....hur lite som behövs för att man ska vilja fira

Söndag morgon


Efter mitt blogginlägg i lördags morse så gjorde jag mig färdig för avfärd mot Växjös intensivvårdsavdelning...

Klumpen i magen växte och växte, tårarna och snoret rann och rann och jag körde långsammare och långsammare mot Växjö. Halvvägs framme så fick jag köra in till kanten för att andas lite djupare och tala om för mig att skärpa mig!

Jag kom fram, hittade en parkering långt från sjukhuset, gick med långsamma steg mot mitt mål.
Kom upp på rätt våning, bara 48 trappsteg, så smärtan i bröstet som alltid lättade i dom 220 trappstegen i Lund, stannade kvar.

Kom in till Vanja. Allt som "vanligt". Lite stressad hade hon precis varit så dom hade fått öka dosen sömnmedel en gnutta, så när jag kom så sov hon lugnt och avslappnat.

En människa som jag kände igen dök upp. Jag kopplade först inte vem hon var eller var jag hade träffat henne men hon kändes bekant, igenkännande och varm. Hon hade tydligen varit  där och tagit emot direkt efter olyckan, det var alltså andra gången vi sågs.
Det kändes bra på något vis.

Någon timme gick. Läkaren kom. Han ville veta lite om väckningsförsöken i Lund. Hur hade det varit? Hur länge? Var hon stressad? Beteende?

Jag tänkte mest: Hur gammal är han? Vad har han för utbildning? Hur bra magkänsla har han? Hur mycket bryr han sig? Gillar han sitt jobb? Är han duktig nog? Har han tillräckligt med information? Är han verkligen tillräckligt duktig...på riktigt?

Jag svarade så gott jag kunde och han sa att vi får prova oss fram lite.....
Jag tänkte att jag vill nog inte vara med.... men kanske vill jag det.... eller inte eller vill jag....
Jag började med att vänta utanför. Jag väntade inte så länge. Sköterskan kom och min puls ökade.....
-Vill du komma, hon känns inte så stressad,  säger hon.
Jag kom fort på benen och gick in. Jag såg att Vanja hade det jobbigt men inte fullt så jobbigt som det senaste försöket. Jag gick fram till henne, nära....-Hej Vanja, sa jag. Då tog hon ett riktigt hårt tag om min arm och  hela hennes ansiktsuttryck ändrade sig till att se ut så som man känner sig när någon man känner sig trygg med äntligen kommer och kan hjälpa en att trösta och hjälpa att bära smärta och sorg. Man vågar liksom slappna av och bryta ihop och börja gråta.

Jag blev så  IN I HELVETES GLAD!!!! 

Plötsligt så kändes det som att det bara var jag och Vanja i rummet och jag kunde trösta och peppa och jag kände att hon hörde och förstod. Även om hon inte kunde säga något eller öppna ögonen så kändes det helt fantastiskt. 

Det var liksom det första riktigt positiva på två veckor. 

Hon behövde komma till småland!

En liten liten stund blev det för oss innan hon fick mer sömnmedel igen och för att  komma till ro. 

Det är en jättepåfrestning för hela kroppen och hjärnan att försöka vakna, det kan man inte ta miste på!

Gick ut en stund och lämnade glädjande besked till dom närmaste. 

Nilla skickade ett sms och undrade hur jag hade det. Jag skrev att jag var ensam och hungrig och behövde gå ut lite. Hon kom med sallad, kärlek och värme. Vi satt en stund i solen vid sjön och jag kände att jag hade velat ha lite champagne! 

Kanske någon undrar hur man kan tänka så,  men tro mej, ingenting är normalt i huvudet och tankarna och ingenting är onormalt heller.  Det är bara att låta saker och ting ske, glädjas åt det lilla som kan glädjas åt. Passa på när det bjuds in till glädje liksom, ingen vet när benen slås undan nästa gång, PASSA PÅ!

Nilla gick sedan med upp till Vanja. Då sov Vanja så gott men när Nilla sa Hej Vanja så knep hon en snabb och lätt gång med sin vänsterhand (som inte har velat röra sig så mycket alls) om Nilla och det såg ut som hon ville säga något. Det kan hon ju inte pga. tracken. 

Sedan föll hon tillbaka in i dimman. Det var ett fantastiskt ögonblick till. 

Min älskade vän blev nog lite chockad och ledsen men jag var glad som en lärka. Jag är säker på  att hon ändå fick med sig glädjen hem när hon väl hade "landat" lite. 

Idag åker jag in till Vanja med mycket bättre känsla i kroppen. 

Tack alla som läser och skickar glädje, kärlek, energi och värme, det är fantastiskt att ha så mycket kärlek omkring sig även från dom mest oväntade håll!  KRAM

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

Söndag kväll

En mycket omtumlande dag! Jonas och jag åkte in i hop, jag glad och förväntansfull, Jonas precis tvärtom, mer sådan som jag var i går, mådde fruktansvärt dåligt och hade svårt att hålla ihop, han var ju inte på plats igår precis när Vanja glimmade till. Så jag förstår honom så väl.

Väckningen börjar och det blir en förskräcklig kamp på 1,5 timme.
Svetten sprutar på Vanja och man ser att hon har fruktansvärt ont i kroppen, hon river och sliter i alla slangar hon kommer åt, benen sparkar. Kräks. Försöker hosta, försöker gråta. Vid ett tillfälle lyckas hon kila igenom ett hål med sin fot....
Sliter ut sonden, allt är skrämmande och Jonas går ut lite och jag blir vrålfokuserad. Vanja kämpar. Läkaren är med hela tiden. Han säger åt systrarna med en sträng röst och blick, att vara tysta och inte krångla mer än absolut nödvändigt med Vanja och hennes slangar och grejer. Han vill att hon bara ska känna och höra mej som är det enda trygga just där och då.

Just där och då så kände jag att den där läkaren var väldigt trygg och säker: Puss på honom liksom. Jobbiga minuter. Svett som rinner och en luft som trycker. Plötsligt kommer Jonas tillbaka. Han har lyckats samla ihop sig lite. Han säger "Hej Vanja" "pappa är här" jag älskar dig" och en massa andra fina saker, tunga tårar trillar men han är samlad och man märker att Vanja blir lugnare.

På med sömnmedlet igen, nu måste hon få ro, nya kläder och lakan och vila lite och vi också. Vi är möra.

Nytt försök vid 15 tiden.

Vi lufsar omtumlade därifrån. Jonas känner sig såklart grundlurad på den fina upplevelsen som jag berättade om  igår. Jag förstår honom. Detta var 90 minuters lidande för Vanja , inte glädjande någonstans, det är inte lätt att stå bredvid.

Vi går och äter. Jonas hämtar Ture. Jag säger till Jonas att du måste komma tillbaka. Han tittar på mej och jag vet att han kommer att göra det. Jag vet att han måste, för sin egen skull, för Vanjas skull. Han vet också det. Det är svårt.

Vi pratade lite när vi åt, hur olika vi är i detta.
Det brukar ju alltid vara jag som bryter ihop och får panik och då är ju Jonas där. Trygg som tryggheten själv. Han vet alltid vad han ska säga och göra för att hjälpa mej.
Nu är det plötsligt ombytta roller.  Kanske har jag lättare att vara exakt här och nu, då blir det lättare att fokusera, jag vet inte...

Kanske har jag lärt mej detta av något långlopp. Jag kan ju liksom inte vid starskottet på ett sextimmarslopp  börja fundera hur det ska gå att springa i sex timmar, då skulle jag ju knäckas på en på en gång. Jag får ju ta en timme i taget. Jag vet ju att jag kan springa en timme, och en timme, och en timme.......

Här måste jag göra likadant, en timme, en timme, en natt, en timme, en timme en timme.....

Eller är det bara så att när den ena faller så står helt enkelt den andra kvar....

Klockan blir tre och Jonas, Ture och jag är beredda på en ny omgång!
Sömnmedlet stängs av och efter några minuter så märker man det tydligt på Vanja. Jonas har en stol och sitter direkt till vänster om Vanjas säng. Ture står på högersidan och håller i Vanjas högerhand. Det är handen som viftar och ställer till trubbel mest. Han håller stadigt när hon börjar.Han peppar och tröstar och hejar. Det känns som att det hjälper henne. Jonas sitter på andra sidan och mumlar och samlat till henne. Jag sticker fram huvudet vid sidan om Ture mest hela tiden och hejar på och klappar och håller koll på benen.

Det blir ganska lugnt väckninsförsök på ca. en timme. Inga uttdragna slangar eller fötter genom hål i sängen. Några gånger fick vi se hennes simmiga blick under halvöppna ögon det kändes märkligt men ganska bra. Hon hörde oss och jag tror att hon vid ett par tillfällen ville säga något eller kanske skrika något men det kan hon ju inte ännu pga tracken.

Efter timmen så sa läkaren att vi fick bestämma om vi ville fortsätta en stund till eller om hon skulle få sova igen. Det var fint av honom att vi fick bestämma det. (Jag tror att han visste vad vi skulle bestämma)
Vi var enade om att hon hade kämpat nog idag, så hon fick glida tillbaka in i dimman.

Vi gick till anhörigrummet, drack lite kaffe och var enade om att sista försöket var faktiskt riktigt bra....jämförelsevis då!

Vi gick in efter en stund för att se att hon hade det bra och för att säga godnatt. Då hade hon fått nya kläder och sängkläder igen och hon sov så gott så.

Det kändes ganska tryggt att lämna över till proffsen för att åka hem och  vara lite "vanlig", tvätta lite och äta lite och skriva av sig. Dock inte samma känsla för champagne idag som igår....

Kärlek och glädje åt alla!

...mammografi för att alla andra gör det, och andra "stora tåg"!

Nu kommer jag bergis att göra en och annan lite upprörd, det är jag fullt medveten om även om det inte alls är mitt syfte!

Syftet är mer att,  tänk en liten gnutta själv och läs på och ta reda på lite innan du "åker med dom stora tågen!"

Själv vill jag aldrig bara "åka med" när det gäller min kropp!

Min kropp är ju min allra bästa vän som jag ska  hänga i hop med tills jag dör! Jag måste ju lyssna jättenoga på den.  Jag kan ju liksom inte bara göra vad alla andra gör,  bara för att alla andra gör,  och sedan vet jag egentligen inte ett jota!

Så, så fort det kommer på tal, något som gäller vaccinationer, medicinering eller kontroller av hur min kropp mår eller något annat som ska göras med min kropp så är det tvärnit i min hjärna!

Jag hör liksom hur kroppen skriker:  Vänta lite...."Jag är frisk, låt mej vara, jag vill inte bli kontrollerad eller medicinerad! Jag blir orolig då och då blir jag sjuk!  Jag är ju frisk! KAN SJÄLV!"


Hallå...

......JAG VILL INTE  LETA FEL!! Vill inte, vill inte, vill inte, vill inte..

Jag har väldigt stor tilltro till min kropp. Jag tänker att,  om jag ger den allt grundläggande som den behöver så kan den åstadkomma mycket, MYCKET, mer än vad man tror.

Den ska få bra kost och  inte en massa processad  låtsasmat med en massa dåliga tillsatser! Den ska få sova, den ska få röra på sig mycket, den ska få frisk luft och den ska slippa att stressa.  

Om jag alltid noggrant lyssnar på min kropp så kan det faktiskt hända att den ibland skriker: "Hallå, hjälp mej, för nu kan jag inte själv och då hamnar jag ju i ett annat läge så klart!

Förresten, hur kan vi vara så in i bombens säkra på att vi inte har haft en och annan sk dödlig sjukdom utan att veta om det?

Hur kan vi vara så säkra på att inte kroppen har löst en massa sjukdomar på egen hand  just för att vi inte har varit och lagt oss i? 

Kanske rent av flera gånger om? 

Om vi återgår till mammografin så är det så här: En del cancer upptäcks inte. En del som upptäcks växer så väldans långsamt och skulle aldrig behövts behandlas!  Men i och med upptäckten och att det inte går att se vilken sorts cancer det är så drar man igång en väldans onödig behandling.

Och cancerbehandling hjälper ju som väl är i jättemånga fall,  men i alla fall, så startar man ju ett sjukt krig i kroppen, både fysiskt och psykiskt. 

Nyligen så har forskare gjort en studie i australien kommit fram till att stress och oro "matar" cancern. Cancer älskar stress, det är typ deras bästa näring och "fortplantningsföda".....

På stressade möss med cancer har man sett att cancern  har spridit sig till många fler och större områden än hos mössen som inte var lika stressade.

Vad händer vid väntan på provsvar? Vid ett provsvar som visar cancer och strax efteråt?? Vad gör jag med informationen och det svaret liksom!? Hur hanterar jag det?

Förmodligen blir jag  sjuukt orolig och stressad!  

Här lägger jag i hop ett och ett själv.....

...svåra beslut vi ska ta hela tiden, mammografi eller inte, svininfluensavaccin eller inte, cellprovskontroll eller inte...kortison eller inte....

Ja,  du söte värld vad mycket vi ska ta ställning till. 

Jag tycker så klart att man ska gå på mammografi om man vill det och känner så, men det är ju bra om man tar reda på lite runtomkring ibland och tänker lite själv.

Inte bara åker med för att sedan säga "Det visste inte jag, varför har ingen sagt det till mej!"

Och ja, jag har både hoppat över mammografi och varit på det....(ibland blir jag lite darrig när min man sätter ögonen i mej ;) och säger att jag ska gå...)

Seså, ut i naturen nu och stressa av, ät sedan mat och fika utan en massa skit och gå å lägg dig i rimlig tid ikväll! Fundera lite över vilka beslut som ska komma från dej själv och inte för att  "alla"andra gör.....

Inte svårt alls...

Kärlek och glädje åt alla!

...vart Sverige är på väg....

Ta en liten stund och läs och begrunda följande kommentarer direktkopierade från ett enda  FB inlägg......Det är bara några utvalda från samma inlägg....

"Jävla bra rätts samhälle vi lever i!!NOT!! Men hade våra ungar gjort likadant då jävlar hade dom haft tid" 

"Dåliga poliser som vanligt eller så bryr dom sig inte." 

 "Sjuka människor som gör såna här saker"

"Får snart beväpna sig" 

"Jävla idioter stryk ska dom ha" 

"Skottpengar på sådant beteende"

"Snuten. uppför sig precis som förväntat. Med en axelryckning. Nonchalant..dålig stil"

"Händer där ofta tyvärr"

   "För dåligt av polisen"                            " Nackskott"

".... är det inte där det bor en massa nyinkomna bidragstagare med uppgift att förstöra och ställa till jävulskap i en sk.no-gozon"

"Nu är det snart tid att beväpna sig!"                            "Skrota polisen"

"...knappast grabbarna Olsson & Persson som varit i farten igen...Nån, kände väl utanförskap & hade tråkigt..."

"Men vad ska man säga, välkommen till Sverige, gör va fan du vill vi har fult upp med att jag fortkörare....skattesmitare..."

"Kanske skulle lasta 0-90 och åka till........och kasta tillbaka lite sten!!!"

Hallåååå!!!

Om personerna bakom dom här kommentarerna kommer att fostra barn, fostrar barn eller har fostrat barn,  så undrar jag också vart Sverige kommer att ta vägen.! ??

Dom här kommentarerna skapar misstro till polisen...vi vill väl lära barnen att ha respekt för polisen?

Kommentarerna sprider budskap om att vissa saker händer betydligt oftare än vad det i verkligheten  gör...vill vi lära barnen att sprida falsk information? 

Man har en mycket nedvärderande ton som gör mig spyfärdig.....vill vi lära barnen att vissa grupper är bättre än andra, beroende på var man bor, vilken sysselsättning man har eller var man kommer ifrån?

Man förespråkar våld och hämd t.o.m. mord....vill vi lära våra barn att våld löser våld och att man ska ta saken i egna händer för att skipa rättvisa? 

Usch,  på er vuxna som skriver sådana här kommentarer utan att blinka, dessutom med ett språk som om ni vore uppgrävda och inte hade tvättat er på länge....

Jag kan bara se till mig själv när jag som ung tjej, hyfsat väluppfostrad, hyfsat svensk, från välbärgat område,  kastade snöbollar och isklumpar tills det plötsligt hamnade en isklump på kyrkans argaste tants bil.......jäklar vad jag sprang fort därifrån efter den  träffen......(det brottet måste väl var preskiberat nu va´?  Eller är det kanske pga mej som Sverige ser ut som det gör....och ja, jag skäms fortfarande)

Vad skulle mina föräldrar ha gjort annorlunda för att jag inte skulle ha gjort en så himla dum sak? 

Punktmarkerat mig? 

Jomenvisst, för så funkar det ju......eller inte....Men jag får väl anta att alla som har skrivit dessa kommentarer är guds bästa barn och har aldrig någonsin gjort en fluga förnär......

Därmed vill jag inte säga att det på något sätt är ok att kasta sten på bilar, det är rent för djävligt och även jag kan tänka tanken, att stryk skulle dom ha,  så skulle jag nog inte skriva det i en kommentar eftersom jag med endast en sekunds betänketid vet att stryk är misshandel och är ju också ett allvarligt ett brott som kan leda till skador och t.o.m. döden och det skulle nog definitivt inte hjälpa till att få bättre medborgare....

En liten sak till som jag funderade på när jag läste kommentarerna...vad gör vi med alla dom i trafiken som kör för fort, för vårdslöst och utsätter oss andra för livsfara,   ideligen, ideligen.som en del personer uppenbarligen tycker att det läggs för mycket resurser på ........

...eller dom som smiter från skatten som skulle kunna betala fler poliser....eller mer personal till äldrevården.....??

Jo, jag blir också så in i bomben förbannad emellanåt, men jag tänker att jag minsann inte ska sjunka ner på samma nivå, jag vill föregå med gott exempel så gott jag kan liksom! 

 

Så, nu har jag spytt klart och tänker lämna detta för att möta solen, skogen och den friska luften istället. Gör det du med! Man får inte hänga sig fast vid tråkigheter man måste bestämma sig för att se nya dagar och nya möjligheter...hela tiden...det goda ska vinna över det onda!

Kärlek och glädje åt alla!

...långpass för alla....

Nu så, nu ska jag reda ut vad jag tycker att ett härligt långpass är för något! 


Ett långpass ska vara minst dubbelt så länge som dom vanligaste passen,  men för den delen inte dubbelt så långt!

Ett långpass är ett löppass i jääättelångsamt tempo där man är ute läääänge! 

Det enda att behöva tänka på är att vara ute och röra på sig länge och inte fortare än att man kan njuta! 

Alltså,  fokus är länge, inte långt!

Våga långpass! Våga gå om du blir trött! Våga springa ultralångsamt! Våga ge dig iväg, du orkar mycket mer än du tror!

Ta med dricka, något gott eller en peng till kiosken,  om tanken är att just  ditt långpass kommer att vara mer än en timme! 

Om du vill gå en bit, gå en bit! 
Om du vill stanna för att lukta på blommor, stanna för att lukta!
Om du vill smsa din vän, smsa din vän!
Om du vill stanna för att se på utsikten, stanna för att se på på den!
Om du vill prova en ny stig, prova en ny stig.
Om du vill stanna för att stå på huvudet, stanna och stå på huvudet!
Om du vill stanna för att prata med någon, stanna och gör det! 

Låt dina långpass bli dina härligaste pass! Oavsett om det är en halvtimme eller tre timmar (inklusive fika då kanske....)

Kärlek, glädje och långpass åt alla!

....att få rynkor och hängbröst.....

.....Att bli äldre och få rynkor och hängbröst stör mig inte för fem öre, ha,ha,ha!

Jag skulle känna mig urlöjlig om jag gick mot femtio och klev upp ur sängen varje morgon med bröst och läppar som står rakt ut och inte en rynka så långt ögat kan nå! Det skulle kännas jättekonstigt och inte alls som jag. 

Jag vill ju att det ska synas att jag har varit med, liksom!

Det tycker jag är pondus! 

För mej är det inte särskilt mycket pondus med slät hy, putande läppar och bröst om man närmar sig femtio....det verkar bara jättemärkligt...

Faktum är att jag inte förstår den utseendefixeringen och åldersnojjan riktigt...

Jag kan förstå åldersnojjan så långt att man är rädd att tiden ska rinna iväg och att man inte ska hinna med allt,  men vad är problemet med att man förändras av livet?

Men nä, nä, det är ju inte det att jag inte bryr mej hur jag ser ut,  för det gör jag absolut! (kan man dock inte tro när man ser en del bilder, som tex den här nedanför, ha,ha,ha)

Jag känner mej ungefär som mitt köksbord! 

Stadigt som tusan, men fullt av repor och fläckar som inte går bort, men med historia och karaktär från när jag var typ 23.....

Jag torkar rent det varje dag och ibland skurar jag det ordentligt för att sedan piffa till det med någon duk och någon blomma....Då blir det så fint så! 

Precis som jag, när jag har skurat av mej själv lite, kammat håret, kladdat på lite mascara och klätt på mig något tjusigt....då blir jag så fin så!

Jag tycker det är trevligt och jättekul att piffa till mig med lite snygga kläder och lite läppstift och mascara när andan faller på. Det kan vara bara för att jag ska vara lite snyggare medan jag städar eller för att jag ska gå på fest...

För att inte tala om när jag ska springa lopp!

Oj oj oj, då ska det bytas frisyrer, kläder och matchningar med tights, jacka och skor, i det oändliga, helst flera timmar i förväg. Men inte för att se yngre ut, utan för att se ut som den jag är när jag är i min allra bästa form.

Då är det ju fest på riktigt liksom! Jiiihaa!





(Detta är inte outfiten inför ett lopp, bevare mej väl, hahaha, jag misstänker att det är någon form av örtfärg under huvudduken och så misstänker jag att jag har en tröja som glider upp i halsen, därav den urtvättade sportbhn utanpå tröjan så att den kan hålla halskragen plus mobil på plats.....inte supersnyggt faktiskt,  hahaha)

(men detta skulle kunna vara en outfit för ett lopp...min kära make är lite av en stylist åt mej)

Men att försöka se ut som något som jag inte är .....det går fetbort!

Jag vill liksom vara som jag är, jag tycker att det är bra! 

En av mina stora (eller ganska liten) inspiratörer för att bli äldre, är min allt klokare och smidigare och starkare (dock inte snabbare än mej)  kära lilla mor! Kolla in här....

......hon är ju ändå sjuttio...hur många är det som kan ligga så som ens är tjugo år yngre? 

Sånt blir jag så imponerad och inspirerad av! 

Jag kan ta hand om både rynkor och hängpattar bara jag kan springa och vara i morsans form och slänga mig ner på rygg sådär på köksgolvet utan problem när jag är sjuttio! 

Tack lilla mor, du är en sann inspiratör!

Kärlek och glädje (fin form med rynkor och hängbröst,hahaha) åt alla!

.....HBTQ....

 Klä dig som du vill, bli kär i vem du vill och ligg med vem du vill eller ligg inte alls.....INGEN har med det att göra så länge du och din  partner är överrens!

Hade jag inte haft bokstäverna HBTQ framför mig så hade jag nog inte kommit ihåg vilka bokstäver som ingår i samlingsnamnet för en grupp med olika personer.

Men dom olika personerna är då alltså, homosexuella, bisexuella, transexuella och queer.

Queer?? Jag googlade lite på HBTQ och Queer!  Kära nån, jag tröttnade och kände att jag blev tvungen att skriva av mig lite.

För mej kan det inte bli mer ointressant än att sätta in folk i fack, det var därför jag tröttnade.
Homo hit, transa dit och bisexuella hit och då queer dit. Visst kan jag tycka att det är lite märkligt och udda men udda och märkliga personer stöter man ju på dagligen utan att dom finns med i något fack eller har en etikett!

Varför behöver man dom här benämningarna och vilka är det som behöver dom?
Jag undrar det,  därför att jag själv inte ser något annat än en människor.  

(vissa gillar att springa omkring i udda kläder..)

Människor! 

En del killar gillar killar  och en del killar vill vara tjejer, några tjejer vill inte vara någon och en del gillar att springa, en del gillar att klä ut sig, en del hatar sig själva, en del är tjocka, en del gillar att virka, en del tycker om rollspel, någon tänder på pensionärer och några äter bara grönsaker och en del gillar inte sex,  några är morgontrötta, några röker, någon sitter i rullstol, en del är religiösa och en del porrsurfar på jobbet ......alla tillhör vi samma grupp......alltså gruppen människor!

Är det då  HBTQ personerna som vill bli sorterade eller är det alla  runtomkring som tycker att det är viktigt att sortera?

Själv är jag livrädd för sortering av människor. Jag tycker att det är läskigt!
Jag skulle inte på några villkor vilja bli insorterad i en grupp.
Varför vill man ha en etikett, liksom?

Snälla nån! Kan man inte bara få vara som man vill, och med vem man vill,  så länge man är snäll och vänlig mot sina medmänniskor?

Jag såg att Region Kronoberg hade haft utbildning för  skolsköterskor för att kunna möta unga HBTQ ungdomar......

Att det ska behövas!!!

Det är ju så klart jättefint och bra tänkt men är det inte något som är VÄLDIGT FEL HÄR???

Borde inte ALLA som har problem med HBTQ personer FÅ EN HJÄRNTVÄTT ISTÄLLET???

Då skulle problemet vara ur världen och vi skulle kunna se på människor som människor!

Sortera människor och sätta etiketter.....nä, det gillar jag INTE alls faktiskt.

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

...vädret och att leva....

Nu vill jag prata om något som jag egentligen tycker att det ältas, på tok för mycket om, i negativ mening!  

Nämligen.....

                                          VÄDRET!

Nästan varje dag hör man någon som gnäller och ältar väder? Fy, vad kallt, fy vad varmt, fy vad klibbigt, fy vad blåsigt, fy vad mörkt osv, osv! 
Jag vill direkt bara skrika"  HALLÅÅÅÅ! Kan vi inte prata om något annat i stället om du ändå bara tänker gnälla?"

Varför är det så himla svårt att bara åka med i alla årstider och väderlekar, att bara leva och njuta av omväxlingen?

Jag vet en sak ...

....ibland är livet så förbaskat sorgligt och man har inte möjlighet  leva som man vill! Man har ingen möjlighet att gå ut och leva i vädret! 

Jag vet människor som har det så övermäktigt jobbigt och djävligt så att jag blir alldeles trött,  när jag vid sidan om det ska lyssna på folk som gnäller över vädret!

Varför i hela fridens namn gnäller man över vädret? 
Det går ju inte att göra något åt ändå. ( Jag måste nog ha en liiiten gnutta överseende med personer som kanske måste stå ute och jobba i ösregn eller 20 grader kallt i åtta timmar, dag ut och dag in....)

Har man inte annat att älta om än vädret och då i negativ mening...... då behöver nog hjärnan programmeras om lite för att bli lite mer positiv....

Varenda människa jag har mött som har gnällt över för kallt, för varmt, för dimmigt, för blött, för snöigt, för mörkt osv, har möjlighet att påverka sin inställning, sina kläder och utrustning utefter vad det är för väder! 

(Lite halkigt, kallt och grått men härligt, man kan ana att jag är glad ändå, hahaha)

Njut av vädret i stället! 

Här lyckades jag pricka in duktigt med regn men glad och nöjd ändå!

Det är oftast helt underbart, trots att det inte är blå himmel, 20 grader och sol, bara man klär sig rätt och går ut och känner efter, i stället för att sitta inne och gnälla! 

Gå ut! 

Känn att du lever! 

Känn hur det känns att gå ut i snöstormen och vara varmt klädd med bara en näsa som sticker ut! 

Det är att leva!

Gå ut när det är kolmörkt!  

(Här var det mörkt på riktigt.....spännande runda kan jag säga utan att ljuga)

Det är fantastiskt hur man helt plötsligt använder sina "mörkersinnen", dom där sinnena som vilar sig dagtid!

Det är otroligt vilka olika slags mörker det kan vara under bara en vecka! 

Ena kvällen kan man nästan se skuggor, en annan kväll kan man inte se mer än några meter framför sig och någon kväll så kan det vara så mörkt så att man inte vet om ögonen är öppna eller stängda! 

Upptäck hur det känns!

Det är att leva!

Gå ut och möt mörkret och vädret!
Bestäm dig för att njuta och upptäcka, i stället för att som en gammal gubbe eller kärring, sitta och oja dig inomhus och samla damm!  

Gå ut när det ösregnar, eller i snöovädret! 
Klär du bara på dig ordentligt så är det härligt!
Det är liksom lite galet! Ha, ha, ha!

Det finns dom som skulle kunna ge vad som helst för att komma ut i nästan vilket väder som helst, om dom bara hade möjlighet! 

Passa på, liksom! 
Gilla läget! 
Jag kan lova att det är mycket lättare att gilla läget,  än att försöka påverka vädergudarna!

Dessutom så luras vädret ofta, det ser tråkigt ut inifrån men vädret är till för att upplevas inte att tittas på! 

Det är klart att man kan ha sitt favoritväder, men man får faktiskt lära sig att se tjusningen i dom andra också, annars blir det ju för himla drygt...

Lev enkelt! 

Njut av det som finns omkring dig här och nu! 

Vädret är ju dessutom gratis (dock kanske inte en viss utrustning som du kan tänkas behöva ibland, hahaha!)

Ingen vet vad som händer dig eller mig i morgon....vi kanske inte ens vaknar.....

(Här ser det grått ut men man luras av det man ser för det var en dejlig tur!)

Kärlek, glädje och väderglädje åt alla!