå på själv har angripit tankarna.

Att vara sjuk ska man inte bli dömd för! 
Ingen dömer ju dej och tycker att du är egoistisk för att du har migrän,  halsfluss eller ligger med huvudet i toastolen och spyr (om du inte är bakis)?

Jag har inte pratat med någon om självmordstankar tidigare men nu har jag det och jag har dragit några slutsatser alldeles själv:

Att vilja ta livet av sig handlar inte att vilja dö! Det handlar om att man inte orkar leva på det sättet och må på det sättet man gör just nu!

Om du har huvudvärk så kan du stå ut, men om det övergår till migrän så behöver du tabletter!

Om du har ryggont så kan du stå ut ett tag, men blir det värre så behöver du en (tex) kiropraktor!

Om du är förkyld så kan du stå ut,  men om det övergår i halsfluss så behöver du vård ! 

Om du är ledsen så kan du stå ut ett tag,   men om det övergår i självmordstankar så behöver du vård!

Om man berättar att man fått lunginflammation så förstår alla! Dom tycker synd om dej!  Dom gullar med dej, handlar åt dej och berättar om egna erfarenheter, allt från lunginflammation till alla möjliga mystiska sjukdomar som dom har drabbats av!

Om någon talar om att dom mår jättedåligt, verkligen jättedåligt fast inte riktigt kan sätta fingret på vad....vad händer då med din reaktion?  

Står du kvar?
Frågar du mer?
Frågar du tex om personen t.o.m har tänkt på att ta livet av sig?
Slätar du över?
Lägger du benen på ryggen?

Kan tålas att tänka på och kanske också prata om på fikarasten! 

Alla andra sjukdomar förutom självmordstankar,  ska ju ältas i det oändliga! 

Vore bra om man kunde älta detta också. 

Jag menar bara det,  om man nu är en person som har "jagvilltasjälvmordtankarsjukan" ska man då också behöva bära den sjukan själv,  inklusive dåligt samvete för att man har dragit på sig den sjukan?

Låtsas att du har maginfluensan! 
Tänk så mycket bättre du mår om någon dyker upp och inte räds för spyor och istället kommer med förståelse, peppning, sällskap, blöt handduk och avslagen cocacola! 

Och kanske efter det akuta skedet tog med dej ut i friska luften till ett fint ställe för att lyssna på hur du har känt dig under sjukdomen, hur många gånger du har spytt och huruvida du hade räsärbajs och feber också?

Om man mår psykiskt dåligt behöver man också någon som kommer och inte räds för tårar och ångest. Någon som tar ett kliv fram och inte backar. 
En som står kvar fast det är svårt!
 En som lyssnar, pratar serverar mat och drar med sig personen ut i friska luften....Kanske en som följer med till vården vid det behovet..
Önskar att jag tillsammans med folk runt omkring mej hade pratat och ältat självmord och psykiskt ohälsa lika mycket som alla andra sjukdomar! 


Då hade jag kanske haft liten gnutta mer kött på benen och inte känt mig så blåst och dum i huvudet som jag gjorde då.... 
...och dessutom så kanske den som tänkt på att avsluta sitt liv vågat tala om det i ett mycket tidigare skede och kunnat få hjälp och stöttning innan det behöver gå så långt eller till och med för långt!

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA! 

...vad som är meningen med livet...

Jag har fått för mig, jag kan ha fel, (jag har ju visserligen sällan fel, men, men..hahaha) att många personer, till och med nästa alla personer ibland eller någon gång har tänkt 

"Vad är meningen med livet, var det bara det här?

Jag kan inte komma på att jag har tänkt så och om jag nu har gjort det så har jag nog bara tagit tanken, knycklat i hop den och slängt bak den över axeln.

För mej är det en ganska tråkig fråga, lite negativ och ledsam liksom...

Visst ibland är livet rent för djävligt och man rasar ner i avgrunden....

då kan det vara knivigt att komma upp och hitta "meningen med livet"...

 ...men det är då man måste riva ner allt i små, små molekyler och där bland dom små, små molekylerna så kan man alltid hitta några bra, roliga, trevliga och spännande saker att stapla på varandra och klättra upp på!

Att undra vad som är meningen med livet? 

Det behöver inte vara så himla svårt....

Kolla här!

Det är ju det här!

Alla tokiga och ombytliga väder!

....och det här....

Att sitta och titta och njuta av en brasa!

...och det här...

Att ta sig fram på en stilla sjö i december!

...och det här

Att gå en på skogspromenad i bra kläder en regnig januaridag och känna alla lukter som blir.

...och det här...

att hitta plocka kantareller i december

...och det här...

att sitta länge och njuta av en riktigt god frukost..

...och det här...

att bygga sin första (och fulaste) julbock någonsin....hahaha

...och det här...

att vara ägare till en lång, varm och oöm rock som gör att man kan slänga sig ner på marken var som helst  i något blåbärsris och titta upp på trädkronor och på himlen 

...och det här....

att äga en soffa, en katt och bara kunna ligga här tillsammans och slappa......(en liten stund)

Detta är ju bara en bråkdel av vad som är meningen med livet!

Varje människa har ju säkert minst 100 saker till att plocka in i svaret vad som är meningen med livet. 

Bestämmer man inte det själv liksom?

Vad som är meningen med livet?

Till exempel, 

så har väl nästan alla åtminstone en person som man tycker mycket om på något sätt och som man kan prata med om det mesta........

Men då så......

Det är också meningen med livet! 

Att kunna ta upp luren(om man inte kan ses just då) slå numret och bara känna hur himla bra och lyxigt det är att kunna ha en pryl i näven som gör att du kan få dela en massa tankar med någon du litar på och tycker om. ...

En annan tanke om meningen med livet ....

....så länge man hela tiden gapar efter mer,  så är det ju svårt att vara nöjd och förstå meningen med livet....

Man är ju liksom helt ute på villovägar om man lägger ner energi och möda på att göra potatismos och steka falukorv och sedan när man väl sätter sig och äter så önskar man att det var oxfile´.......

Du måste försöka se det fina i att du har kunnat köpa, laga och kan äta potatismos och falukorv.

Annars är det ju ingen mening och det blir jättetråkigt med potaismos och falukorv både för den ätande och kocken....

Var nöjd med det du har just nu....

...det betyder ju inte, att du inte kan få mer och få det bättre men livet blir ju för himla tråkigt om man bara ska gapa efter mer, bättre och nyare, dyrare och snyggare... 

Ta hand om det du har och dom du har så löser sig fortsättningen alldeles av sig själv!

Hallåå....

Du sitter på en ponny men tittar längtansfullt på fullbloden...

Du sitter i en hyreslägenhet men tittar längtansfullt mot villorna...

Du sitter i din Skoda och tittar längtansfullt mot Mercedesbilarna....

Du sitter på din lilla knotiga rumpa och tittar längtansfullt på stora bulliga rumpor....

Du sitter på ett sparkonto med tusen kronor men tittar längtansfullt på dom med hundra tusen.....

Men snälla nån....

Var glad och njut av din ponny, tänk så glad du var när du fick den och tids nog så kanske du inte har någon ponny...

Var glad att du har din hyreslägenhet, tänk vad glad du var när du fick den, tids nog så kanske du blir med villa (och allt jobb som hör därtill...)

Var glad att du har en bil, din Skoda, den kommer inte att hålla i evighet.....

Var glad att du har en knotig liten rumpa att sitta på, det är inte alla som har det...

Var glad att du har dina tusen, du minns väl när du inte hade en spänn.......

Du lever, 

det är det som är meningen med livet, 

men om du inte tänker vara här och nu och passa på att leva och njuta av ditt korta lilla i liv

 då blir det knivigt som tusan.....

Trixet är: 

stanna upp, se och njut av vad du har

jaga inte runt efter mer förrän du är nöjd med det du har

 stanna upp, se och njut av att du är du! 

När man väl gör det så finns det så oändligt mycket som är meningen med livet!

Bortom alla pengar, resor och prylar.

Släng tråkigheter och ouppnåeliga saker bakom dig, ge det så lite plats som möjligt. 

För att komma vidare, 

stanna upp, 

titta runt dig, noga, 

och njut!

Först då kan du med spänning, glädje och nyfikenhet ta dina kliv framåt till nya spännande mål!

Det tror jag är meningen med livet!

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

.

juldagsmorgon 2017

Det blev ju faktiskt julafton även detta året. Trots att delar av familjen inte var på plats. 

Somliga ville bara bort och chilla vid havet. Det får/bör man också göra om det är det man behöver. 

 Vissa ville bara inte fira jul....man måste ju inte, andra firade(firade och firade...) på sjukhuset och var väldigt,  onödigt sjuka,  annan på sjukhem, väldigt, onödigt snurrig.

Vi som blev kvar och ville fira lyckades skapa rikligt med värme och njuta av det som var. 

Vi var rentav riktigt duktiga på det. 

Jag tror att vi har lärt oss av alla smällar. 

Man får både skratta och ha roligt och njuta av det som vi har,  fast saker runtomkring är både oförståeligt och rent  för djävligt. 

Ingen klyscha alls faktiskt att,  LEV NUU!

Passa på så mycket du orkar HELA tiden liksom!

 Ingen av oss vet om vi lever i morgon eller ens i eftermiddag!

Nu kör vi och fokuserar på det vi har! (Inte det vi inte har)

Varför vara dramatiskt, slösa energi och vara ledsen över dom som inte är här när man istället kan lägga energi och vara glad över dom som är här?

Man måste passa på ....så....

Vi körde ett julklappsrace före frukost, så vid nio var det öppnat och klart.  Vi skulle ha gjort det efter frukost men va´ tusan!

 Ha, ha, ha!

Stor frukostbuffe inklusive smörgåstårta och knäck.

Fem proppmätta personer fortsätter med julklappsspel där det nästan blir slagsmål om en periskopgaffel, hahaha.

Direkt efter ger vi oss  på ett enkelt spel som ingen spelat där vi allihop får skratta ohämmat. Det är befriande och otroligt skönt.

Klockan blir tolv och vi inser att vi inte bara kan flamsa runt i 

joggingbyxor, pyjamasbyxor, morgonrockar, mascara under ögat, håret på ända, svett i armhålan.

Vissa ska vidare och lämnar, om än lite motsträvigt, vissa städar sina rum, vissa springer en runda, vissa stickar lite.

Dusch, Kalle anka, skinkmacka, gröt. 

Mot stan. 

Spöklikt,  tomma sjukhuskorridorer....

.......spelet under ena armen och knäck under andra armen. 

Besök,  lite spel, lite prat, trötta ögon.

Vidare till nästa besök med spelet under under armen för att få skratta med andra oroliga och ledsna själar. 

Kvällen blir till senare kväll och vi lämnar för att åka hem med spelet under armen, håller hårt,  för spelet kan enkelt framkalla skratt och skratt ger värme, energi och flykt för en stund och det kan behövas emellanåt.......

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

.....att inte titta bakåt

Nu vet jag i alla fall en anledning varför det är så in i nordens skönt och avkopplande med små skogsstigar.

Stunder när hopplösheten knackar på så måste jag ha en plan.

Jag har det.

Åtminstone en grundplan. 

Ju ledsnare jag är, och i ju sämre skick jag är,  desto mindre stigar har jag märkt att jag väljer, när jag ska ut och springa eller gå. 

Varför?

Jo, därför att det är lögn i hoppsan att titta bakåt när man tar sig fram på småstigar.

Allt fokus måste vara här och nu och en liten, liten bit framåt.

Det går ju inte att fara omkring på småstigar och titta bakåt för det kommer inte att sluta väl. 

Man måste framåt, framåt, framåt....

Ha en plan för nästa lilla steg som ska tas......

Ha en plan för nästa hala sten eller sliriga rot som man ska över...

Det skulle bli jätteknackigt och nästan farligt att titta bakåt på stigen, jag skulle ramla gång på gång och förmodligen skada mig och det hjälper mig ju knappast framåt.... 

Mår jag bra så kan jag sladdra runt på större vägar hur som helst, titta runt mej och även vända på huvudet bakåt....jag klarar det utan att välta,  men när jag mår skit......aja baja,  då är det dom pyttesmå,  snåriga stigarna som gäller för att tvinga mig att ha fokus framåt! 

Visst är det otroligt fiffigt? 

Att kunna välja hur man ska må efter en tur i skogen beroende på hur liten stig man väljer?

Ibland på dom små stigarna så blir jag tvungen att stanna upp helt. 

Det gör ingenting. 

Acceptera att det är som det är och utgå från det.  

Vad kan jag göra? 

Stigen kan dela sig, ett stort träd kan ha vält, stigen kan näst intill ha växt igen eller kan det helt enkelt vara hur mycket geggamoja som helst. 

Då måste jag stanna upp! 

Inte ge upp och absolut låta bli att tänka: "Det går inte"!

Jag måste börja med att acceptera att det är som det är!

Och sedan efter det, ta ett beslut.

Höger eller vänster? Framåt eller bakåt?

Klättra över det nerfallna trädet, det kan kännas omöjligt men oftast är ingenting omöjligt...

Trassla mig igenom snåret och få lite skråmor här och var....

Sega mig igenom geggan, det värsta som kan hända är ju att jag blir skitig och blöt men det torkar.

Det kan ju även vara ett alternativ att backa en liten bit och välja en ny stig....mycket kan öppna sig.....

Någon liten lösning kan man alltid hitta,  om man inte låter sig luras av meningen: "Det går inte! "

"Det går inte" är den urtråkiga meningen som ofta kan dyka upp hos personer som ofta suckar,  inte gillar småstigar och som gärna tittar bakåt istället för framåt och som inte tycker att det är en bra ide´ att lösa problem själva för "Det går inte"......

I min hjärna så är meningen: "Det går inte!" väldigt dammig och mossig.....och att titta bakåt går fetbort när det kan vara så härligt och spännande att titta framåt även om det ibland är otroligt dimmigt eller mörkt .....

  Även idag så vill jag gärna ta mig framåt en bit så det får blir  små, små stigar så att jag inte har någon möjlighet titta bakåt........titta bakåt är för "suckare" och en sådan vill jag helst inte vara! 

KÄRLEK OCH GLÄDJE och småstigar ÅT ALLA!

...att föredra skogen framför vattnet...

Det känns som att jag har provat alla stigar. 

Det har jag ju naturligtvis inte....men....

....Varenda en verkar vara för krokig eller leda till något vatten....där tar det stopp.

Det är  vackert men jag blir låst...

Man måste ha båt för att ta sig vidare.....

Jag har inte det. 

Ibland når jag inte ens till vattnet.

Det tar bara stopp ändå. 

Kraften tar slut när stigarna blir för långa och för snåriga

Det måste jag acceptera. Jag måste vända.

Det är svårt. 

Men om jag ska hitta någon annan färdväg så är det nödvändigt att först acceptera mitt läge för att se klart. 

Kan jag träna mer för att orka längre och krokigare stigar?

Kan jag hitta en båt som passar för ett vatten?

Måste nog vila lite först och tänka. 

Se över vad jag ska göra med det jag har. 

Vad kan jag göra med det jag har?

Hur ska jag styra mina tankar idag, i morgon?

Dom blir  ju alldeles oroliga när jag inte styr upp dom.....Men jag vet ju inte vart jag ska styra dom just nu...

Jag vet verkligen inte......

Men dom kan inte flaxa omkring i blindo.....

Jag måste kanske backa...

backa....

backa....

Springa 

Skogen.

Andas långsamt

Duscha

Äta

Le snällt åt mig själv i spegeln och tala om att,  det är som det är, börja där!

Börja styra tankarna igen...

Jag har det jag har, jag är där jag är....

 

När kraften kommer tillbaka, prova igen....

...jag vet att det finns fler stigar eller varianter på stigar ......

...måste bara känna att kraften finns först....

...samla in lite....

...samla tankar,  samla djupa skogsandetag, samla kraft....

.... annars kommer jag ingen vart alls....

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

...döden.....och meningsfullt liv....

Ganska mycket snurr i min hjärna mest hela tiden.

Mycket funderingar hit och dit och ibland kommer det riktigt bra tankar och ibland kommer det tankar som jag inte är så förtjust i...

Det går ju alldeles utmärkt att styra upp en del i skallen om man är intresserad. 

Exempelvis så här: 

Du kommer att dö! Det kan bli imorgon eller om 50 år men dö ska du.

What???

Det är sant, det lovar jag!

Hur styr du upp den tanken?

Antingen så sticker du huvudet i sanden och stoppar tanken i byrålådan och så tassar du precis som vanligt vidare i dina gamla tofflor. 

Eller tänker du bara......

Visst tusan jag ska dö också! 

Hmm......Ska jag verkligen slösa ytterligare en dag på att gnälla på vädret/jobbet/mannen/ekonomin/grannar osv, osv.....är det verkligen det jag vill göra om detta är min sista dag eller sista vecka i livet?

Ska jag verkligen fortsätta att göra mitt bästa för att förkorta mitt och andras liv genom att äta skit,vara bitter, låta bli att träna hjärtat och utsätta mej själv och andra för risker i trafiken?

Näää, inte väl?

Var glad att du vet att du kommer att dö men inte riktigt vet när!

Jag menar,  det är ju inte hela världen att du ska dö, det är ju lika för alla och du  vill väl ändå inte trampa runt här i detta livet i all evighet...till slut så borde man väl  tröttna  ...både på vädret, Trumph och alla bantningsdieter...

Använd dig av den fantastiska dödsvetskapen på ett positivt vis!

Det är ju ett superbra verktyg för att leva! 

Och här kommer vi ju genast in på lite religion också....
..jag kan tycka lite synd om dom som måste fundera över huruvida man har skött sina böner och klätt på sig rätt hattar  eller inte, för att komma vidare.....!
Förstår om man inte vill tänka så mycket på döden då liksom.....hur ska man hålla reda på alla konstiga regler som står i antika böcker?

...mitt tips är att sluta tro på saker som inte finns! 

Gör livet lite enklare!
Gilla läget liksom! 

När det är slut så är det.  Och är det inte det,  så....

...då kan det ju eventuellt bli en glad överraskning!  

Om var och en gör sitt bästa och är snäll mot sig själv och andra så är jag helt säker på att vi, hela bunten, hamnar där vi ska oavsett vilken hatt eller vilken bön vi har använt oss av!? 

Jag menar, om det nu skulle stå någon slags gud där, när jag ska kila vidare så lär han ju inte ge mej kalla handen och säga: Nähädu Jenny, här kommer du inte längre för du har inte följt "mina"regler. Du hade fel hatt, åt fel mat, och du läste inte bönen tillräckligt ......jag menar...hallååå, skulle han säga det fast jag har gjort mitt bästa med mitt liv och mina medmänniskor, då vill jag inte vara med i hans klubb alla fall,  för då tycker jag att han är lite småaktig faktiskt!

Ses vi på andra sidan så gör vi och gör vi inte det så..... inget du kan påverka!

Nä, jag tycker det känns spännande att leva och jag känner att jag måste passa på ....om jag går och lägger mig på kvällen och tänker tillbaka på dagen som kanske har dragit runt mig på vägar som har varit i tuffaste laget, så tänker jag : Nu ska här sovas några välbehövliga timmar och om jag har turen att vakna i morgon också, då jäklar i havet,  då provar jag en ny väg!

Jag tänker fortsätta passa på att ta hand om mej,  för jag vill gärna stanna här så länge som möjligt för jag har inte tröttnat än....trots ganska duktigt djupa dalar emellanåt.
Jag vill: 

Passa på att njuta av väder och vind.

Passa på att njuta av roliga och givande samtal.

Passa på att njuta av dofter och smaker.

Passa på att spela golf, springa, cykla, gå, åka skidor!

Passa på att lyssna på fin musik och fina människor.

Passa på att ha livliga diskussioner.

Det finns så många trevliga saker att passa på med så länge man kan och har möjlighet!

Så länge man inte är död så lever man ju....men man vet aldrig.......

Kärlek, glädje och meningsfullt liv åt alla!