...kvinnliga bilsabotörer och feministhatare.....

Jag undrar lite......

......jag tycker mej märka att det finns en hel del män (även kvinnor????) som blir väldigt uppretade på feminister!
Många feminister jobbar väldigt hårt bla. för att kvinnor ska slippa vara rädda eller behöva utsättas för mer eller mindre perversa, kränkande behandlingar, allt från våldtäkter till mindre men nog så obehagliga sexuella anspelningar och förnedrande handlingar??

Hur kan någon endaste person, som inte är helt dum i huvudet,  tycka att det är fel att arbeta mot det???

Tänker män kanske : Jag är ju inte sådan, ska jag behöva försvara mej för vad andra gör???

Okej, jag funderar lite så här:

Tänk dig att 100 bilar, ägda av män, varje dag blir rejält repade, punkterade och sönderslagna, då är det lika många sabbade bilar som BRÅ genom undersökning uppskattar kvinnor som bli våldtagna varje dag....

Hallååå, 100 varje dag, man vill inte tro att det är sant....(då snackar vi "bara" våldtäkter men säkerligen kan man räkna med ett ganska stort mörkertal som inte anmäls, plussa sedan på all annan skit i form av tafs, kränkningar och annan smörja...)

Lek med tanken att det då sabbas 100 bilar varje dag och att det  bara var kvinnor som for runt och saboterade mäns bilar på det här sättet, dag ut och dag in, år efter år......vad skulle ske?

Skulle männen bara sätta sig ner och gråta och tänka:

1. Vi får skylla oss själva att vi har bil!
2. Vi får skydda våra bilar lite bättre!

3. Vi får sälja våra bilar och börja cykla!
4. Vi får ha skruttbilar från början så att kvinnorna inte tycker att dom är så roliga att sabotera!


Eller skulle dom kanske agera genom att  istället:

Genast skapa "Maskulismiska partiet "för att gadda ihop sig och sätta press på kvinnorna så att dom genast slutar upp med sina bilsabotage och dessutom försöker att fostra sina döttrar bättre och se till att mammorna föregår med gott exempel genom att vara rädda om alla bilar! Och dessutom höja straffet rejält för kvinnor som far runt och saboterar bilar!

Jag vet inte, men det kanske skulle bli så......

Själv hade jag blivit urförbannad på kvinnor som for runt och sabbade bilar och därmed gav alla kvinnor inklusive mej själv, dåligt rykte. Jag hade inte tillåtit att en kvinna i min närhet ens petade på någon bil när jag var med och inte hade jag heller skrattat när någon annan kvinna berättade om sina stora eller små bilsabotage och tveklöst hade jag stöttat "maskulismen" för att få slut på sådana dumheter!

Jag skulle ju inte vilja att män trodde att jag också var  en "sån där bilsabotör"när jag inte är det!

Jag tycker att alla ska hjälpas åt och ta sitt ansvar så mycket det bara går!

Man vet ju att det händer, är det inte allas vår förbaskade skyldighet att agera på något vis då?????

Inte bara sitta bakom skärmar och hata feminister?

Sluta hata feminister!

Hata är ett ord som är läskigare än dom flesta andra ord och det borde knappast få användas.....

......feminism är inte detsamma som manshatare, tror du det, så är du allt bra korkad!

Om du nu måste hata,  så rikta åtminstone hatet mot dom som verkligen har gjort något dumt, tex. dom män som våldtar!

Men STOPP, vänta lite.....

....innan hatet försurar dig, så kom ihåg, att ditt hat hjälper varken dej eller någon annan att må bättre eller komma vidare i livet......!

Hat löser ingenting, någonsin,  har aldrig löst något och kommer aldrig att lösa något,  hat  bara försurar,  både oss själva och vår omgivning!

Jag tror att det är bra om man försöker tänka lite, en och annan gång...jag tror att man får en klokare hjärna om man försöker använda den och tänka lite extra spretigt med den lite då och då! 
Hata är bara en genväg för latmaskar som inte orkar tänka! 

Att springa mycket håller hat på avstånd och ger många nya infallsvinklar!

Kärlek, glädje och feminism åt alla!

... kärlek och alla hjärtans dag....

Imorgon är det ju alla hjärtans dag! 

Det vet ju dom flesta men vad man ska göra på alla hjärtans dag?

Vad är kärlek, och hur visar man det liksom?

Är det en köpt blombukett  på alla hjärtans dag?

Är det ett restaurangbesök på alla hjärtans dag?

Är det ett fint smycke på alla hjärtans dag?

Är det några fint inslagna raffiga underkläder kanske?


Nä, inte för mej!  Dom grejerna fetbort! 

Köpt blombukett.......hellre några plockade grenar som kan slå ut i köket så småningom!

Restaurangbesök....njae...mycket tveksamt så jag säger, nä, mycket hellre middag med omtanke i mitt eget hem!

Fint smycke....njae...hellre än bra pannlampa eller finurlig reflex kanske, möjligen något egentillverkat smycke!

Några rafflande underkläder.......nä, ett bra underställ! 

Kärlek för mej handlar ingenting uppvaktning med köpta opersonliga presenter eller blommor på alla hjärtans dag!

Kärlek för mej är: 

När jag kommer hem blåfrusen från en löptur då jag har blivit dyngsur av ett hällregn och min kära man reser sig från soffan när han ser mej, kilar upp och sätter på duschen så att den hinner bli varm och hela badrummet börjar ånga, bara för mej!

Eller när jag kommer ut och ska köra till jobbet kl. 04.00 på morgonen det är minus tio och jag kommer på att jag har glömt att sätta på dieselvärmaren men det har Jonas gjort!

Eller att alltid bli älskad för den jag är genom livet: sur, ledsen, grinig,  tjock, full, svettig, dum, flamsig, envis, tjurig, klumpig, finnig, klen, trött, slarvig........

Eller alla gånger när han verkligen ser mej och registrerar att nu finns det inte mycket kvar innan jag bryter i hop och då går han bara in i den jobbiga situationen, tar över och dominerar och säger: "Ut i skogen och spring en runda och kom tillbaka med nya krafter!" Det är LOVE! 

Eller alla gånger när han frågar mej: 
Hur är det fatt? Hur mår du?  Och verkligen bryr sig om svaret!

Eller alla gånger han packar alla väskor inklusive min väska när vi ska iväg för att jag suger på det och nästan bryter ihop!

Eller när han tar hand om mej på bästa sätt fast jag har maginfluensa och luktar kräk och för att han alltid dragit tyngsta lasset även vid barnens maginfluensor! Ooo, det är verkligen kärlek!

Kärlek är också att  komma hem och Jonas redan är hemma och när jag kliver innanför dörren så lägger han direkt ner det han håller på med för att verkligen se på mej med snälla ögon, säga hej och fråga och undra på riktigt hur jag har haft det idag? 


Tänk över hur du kan visa kärlek i vardagen i stället för att springa och köpa saker för att det är alla hjärtans dag! 

Kaffe på sängen i finaste muggen och en härlig och varm kyss är nog så bra om du inte brukar göra det.....

Kärlek kan ju också vara att dela sista korven med någon!

Kärlek och glädje åt alla!

...att vara mamma, en utmaning som heter duga.....

Att vara mamma är sannerligen den största utmaningen av alla utmaningar, ohotat!

Det är ju en himla tur att jag gillar utmaningar!

Men som mamma till tre vansinnigt starka personligheter som är och håller på att bli vuxna så sätts tålamod men framförallt självförtroendet på prov,  väldigt ofta dessutom.

När barnen var små så tänkte jag ibland, att det är ju tur att man är relativt ung när man har småbarn så man orkar med vaknätter och tidiga morgnar,  det ska bli skönt när dom blir större........jomentjena.......

Visst, det kommer en lugnare period innan dom små huliganerna klampar in i tonåren och du kanske tänker att jodå, det här ska nog gå bra....och så plötsligt...

.....PANG ......du har fått en bortbyting!!!

I denna orkantid så är jag fantastiskt glad över att jag har hälsan, en kärleksfull och stabil man, flera obetalbara bästisar, ett starkt löparintresse, varma och förstående arbetskamrater, underbara och stöttande föräldrar och en god förmåga att strunta i saker som man kanske vid första tanken tror är nödvändiga men om man funderar en gång till så kanske man kommer på att det nödvändiga just för tillfället är något helt annat.

Kanske du inte måste ha åtta timmars sömn just i natt, kanske det nödvändiga just i kväll är att sitta uppe halva natten för att prata framtid, kärleksproblem eller bara vara tillsammans med något barn...

Kanske du inte alls måste åka och handla efter jobbet, kanske är det viktigaste just i dag att skynda dig hem för att finnas på plats och så får det bli vatten och bröd just idag, det har ingen dött av men att känna sig ensam och övergiven däremot kan man må förskräckligt dålig av..........

Kanske måste du inte titta på nyheterna eller glamour just idag, det nödvändigaste just idag är kanske att spela en skitgubbe med något barn......

Kanske måste du inte fredagsstäda, kanske måste du kamma och fläta någons hår eller spela något förskräckligt tvspel med någon annan.......

Kanske  det inte är nödvändigt att åka på rea, kanske måste du baka en god kaka tillsammans med något för tillfället vilset barn istället.....

Kanske är det inte livsviktigt att sova ensam eller med maken, kanske det är någon annan som behöver platsen en natt jämte dig trots att det är många år sedan dom slutade sova hos mamma eller pappa.

Ju snabbare man inser att det blir aldrig som man har tänkt sig och som man har planerat med tonåringar i huset, desto lättare är det att bara åka med och försöka vara närvarande och lyfta tillbaka dom när dom hamnar i diket.....

......för i diket hamnar dom, förr eller senare ....en del i djupare diken än andra....

Det riktigt svåra är när det dyker upp frågor i mitt huvudet som undrar : "Hur i hela fridens namn har du fostrat den här bortbytingen egentligen?" eller " Gjorde du verkligen rätt nu?" eller den allra värsta frågan :

" Borde du verkligen ha barn?"

Det är då som man verkligen har nytta av ett bra "pannben" som kan ge svar på tal:
"Hallå där dumma hjärna, jag har gjort så gott jag har kunnat och det kanske inte alltid ha varit det bästa, men jag har försökt, försöker och kommer att försöka fortsätta att göra mitt bästa och jag ska bli ännu bättre för att hjälpa mina halv- och helvuxna barn att hålla sig kvar på stigen, om dom ramlar  så tänker jag vara där och knuffa upp dom fortsättningsvis också! "

   

(Det är väl i alla fall inte mitt fel att Ture får blåtira, Vanja bryter armbågen och Elvira krockar med bilen......eller borde jag kanske ha låst in dom........)

Hur det än är så älskar jag dom precis som dom är,  med sina fel och brister och det som betyder mest är att dom så småningom landar i självständighet, frihet och lycka!

(Så att vi föräldrar kan luta oss tillbaka en gnutta och slappna av utan den där lilla orosklumpen i magen som kan skava lite...)

Ja, ja, det är bara att fortsätta knuffa in och upp dom på sina stigar och försöka behålla sitt självförtroende som mamma så gott det går, några år till........

Det är ju liksom detta som är mitt liv och min vardag och som emellanåt suger .....

........men jag älskar det! 

Kärlek och glädje åt alla! 

...tomtar som finns och gudar som inte gör det.......

Jag och min kära make hade en diskussion igår vad gäller vuxna som lurar i barn att tomtar och gudar finns. Han vet precis hur han ska få  mej att gå igång och inte sitta i passagerarsätet i bilen och spela hög musik som inte han gillar så mycket,  ha, ha, ha!

Varför är det okej att lura i barn att det finns gudar men inga tomtar???

Hallåå! Tomtar finns ju, till skillnad mot en massa gamla gudar, vad jag vet!

Jag menar tomtar träffar man ju en, några eller ett helt gäng varje år, dom är i stan, på köpcentrum, i skolan, i kyrkan och ibland kommer dom till och med hem, men nån gammal gud har jag aldrig träffat någonstans, jag känner inte en enda som har gjort det heller. Ännu mindre finns det  ju inte ett enda bevis på att den där guden åstadkommit något bra när det verkligen behövs, det har däremot tomten. Denna julen tex så kom han med ett nytt underställ, precis som att han visste att alla gamla luktade gammal skunk....

Nä, men ärligt talat, om det händer dåliga saker, exempelvis, barn som dör i förtid, vuxna som lider i fruktansvärda sjukdomar  och hemska krig som förstör hela länder och splittrar familjer, då är det människans fel eller så är det så att gud vill ta tillbaka någon person.......(åååå, fett sur blir jag på det skitsnacket, usch! )

....men om det föds fina små bebisar,  om människor blir friska från svåra sjukdomar, om folk klarar sig levande ifrån svåra olyckor, då förstår du, då kan den fantastiska guden klappa sig på axeln för det är ju han som varit framme?

Hallåååå, hur kan man tro det?

Om det går åt pipsvängen för mej så fattar jag att det beror på omständigheter, mina egna dåliga val, en negativ syn, varit på fel plats vid fel tillfälle och ibland, otur helt enkelt!

Om det går bra för mej så fattar jag att även det beror på omständigheter, mina bättre val, en kasse tur, lyckas vara på rätt plats vid rätt tillfälle och en positiv syn på saker och ting.

Jag gillar att prata religion med troende och när  Jehovas Vittnen kommer till dörren så är det ju rena rama julafton! (tror dessvärre att jag har blivit svartlistad hos dom , för dom kommer aldrig längre)  Jag känner ju att jag har ett kall, precis som dom, och det är att få dom att förstå att:
 Jo, det går alldeles utmärkt att vara icke troende och ändå vara väldigt tacksam och lycklig, sju dagar i veckan, utan att behöva be, sitta still i någon kyrka eller något annat heligt hus och lyssna på  någon dryg och långtråkig (oftast) man i  någon form av klänning, lustig hätta eller präktig knuten slips!(Dom som är troende verkar i bland  tro att dom har patent på att vara lyckliga och tacksamma för livet och att vi andra inte kan vara det utan en tro???? )

För att inte tala om alla dessa underliga regler som någon man har tolkat utifrån den där speciella sagoboken, regler som bara ger människor dåligt samvete och som ska få dom att be, springa på sammankomster och gudtjänster ännu mer.  Hallå, en del regler är ju nästan omöjliga att följa....tex,  du får inte onanera, ha, ha, ha undrar om det var han som hade varit tonåring utan armar som skapade den regeln! Gud ser allt....otrevligt att man inte kan få ha någonting hemligt...ha, ha, ha... men, snälla......!?

Kan vi inte bara lämna dom där gamla böckernas regler,  ta ansvar själva för vår egen lycka och bestämma att:

Alla följer dom lagar och regler som står i lagboken, då vet alla vad man ska rätta sig efter. Passar inte det så engagerar dig politiskt, det hjälper inte att gå till kyrkan och be!

Alla är lika mycket värda, ALLA!

Alla är snälla och visar respekt mot alla!

Alla slutar vara avundsjuka för att någon annan har ditten eller datten! Stanna upp lite varje dag och funderar på vad vi faktiskt har, istället för att glo på grannen och muttra om orättvisa och att man faktiskt också vill ha det eller det .....acceptera att du har det som du har det och vill du något annat så jobba på det då, gnäll inte!

Alla tar ansvar för sitt eget liv så mycket det går! Sluta upp att förlita dig på andra inklusive gamla gudar!

Alla som har möjlighet bör ta sig ut och röra på sig i naturen mycket och ofta istället för att sitta stilla på sina små och stora rumpor i någon församling och lyssna på gamla "hittepåverser" hit och "hittepåverser" dit! För att inte tala om dom som sitter timme, efter timme vid dator/tv! Hur lycklig blir man av det liksom?

Jag kan lova att det inte finns en enda person som kommer in efter en naturtur och mår sämre än den som har suttit vid en skärm eller suttit stilla på någon form av möte/gudtjänst eller vad det nu kan vara!  Vid ökad puls i naturen så händer det saker i både kroppen, hjärnan och själen som fungerar som ett oslagbart "måbrablismartsnällochlyckligpiller"! Vad mer kan man önska liksom??

Det är ju inte så himla svårt???  Det kostar ingenting att prova! Alla vill väl må bättre, det kanske kostar dig lite av din böne/tv/dator/kyrkotid men det är det är det väl ändå värt??

Så vad har vi lärt oss i dag??

Jag tror på tomten, han visste ju att jag behövde nya läsglas också...

Tomtar finns!

Gudar finns inte!

Motion i naturen gör oss friskare, snällare, smartare och lyckligare och man kan vara väldigt lycklig och tacksam utan en gudstro!

Kärlek och glädje åt alla!

.. att bli en riktig löpare....

Vill du bli en riktig löpare? (Alltså en sådan som helt enkelt älskar löpning för löpningen skull)

Alltså inte en sån som vrålspringer några dagar, veckor eller månader och sedan lägger av, utan en riktig löpare som springer året runt i ur och skur utan gnäll och dessutom oftast njuter av det! Helt enkelt en som inte har högsta prio på vare sig tider eller distanser utan har förstått vinsten av den regelbundna löpningens positiva effekter!

Då tror jag att vi ska börja med en liten lätt hjärntvätt!

Jag har funderat lite.....

Många tänker att:

Nu jäklar i havet ska jag börja springa och bli 10 kg lättare.....
eller nu min själ ska jag börja springa och klara att springa milen på under 50....
eller nu ska jag ta mej tusan börja springa så att jag kan klara en maraton om 2 månader....
eller nu ska jag fasiken börja springa, jag måste nog det....

Jag tänker så här:

Mål i all ära är bra,  men vägen till målet är viktigast! 

Vägen mot målet måste vara trevligt, för om det inte är det och du inte har tröttnat innan du nått fram så lär du göra det så fort målet är uppnått, om det inte känns kul och skönt på vägen dit!

Mitt tips på lätta mål för att att bli en riktig och lycklig löpare som bara älskar löpning är:

UT med dig var och varannan dag, inga undanflykter gäller förutom skador och sjukdom!

En enkel och bra regel som jag brukar förespråkar och själv följer är: Ingen träning, ingen dusch! Så ska du få duscha eller bada, varsågod..... ut och spring först! Den regeln är extra bra dom dagarna det känns lite motigt, har man en regel så har man!

Skaffa några bra och snygga skor, lite snygga, sköna löparkläder och en bra låtlista som inte stressar, bara gör dig glad och lite taggad! Se till att ha lite för lite kläder på dig, (men absolut inga glipor ) det är sjukt irriterande och jobbigt att springa med för mycket kläder eller glipor. Det kan sabba hela rundan!

Kliv utanför dörren, knäpp på din låtlista och börja spring! LÅNGSAMT som tusan, typ så långsamt som du bara kan, utan att gå.
Var lite envis att du ska springa till låtens slut och kanske en eller två låtar till, gå lite om du håller på att storkna, det måste vara uthärdligt annars sticker du inte ut fler gånger! 

Det spelar ingen roll hur långt du kommer eller hur fort det går. 

Det som spelar roll är att du kommer ut var och varannan dag!

Det gör inget om du går en stund, i början, mitten eller i slutet,  du är ute, du rör på dig, du är duktig och du har startat din karriär som en riktig löpare!

Det gör inget om man stannar upp för att lukta på en blomma, kolla på en utsikt, dricka lite vatten, ta en selfie, lyssna på en fågel, eller skicka ett sms till någon som man tycker om, meningen är att man ska ha en trevlig tur!

Ganska snart så kommer du i ditt långsamma tempo med snygg och bra utrustning och härlig spellista kunna springa en hel runda utan att ge upp och då kommer lyckan!

När lyckan väl har infunnit sig, då du, då kan du försiktig lägga in ett och annat rimligt mål, även något orimligt om du är den sorten som jag, ha, ha, ha!

Det skulle kunna vara att klara av att springa oavbrutet i 30 minuter,  det skulle kunna vara något trevligt lopp eller att klara ett visst antal kilometer, det spelar inte så stor roll vad, det som spelar roll att du inte längre är en gnällande, soffsittande,  slöhög med en massa dåliga undanflykter för att slippa träna, utan en riktig löpare!

Grattis, nu är det bara att köra!

Tro det eller ej, helt plötsligt så kommer bara att älska det!

Kärlek, glädje och löpning åt alla!

...att stänga Sveriges gränser....

Ibland så tröttnar jag på detta himla flyktingbekymret. På aftonbladet duggar rubrikerna tätt. Är det inte skräckhistorier om flyktingar så är det solskenshistorier om flyktingar, i DNs rubriker så känns det en gnutta seriösare men fortfarande så jagar alla tidningar läsare och företag som vill köpa reklamplats för dyra pengar! Det är inte helt lätt att skaffa sig en riktig och ärlig uppfattning om vad som egentligen händer. Alla drar sina egna slutsatser och så även jag!

Mina tankar inne i huvudet ibland när jag är lat är: 
Stäng Sveriges gränser för flyktingar! Det är ju så dyrt, besvärligt och svårt att hantera och vi har ju redan hjälpt så många! Kan vi inte bara ha det som vi alltid har haft det liksom? Jag menar bara att det är ju så himla jobbigt med förändringar. Hallå, dom kan inte svenska, dom pratar högt, jag fattar inte vad dom säger och dom tycker mycket, äter konstigt och dom vill inte bo i skogen (hur kan man inte vilja bo i skogen.....knepiga människor)!?

Men när dom tankarna dyker upp så ger jag mej själv en riktig käftsmäll och påminner mej om att man faktiskt måste hjälpa om man kan.

 "Jag har riktigt, riktigt fina specialkompresser! Det är inte många som har så otroligt bra kompresser som dom jag ligger inne med. 

Även om man nästan håller på att verkligen förblöda så slutar det nästan omedelbart när du får på det och såret läker nästan dubbelt så fort som om du skulle sy eller få på någon annan vanlig kompress.  För några veckor sedan så kom grannen springade med andan i halsen, hans pojke hade skurit sig mycket svårt på en kniv och blodet bara sprutade, han visste inte vad han skulle ta sig till, han hade panik! Jag tänkte att vi hinner aldrig till något sjukhus, då kan det vara försent, så jag plockade fram en specialkompress och blodet stillades nästan omgående och när pappan hade lugnat sig lite och insett att den värsta faran var över så tackade dom så mycket och gick hem igen. Skönt att kunna hjälpa tänkte jag. Det gick ett par veckor sedan ringde det på dörren och utanför stod en annan granne som var helt hysterisk över att hennes dotter hade ramlat rakt i i deras glasdörr och slagit upp ett enormt jack i huvudet...blodet sprutade....- Snälla kan du hjälpa mig, annars kanske hon kommer att förblöda innan hon kommer till sjukhuset ..
Jag tänkte på min låda med kompresser och sa -Asså, jag har ju redan hjälpt en annan grannes barn så......nä, tyvärr....dessutom så har vi precis börjat äta och sedan börjar Bonde söker fru, så du stör faktiskt lite....men ni hinner säkert in till sjukhuset, annars kan ni ju alltid kolla med dom i huset jämte om dom kan hjälpa....så stängde jag igen dörren mitt framför näsan på dom och gick in för att fortsätta min måltid....."

Så kan man ju inte göra ju! 

Alla kanske inte äter korv, det har jag full förståelse för, det är riktigt räligt, ha, ha, ha!

Kärlek, glädje och omtanke åt alla!

   

...skolan och ouppfostrade ungar.......

Är det skolan eller föräldrarnas fel att ungarna beter sig som små ouppfostrade terrorister i skolan? 

Jag har funderat lite på hur det kanske skulle kunna bli en gnutta bättre och ett par saker vi kunde tänka på är:

....att föräldrar alltid ska föregå med gott exempel och lära sina barn genom att själva använda ett vårdat språk, att uppföra sig ordentligt genom att visa respekt för andra människor såsom äldre, bagare, lärare, invandrare, uteliggare, sjukskötare, städare, vaktmästare och "bögare"...... ja, alla medmänniskor förstås!

....att man i skolan och hemmet till en början minskar betydligt på utrymmet för ungarna,  jag tycker det känns som att ungarna ibland får fladdra omkring lite väl mycket innan dom lärt vilken stig dom ska följa och vips så är dom på villovägar! Dom måste ju liksom lära sig dom trygga, intrampade stigarna i skogen riktigt ordentligt innan man kan släppa dom på upptäcksfärd med egen karta!

....att barnen får RIKTIG mat! I skolan och hemma!  Inte en massa  halvfabrikat och sockertoppade mål med så långa och konstiga innehållsdeklarationer så det  kräver lika mycket bläck som en dagstidning för att skriva och dessutom en kemifabrik för att tillverka varan! Det blir man vare sig stark eller smart av!

....att det alltid ska finnas två lärare i klassen. Jag tror att man mycket väl skulle kunna ha lite större klasser om man satsar på att alltid ha två lärare! (Ensam är inte stark!)

...att föräldrar inser att inget barn är perfekt, inte ens sitt eget!  Man får faktiskt älska sitt barn till månen och tillbaka även om man skulle råka erkänna både för sig själv och andra att barnet ibland både ljuger, slåss eller gör andra urdumma saker!  ( Du har väl möjligtvis varit liten själv någon gång och du gick knappast igenom barndomen utan att göra några fel eller utan att ljuga en enda gång..)

....att lärare kontaktar föräldrar och inte inväntar utvecklingsamtal om det är lite svajigt med någon elev, ibland kommer problem fram lite sent och dessutom när man sitter öga mot öga med en lärare så har jag upplevt att problemen slätas över lite......(egen erfarenhet, då det bor en liten skolterrorist i någon av mina gener) 

...att föräldrar måste låta bli att lägga sig i lärarnas arbete om det nu inte verkar vara fullständigt uppåt väggarna.  Jag vet ju själv hur otroligt störigt det är med kunder som talar om för mej hur jag ska baka! Hallå, det är ändå jag som är bagare och inte kunden.....låt bagaren vara bagare ifred och läraren vara lärare i fred, då jobbar vi bäst och då kan föräldrar fokusera mer på att vara föräldrar i stället för att lägga sig i andras arbete! 

....att man gör allt för att barnen ska kunna hålla på med en rolig och meningsfull  hobby som innehåller fysisk aktivitet!

Men det finns en pusselbit till, som jag tror är otroligt viktig och som kommer lite i skymundan i diskussionen och det är att:

ALLA VUXNA MÅSTE VARA VUXNA!

Som vuxen har man ett ansvar att bete sig som folk dvs. att ALLTID möta ALLA sina medmänniskor med vänlighet och respekt, i synnerhet med barn i närheten!

Föregå med gott exempel. Hur svårt kan det vara? 

Var inte nedlåtande mot någon som inte förstår, använd ett vårdat språk mot dina nära och kära även när du är arg ( man får bli jättearg ändå),  sluta hetsa upp dig och svära för att någon i trafiken råkar göra ett misstag (du gör sådana själv ibland), sitt inte å gapa och skrik fula saker åt motståndarna i fotbollsmatchen, himla inte med ögonen för att kön i affären går lite långsamt, det kommer inte att gå fortare....!! Ta det piano, hade min kloka pappa sagt! 

....OCH som vuxen har man ett ansvar till och det är att SE sig omkring! 


Ser du dåligt?  Skaffa glasögon! 

Om man ser ungar som far omkring och beter sig dåligt så är det din förbaskade skyldighet som vuxen att inte stoppa huvudet i sanden bara för att det inte är dina ungar! 
Gör du det så bekräftar du ju ungarnas tankar om att : 
 "Ingen som känner mej är i närheten och ser mej och då kan jag bete mej hur som helst!"

VI MÅSTE ALLTID  REAGERA när barn beter sig illa även om det inte är våra egna barn, hur ska dom annars lära sig när inte fröken eller mamma och pappa är i närheten? 

Man får faktiskt INTE BLUNDA! 

Barnen måste veta att alla vuxna ser dom och reagerar! 

Barn VILL synas och SKA få synas! 

(på tal om att synas...använd alltid reflex)

Fler vuxna vuxna!  Fler lärare med bättre lön!  Bättre mat hemma och i skolan! Mer utevistelse med fysisk aktivitet för både föräldrar och barn! Betydligt färre svär/könsord i vokabulären! Mindre missunsamhet! Färre prylar!

....och så klart:

Kärlek och glädje åt alla!