lördag 16 september 2017

...döden.....och meningsfullt liv....

Ganska mycket snurr i min hjärna mest hela tiden.

Mycket funderingar hit och dit och ibland kommer det riktigt bra tankar och ibland kommer det tankar som jag inte är så förtjust i...

Det går ju alldeles utmärkt att styra upp en del i skallen om man är intresserad. 

Exempelvis så här: 

Du kommer att dö! Det kan bli imorgon eller om 50 år men dö ska du.

What???

Det är sant, det lovar jag!

Hur styr du upp den tanken?

Antingen så sticker du huvudet i sanden och stoppar tanken i byrålådan och så tassar du precis som vanligt vidare i dina gamla tofflor. 

Eller tänker du bara......

Visst tusan jag ska dö också! 

Hmm......Ska jag verkligen slösa ytterligare en dag på att gnälla på vädret/jobbet/mannen/ekonomin/grannar osv, osv.....är det verkligen det jag vill göra om detta är min sista dag eller sista vecka i livet?

Ska jag verkligen fortsätta att göra mitt bästa för att förkorta mitt och andras liv genom att äta skit,vara bitter, låta bli att träna hjärtat och utsätta mej själv och andra för risker i trafiken?

Näää, inte väl?

Var glad att du vet att du kommer att dö men inte riktigt vet när!

Jag menar,  det är ju inte hela världen att du ska dö, det är ju lika för alla och du  vill väl ändå inte trampa runt här i detta livet i all evighet...till slut så borde man väl  tröttna  ...både på vädret, Trumph och alla bantningsdieter...

Använd dig av den fantastiska dödsvetskapen på ett positivt vis!


Det är ju ett superbra verktyg för att leva! 

Och här kommer vi ju genast in på lite religion också....
..jag kan tycka lite synd om dom som måste fundera över huruvida man har skött sina böner och klätt på sig rätt hattar  eller inte, för att komma vidare.....!
Förstår om man inte vill tänka så mycket på döden då liksom.....hur ska man hålla reda på alla konstiga regler som står i antika böcker?

...mitt tips är att sluta tro på saker som inte finns! 

Gör livet lite enklare!
Gilla läget liksom! 
När det är slut så är det.  Och är det inte det,  så....
...då kan det ju eventuellt bli en glad överraskning!  

Om var och en gör sitt bästa och är snäll mot sig själv och andra så är jag helt säker på att vi, hela bunten, hamnar där vi ska oavsett vilken hatt eller vilken bön vi har använt oss av!? 

Jag menar, om det nu skulle stå någon slags gud där, när jag ska kila vidare så lär han ju inte ge mej kalla handen och säga: Nähädu Jenny, här kommer du inte längre för du har inte följt "mina"regler. Du hade fel hatt, åt fel mat, och du läste inte bönen tillräckligt ......jag menar...hallååå, skulle han säga det fast jag har gjort mitt bästa med mitt liv och mina medmänniskor, då vill jag inte vara med i hans klubb alla fall,  för då tycker jag att han är lite småaktig faktiskt!

Ses vi på andra sidan så gör vi och gör vi inte det så..... inget du kan påverka!

Nä, jag tycker det känns spännande att leva och jag känner att jag måste passa på ....om jag går och lägger mig på kvällen och tänker tillbaka på dagen som kanske har dragit runt mig på vägar som har varit i tuffaste laget, så tänker jag : Nu ska här sovas några välbehövliga timmar och om jag har turen att vakna i morgon också, då jäklar i havet,  då provar jag en ny väg!

Jag tänker fortsätta passa på att ta hand om mej,  för jag vill gärna stanna här så länge som möjligt för jag har inte tröttnat än....trots ganska duktigt djupa dalar emellanåt.
Jag vill: 

Passa på att njuta av väder och vind.
Passa på att njuta av roliga och givande samtal.
Passa på att njuta av dofter och smaker.
Passa på att spela golf, springa, cykla, gå, åka skidor!
Passa på att lyssna på fin musik och fina människor.
Passa på att ha livliga diskussioner.

Det finns så många trevliga saker att passa på med så länge man kan och har möjlighet!

Så länge man inte är död så lever man ju....men man vet aldrig.......

Kärlek, glädje och meningsfullt liv åt alla!












torsdag 7 september 2017

...vänta bara ....



Vänta bara lite......




Jag visste inte att det skulle vara riktigt så svårt att  vara mamma 
Jag visste inte att jag skulle behöva åka till havet för att hämta andan och där längta till skogen för att lättare kunna gömma mig

Jag visste inte hur det kändes att vara så ensam med folk runt sig

Jag visste inte hur det kändes att inte kunna andas

Jag visste inte hur ledsen jag kunde bli
Jag visste inte hur frustrerad jag kunde bli

Jag vet inte om det kommer att bli värre

I så fall så stannar jag helst här en stund till
Vänjer mig sakta vid värre och värre

Det går bra..

Måste bara 

Måste bara
 göra färdigt där jag är

Inte rusa iväg

Vänta 
Vänta ut
Prova det 

Inte alltid agera och rusa

Vänta gör mig lam och stressad

Men jag tror att det är det rätta nu

Inte göra som jag brukar
Agera

Nej vänta
Lugnt

Jag får vara lam och ledsen
Jag får ha lite andnöd medan jag väntar
Det går bra
Jag dör inte

Jag kommer tillbaka
När jag har väntat lite till
Då ska jag agera igen


Vänta bara





Solen finns där hela tiden.
Ibland med moln, 
ibland utan 


KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!










torsdag 31 augusti 2017

livets jävlighet och livets härlighet..



Det har varit på tok  för mycket tråkigheter och dumheter i mitt liv under några år...

JÄVLIGHETER
helt enkelt

dom fortsätter...

...men...

....mej sänker man inte så himla lätt...
Det som inte dödar det härdar
Det är nog sant faktiskt

Bara att åka med i röran
"gilla läget" 
utan att fastna
utan att fly
(förutom lite till skogs)

Bryta ihop
komma igen 
bryta ihop 
komma igen...osv






Trots allt så .....

...ser jag det igen, 

LIVET

Det härliga
livet är ju väldans härligt...också
Man får bara inte vända bort huvudet.....

Det är härligt att, 
Springa en underbar skogstur
helt kravlöst
med härlig arbetskamrat

Det är härligt att, 
Gå i skogen och plocka blåbär

Ut med "Spättan"

Det är härligt med alla underbara människor som står stabilt runtomkring


Det är härligt och lite busigt att,  
vara ensam hemma en kväll
Käka popcorn till kvällsmat
Skriva lite blogg och fbinlägg

Spela skithög musik 
och 
GÖRA SPELLISTOR ...ouiiii!

Inte särskilt hög insats på livets härligheter faktiskt.....


Livet är jävligt, men vissa dagar så funkar det utmärkt att ta vara på livets härlighet samtidigt som man har livets jävligheter flåsandes i nacken!

Men popcorn är faktiskt inget vidare.....





KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

måndag 28 augusti 2017

....att bli lite förvirrad och irriterad..



Hallå! 

Är det jag som är för gammal eller helt enkelt extra trög och gnällig eller är det möjligtvis någon mer än jag som stör sig på motsägelsefulla och dåliga bröstcancerkampanjer??


Det är ju hur bra som helst med bröstcancerkampanjer men snälla nån.....

....en tajt, babyrosa, åtsmitande tröja där det stort över bröstet står: 

"Kolla en extra gång" 

Alltså...på riktigt.....VEM vill man ska kolla en extra gång?

Lipa sedan inte för att folk glor någon annanstans än i dina ögon när du pratar....


Detta då (suck):

Risifrutti byter namn (är det verkligen sant?)under augusti, september till RISITUTTI?

RISITUTTI

Jomenvisst, tanken är ju såklart god men någonting skaver som tusan....

En burk risifrutti innehåller en sisådär 5-10 sockerbitar 


Vad ska man bla. undvika för att mota bort cancer?

Just det! 

SOCKER

Så RISITUTTI tycker att vi ska äta lite mer socker för att öka risken för cancer och stötta forskningen.....

Jag kräks nästan...

Det får nog bli den där anskrämliga tajta
"babyrosaglopåmejröjan" ialla fall....om jag nu måste välja.....

Jag menar,  ska jag äta socker,  så vill jag nog ha riktigt godis (typ choklad) och inte någon låtsasmat med lika mycket socker och skit i som godis.

Men det borde finnas något annat sätt att stödja bröstcancerfonden än socker och miljöförstörande konsumtion....

eller ?

Är det bara jag som blir lite lätt irriterad?



Här kommer min kampanj:

Ät  lite mindre socker och  annan skit,
ska du frossa gör det för all del,  men mat ska vara mat, 
kläm på pattarna lite då och då
skänk en slant till bröstcancerfonden
spring lite också....
..och var snäll mot varandra

Jesus håller med mig!





KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!



lördag 26 augusti 2017

..den senaste tiden...

Idag är det nittioen dagar sedan olyckan.

Det är fjorton dagar sedan jag var på botten av mig själv

Det är tolv dagar sedan jag blev mig själv igen.

Inget nytt har hänt runtomkring mig förutom att ....

...hjärnan, kroppen, alla små celler och andra små figurer i kroppen har hittat tillbaka till ett samarbete igen.

Det är coolt. Jag kan inte riktigt säga hur dom hittade tillbaka men ....


Att bara låta saker och ting ske inuti sig själv,
ta det med ro,
bara åka med liksom....

Det är nog det som har varit grejen för mig.

Så orolig och ledsen som jag har varit.....ja, jösses.....

Men nu har jag kommit till en punkt där jag vet att jag kan inte hjälpa Vanja mer med hennes "spöken",  hon vill inte heller.....det är vansinnigt sorgligt men det är sant, här måste proffs hjälpa henne.

Det hjälper ingenting med en morsa som delar ut kärlek, förmaningar och peppning....

Jag vet det......tro mig...

...jag har vänt ut och in på mig och jag har utforskat alla stigar, även den obanade terrängen för att komma fram.....


Jag gick bara vilse och tillslut in i muren...

Det är förskräckligt sorgligt.

Typ nästan världens sorgligaste.


Jag blev tvungen att backa och hitta en väg tillbaka och det har jag gjort.

Jag vet att jag måste ta en annan utmanande stig...... så länge....




Det bästa jag kan göra för mig själv, Vanja och alla andra är att ta hand om mig själv på bästa sätt , då står jag stadigt om/när någon ropar på mig igen....

Livet går upp och livet går ner.

Ibland mer och ibland mindre.

Bara att åka med.

Det går inte att blunda eller springa ifrån.

Åka med utan att fastna......

Det viktiga är ju inte vad som händer utan hur jag förhåller mig till det som händer......jag måste komma ihåg det...

...hela tiden.....komma ihåg...



Lättare sagt än gjort emellanåt....

...men tack vare familj,  vänner, arbetskamrater,  grannar, Spättan och SKOGEN och en skvätt champagen då och då,  så känner jag mej riktig glad för det mesta mellan en och annan tung tår.  (Tårarna måste få komma, säkert bara nyttigt att byta ut dom ibland, hahaha!)






Kärlek och glädje åt alla!


















fredag 18 augusti 2017

..att känna igen sin hjärna...

I går hände det något. 

Det hände något ......STORT! 

                                
                                 Spättan och jag var på tur!


Det var första gången på månader och det var kul!
Efter ett par mil så dök det upp först en uppförsbacke, sedan en lite längre uppförsbacke och sedan en tredje ännu längre och brantare uppförsbacke. 

Då hände det något ännu STÖRRE......

Min hjärna bara skrek till mej och Spättan: "Jihaaa, kötta backen, kötta backen detta är sååå kul!"

Jag blev lite förvånad av min hjärnas tjut....eftersom min glädje har uteblivit lite för länge. Trodde typ att den var full eller något.......

Men då ska du höra.....

idag hände det något som gjorde att jag verkligen kände igen min hjärna.

När jag äntligen lyckats övertala mig själv att: "Jooo, Jenny, du ska ut och springa även om du inte vill, kom igen slöhög, kom igen slöhög, du kommer aldrig att må bättre av att inte göra något" 

Det tog över två timmar av övertalning men sedan hände något.

Jag bestämde mig och drog på min bästa gamla hårdrockslista i öronen..... 

och med......

....Judas Priest, Europe, Accept, Queen, Magnum, Van Halen, Dio, Bon Jovi, AC/DC, Scorpions, Deep Purple, Creedence Clearwater Revival, Def Leppard.....

........på högsta volym så blev det, styrka, och intervaller och min hjärna var så otroligt bekant! 



Helt plötsligt så kunde jag höra det vanliga resonemanget i min hjärna:

"Bättre andnöd av hårda intervaller än andnöd av ångest utan motion...."

"Bättre ont i kroppen, må illa och vara svimfärdig av hård träning än att känna samma smärta och illamående utan att göra ett skit."



Jag kan ju inte göra någonting åt allt som händer kring mig, men jag kan bestämma över vad jag kan göra med mig själv!


Det är jag!  
Och det är min hjärna, så som jag känner den!!!
Hoppas den är tillbaka för att stanna!



Såååå himla göööött! 
Bäst att njuta så länge det varar......

Känner mig nästan lite galen ....(typ galnare än vanligt)...

....kanske skulle man förvandla sig till en odräglig hårdrocksjenny i morgon med trasiga byxor, tuperat hår och gå på stan och hedbanga till The Poodles .....

....det är ju också en form av träning.....

Nu när jag ändå är i farten liksom! 
Hahaha!


Man får ju passa på, ingen som vet vad som händer härnäst...liksom!







KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!










tisdag 1 augusti 2017

...rädslan....

Jag tycker mig kunna ana en tillstymmelse till upptining av min "frozen shoulder".

Jag borde glädjas.

Jag har mycket jag borde glädjas åt.

Dessvärre så känns det som att hela min kropp i övrigt börjar förvandlas till en "frozen body", inte utanpå, där är jag så mjuk som aldrig förr, men inuti......
..bakom dom mjuka brösten är det värst.

Därinne bor en stenhård cementklump som emellanåt, märkligt nog, även kan expandera upp i halsen......


Jag känner att jag håller på att förändras och tappa min energi, min glädje, min entusiasm och det är skrämmande.

Det är skrämmande att inte känna igen sig.

Det är skrämmande att min djupa rynka i pannan aldrig slätas ut. Rynkan i sig är inte skrämmande men att min känsla alltid är en rynka i pannan.......

Det är skrämmande att nästan alltid må illa

Jag är så trött och jag känner mig så ledsen och maktlös inför det mesta......

Det är skrämmande....

Jag blir inte frustrerad.....

Det är skrämmande?

Frustationen brukar kunna ge mig en spark i ändan

Men..

Hur gör man?

När glädjen och entusiasmen har sprungit och gömt sig?

Jag vet inte det.

Det har aldrig hänt mig.

Kommer jag på riktigt att stelna...hela jag.....?

Är det mina sista år som plötsligt har jagat i fatt mej och slängt in cementklumpen i bröstet medan jag sov?

Är det mina sista år som plötsligt har jagat ifatt mig och förgiftat mig fryspulver?

Är det mina sista år som plötsligt har jagat ifatt mig för att dra ur mig min energi?

Är det mina sista år som plötsligt har jagat ifatt mig för att sno min inre karta?

Men varför då?

Jag blir rädd.

Det är skrämmande.

Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka .

Det värsta är....

 ...pallar jag ens med att  leta, med min cementklump inne i min "frozen body"........




Ingen kan hjälpa mig, det vet jag.

Hoppet står till mig själv.......




Jag vet att jag måste börja med att acceptera att det är som det är.

Att kroppen håller på att frysa ihop
Att cementklumpen ligger där och väger tungt
Att rynkan sitter där den sitter
Att energin och entusiasmen är på villovägar

Detta går inte att blunda för eller försöka att springa ifrån...bara att "gilla" läget och köra på utifrån dom förutsättningarna....

Inte förrän jag accepterar att det är som det är, så kan jag börja gå,  tina upp och leta.....


Det är bra att sätta lite ord på statusen....

Det funkar ingen längre tid att gömma sig bakom ord om hänsyn i trafiken.....

Jag måste börja i rätt ände.....

Trots att jag efter dom här raderna fortfarande mår illa och ett huvud som nästan sprängs....

..så tycker jag mej kunna ana att  cemenklumpen krympt lite...



Igår gick jag ut i garaget och kollade på "Spättan"...stängde garagedörren och gick in igen....

För orkeslös
För ledsen
För stel
För stor cementklump

Men nu kom jag på...

... om jag  låtsas att  det egentligen är "Spättan" som verkligen  behöver komma ut.....

...då hjälper jag ju någon annan..

.. . det brukar ju ge mycket energi och kärlek tillbaka......


Jag tror att jag ska gå ut i garaget och kolla på henne idag igen.....

...kanske kan hon hjälpa mig att leta...
..hon är ju så snabb...
...kanske vi kan cykla ifrån lite rädsla.....


Jag får väl börja dagen med frukost i alla fall...




KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!