....bakom instagrambilderna

Jag undrar om kanske någon känner igen sig i historien bakom bilden på instagram....kanske.....

Det blev ingen bild på instagram från onsdagens korvgrillning med familj....

...men det kunde det absolut ha blivit,  men bilderna  blev så förskräckligt suddiga, så det var inte så kul att spara på instagram..

... men om man tänker sig en bild med spegelblankt vatten, en familj, hundar, eld och solnedgång så låter väl det hur mysigt och harmoniskt som helst eller hur?

Här kommer min lilla historia bakom bilden som jag inte då inte la ut....

Jag får ett infall när jag står på jobbet och tittar ut: Idag ska jag köra förbi affären och köpa lite roliga korvar och sedan ska jag överraska familjen med en liten smidig utflykt i närområtdet med korvgrillning....

Jomen, tjena ......vår familj....smidig.....det rimmar inte riktigt....hahahaha

Lämnar jobbet, hastar in i affären och rafsar åt mig några roliga korvar och tillbehör, kör hemåt,  ringer Vanja för att förbereda henne först, hon älskar inte alls överraskningar...men hon gillar min ide´

Kommer hem och talar om för Ture att vi ska på utflykt, han blir inte exalterad någonstans faktiskt....

Men under vissa hot så verkar jag lyckas få med honom

Ringer Jonas och säger att nu får han faktiskt komma hem, solen skiner och vi ska på utflykt...

Alla meddelade

(Någon knackar på min axel och viskar i mitt öra att jag borde ha sticka ut på en härlig löptur i solen istället....)

Vanja och Bhilax kommer, pigga och glada, kommer dock på att en hund till måste med, så hon måste faktiskt hämta den ....måste man så måste man....

...bara två mil fram och tillbaka,...

....man klart som korvspad att bästa kompis Pontiac också ska med...fattar ju vilken stolle som helst..

Under tiden kommer Jonas hem, han tycker nog att det är en härlig ide´, dock har han huvudvärk från helvetet...Trycker en huvudvärkstablett, sätter sig ner och  inväntar smärtlindring

Ture kommer ner och muttrar runt lite i köket medan jag packar i hop lite av varje...

(Jag grunnar lite på vad jag håller på med...kunde varit i skogen nu...)

Vanja kommer tillbaka med Pontiac, Jonas huvudvärk börjar släppa

Vi packar in oss i Vanjas bil, fyra vuxna, två hundar och en del packning, lite trångt, men men, alla vid ganska gott mod ändå...mot naturreservatet Bjurkärr

Jonas sätter sig vid ratten, börjar backa och vrida på ratten...

...då låter något jättemycket, alltså jättemycket, något som till och med jag fattar, inte bör låta.....

(Jag längtar ut i skogen, varför sprang jag inte bara en runda....)

Vi krypkör till bilverkstaden, nu är stämningen låångt ifrån på topp, kan jag säga

Några hoppar ut ur bilen och bilmekanikern hoppar in,  kör ett varv, hoppar ut och säger" Ni borde nog inte köra mer utan att laga" 

Vi trycker in oss i bilen igen, där vi nu även behöver trängas med suckar, rastlöshet, tårar, hunger och allmän uppgivenhet...

Alla är helt inställda på att strunta i den lilla utflykten..

utom min kära make ...stabil som få i vissa situationer...eller helt enkelt, väldans sugen på grillad korv, hahahha

Jonas tar ett beslut att vi "bara" ska åka ner till vår fina båthamn istället, som är nästan på vägen hem, ha vår lilla utflykt och sedan lämna Vanjas bil och efter det  köra hem henne och två hundar

Vi bestämmer det

Vi har en väldigt, väldigt fin båthamn men det var ju inte dit vi skulle, men men, nu är vi jättehungriga och har en trasig bil så det fick bli så

Men fick vi eld lite smidigt????

Nej

Det gick väldigt osmidigt... och vi höll nästan på att svälta ihjäl..

..men hur eller hur...

... innan det blivit helt kolsvart ute,  så hade vi i alla fall några korvar i våra magar, nån skvätt kaffe och lite choklad

Tror bestämt att vi skrattade en del åt eländet när vi började bli mätta....

Baxade in oss i bilar, åkte till verkstad, körde hem vissa och kom hem....här kunde ett fint foto på en härlig familjegrillning lagts in på instagram och det hade sett så passens trevligt ut.....och  ingen hade precis tänt på vad krävdes för att ta bilden och vad som skedde före och efter bilden.....

Nåväl, min runstreak fick ju inte brytas så väl hemma så bytte jag om till löparkläder och stod i hallen  för att välja skor när Ture dånade ner och skulle med......

Det blev en helt fantastisk och magiskt "Nästanfullmånerunda" 

och så här i efterhand  när jag tänker på våran smidiga lilla grillutflykt så blev ju den jättemysig till slut men det krävdes en ganska stor insats i energi och tålamod.....

Ja, ja, det är det bökigaste, stökigaste och jobbigaste  som man skrattar mest åt i efterhand och det är ju det jag vet och vill åt när jag drar igång såna här små projekt

Jag vet en sak till, 

 allt på instagram har en företid och en eftertid...

 och en undertid....

Kärlek & Glädje åt alla! 

...varför det dåliga samvetet knackar på

Jag känner  det dåliga samvetet som vill ta sig in i min hjärna.....
Bara för att man råkar ha några dagar ledigt och bara har det så jäkla gött och slött så ska det där fisiga, töntiga samvetet knacka på.....
.
Ibland är samvetet helt otroligt irriterande...vad fyller det för funktion liksom ....det är ju bara töntigt..

Att jag borde kanske egentligen ha gjort något vettigt, det har ju funnits gott om tid....tex till att...

STÄDA

PLOCKA UNDAN JULEN

STÄDA

TVÄTTA
STÄDA LITE TILL

SORTERA
STÄDA BILEN OCKSÅ

HANDLA

men VARFÖR skulle jag??

Om jag nu inte irriterar mig det minsta på att det är jul kvar i huset, förskräckligt smutsigt, tomt i kylen, allmänt rörigt och mycket tvätt, varför i hela vida världen knackar samvetet på då?????
Jag bryr mig ju liksom inte nämnvärt....

Därför undrar jag...

Det är ju en sak om jag nu skulle må så hemskt dåligt av dom där sakerna,  men det gör jag ju inte..

Visst, för all del,  det är supertrevligt att ha det rent och snyggt

men

det är mycket trevligare att

få sortera musik än tvätt

att få leka med en valp istället för att städa och plocka

att springa istället för att tvätta bilar och sånt

att skriva istället för att handla

att sticka istället för att plocka undan trasiga julstjärnor och nakentomtar

så VARFÖR knackar det???

JUST DET VARFÖR....

NÄ, 

Jag lägger samvetet här, 

 här i denna texten och fortsätter att göra kul saker i stället för tråkiga

Bättre att samköra dom tråkiga sakerna nån gång när man ändå har en sämre dag, än att förstöra lediga trevliga dagar

Förresten...
Undrar just om det bara är hos mej det knackar....
Och en sak till..
Knackar det på  lika mycket hos män tro....

Knepigt är det i alla fall

Nu ska jag fortsätta med mina spellistor på Spotify
Har för tillfället snöat in på
opera,
svensk ganster rap
och sist men inte minst
KNOGJÄRN
jag gillar blandningen, riktigt skönt röj och musik som rör runt i kropp och knopp ordentligt

Det blir en skön kväll när jag har lagt samvetet här på datorn istället för i min hjärna...
...det blir perfekt till och med

Kärlek & Glädje åt Alla!

...ogråten gråt och nyttan med "LÄNGEPASS"

Det är lätt att tipsa och tala om för människor som springer hur dom ska lägga upp sina pass...

..det är tröskelpass här, intervallpass där, fartlek här och distanspass där, sedan ett och annat backpass också

Så det vill jag också tala om och tipsa om😁

Jag vill gärna slå ett slag för mitt egna "hittepåpass", 

det är mitt absolut,

 ohotat viktigaste pass,

 nämligen: 

"LÄNGEPASSET"

Detta är passet som vårdar dig, dina tankar, känslor och ser till att du får ny motivation och får dig att komma ihåg varför du egentligen springer........

"Längepasset"...
....för att du blir lyckligare och mår bättre och får ny motivation

Ett "längepass" är ett pass som pågår ospecifik tid,  minst en halv gång längre än dina vanliga pass, dubbla gärna. Om längepasset ska göra nytta så är det länge och ute som gäller......

Du kanske vanligtvis springer en timme, då blir ditt "Längpass" två timmar men helt utan prestation på hur långt du kommer, om du inte tror att du kan springa mer än 20 minuter så vet jag att du kan det, det måste bara få ta tid och alla stegen behöver inte vara löpsteg och du ska ju ändå inte komma så långt, dessutom så kanske du måste sätta dig för att titta på en vacker utsikt eller ta en bild på en märklig växt, eller busringa till din mamma...
nej nej nej, det är inte distansen som är viktig det är tiden du är ute som är grejen..

..du är ute för att rensa och möta själen och vårda ALLA tankar och för att hitta ny motivation ...
... går det för fort framåt så hittar du den inte....
..för då är risken att du springer förbi och ifrån....
...och inte hittar lyckan över att kunna springa...

..lyckan och motivationen kan ligga i diket, sitta i träden, sväva i molnen, eller bara svaja i vinden..
...så du måste hinna titta, lukta, lyssna och stanna upp...

Passet går alltså, inte på några villkor, ut på att komma så långt som möjligt eller att springa så fort som möjligt, passet är bara till för att vara ute en bra stund längre än vanligt. 

Detta är ett pass att ta till när motivationen tryter, man känner sig arg, ledsen, värdelös eller när man bara behöver minnas hur härligt det är att få/kunna komma ut och springa

För att man ska få till ett  "längepass" så är det bra att ta med lite dricka, någon god energi och ta på sig lite extra kläder i fall man vill gå lite, utan att bli kall,  stanna för att fotografera, eller om man blir ledsen och måste stanna och gråta, eller om man bara behöver sätta sig på en sten en liten stund för att andas, smsa, fotografera, ringa eller äta en apelsin eller en chokladbit som ligger i fickan.....

Kanske bara behöver vila lite på längepasset....

Så lite extra kläder så att man inte blir kall, ingen klocka, ingen särskild plan, bara länge...mycket längre än vanligt

Om  motivationen för löpning, för tillfället är helt kass, slut liksom....
... acceptera det och låt det vara så

Men...
..istället för att strunta i att springa och få dåligt samvete för det eller istället för att pressa på hårt fast inte motivationen finns...
...välj bort dagens vanliga prestationspass och välj att prova på ett längepass i stället...

Du måste komma ihåg varför du springer....och vad det faktiskt gör med både din fysiska och mentala hälsa...vad hade du gjort utan löpningen.....

Sätt på en låtlista med vackra lugna låtar och låt det bli ett melankoliskt "Längepass"
istället för att försöka pressa fram någon bra prestation utan motivation, är det gråtlåtar så är det också jättebra för ibland behöver gråt hjälp att komma ut för det kan vara en anledning till att motivationen tryter...ogråten gråt blir skavigt och tungt till slut...

Det är vackert nog att "bara" kunna springa liksom,  att vara så lyckligt lottad att man kan springa

Om du måste välja mellan att känna dig lyckad

för att du har presterat någon särskild distans på en viss tid...

.....eller att bara känna dig lycklig över att du kan springa länge, dag ut och dag in och bara njuta över att du är stark och frisk och kan.....utan tid och distans......vad väljer du?

Inget fel med mål på något vis, det är väldigt roligt,  men man får aldrig glömma att det allra viktigaste måste ändå vara att ibland bara kunna springa och tycka att det är kul
och sedan får man vackert också acceptera att man inte hela tiden kan prestera...
..det är helt stört omöjligt...

...ibland måste man bara få hoppa över prestationspasset även om det är planerat och istället göra ett "Längepass" för att deppa ihop och hämta ny energi, glädje och känna lyckan över att bara kunna springa liksom

Jag älskar "Längepassen"

Man hinner få ut all skit och få in ny energi om man bara ger längpasset tid...

När man kommer hem från ett längepass så brukar man vara skinande ren invändigt, väldigt mycket mer välmående, redo och motiverad till dom tuffa passen och målen


Testa det idag!

RS 150

Kärlek & Glädje och Längepass åt Alla!

...att man kanske föds ond ändå....

Jag brukar läsa Johannas blogg, hon skriver så mysigt och klokt och ibland drar hon igång mina tankar, känslor och funderingar, som idag tex:

https://mammansdotter.blogg.se/2019/december/hur-gor-vi-det.html?fbclid=IwAR0YwgOjwGGvFkMXPbzzLhc5aX4Nv83Rw1KVazyyj1j6-ik1pZr1m8jaeSY



Att det ska vara så himla svårt att bara se människor som människor?!
Oavsett man, kvinna, färg, form, ung, gammal, homo, hetero, muslim, ateist...städerska, läkare....

Det är superkonstigt att en del kan tycka att dom i största allmänhet,  står högre i kurs än andra..

Hur ändrar man på den inställningen egentligen?

Men det kan ju vara lite knivigt att lära gamla hundar sitta , så det bästa skulle ju vara att börja i tid....




Många gånger kommer det ju på tal om att ingen människa föds ond......

..fast låt säga att det faktiskt är tvärt om....



Okej, halshugg mig inte nu, för jag leker bara med tanken..tycker ju att det är spännande...



Men föds vi verkligen så himla snälla...??

Jag är inte helt säker....

 ...och ligger det inte på vår lott att,  när ungarna växer upp, att vi, hyfsat vettiga vuxna bär  ansvaret för hur "småfolket" kommer att utvecklas och bli som människor?


Och om vi inte tar ansvar för det utan överlåter det till skärmar, dumma andra vuxna, omogna andra små människor...
..så kan det ju bli lite hur som helst...

Känner någon möjligtvis till eller har hört,  nedanstående fraser:

-Nej, låt bli, man får inte ta saker från andra!

-Var snäll nu, man måste låna ut sina leksaker till sina kompisar!

- Nej man får inte lägga sig och skrika i affären för att få godis!

-Nej, man får inte spotta på någon

-Alla måste få vara med!

- Nej, man får inte slänga mat på golvet!

-Nej man får inte nypas

-Nej man får inte ta sönder saker!

-Nej man får inte bita sina kompisar på dagis!

-Nej, man får inte ljuga!

-Nej, man får inte dra någon annan i håret

-Nej man får inte skräpa ner i naturen

-Nej, man får inte fuska

-Nej, man får inte säga att någon är ful eller tjock

-Nej man får inte slåss

-Nej man får inte dra katten i svansen

osv...osv...

Med tanke på ovanstående....
Föds vi verkligen till såå himla, snälla, fina männsiskor?

Jag är inte helt säker .....


Behöver man verkligen tjata om dom här sakerna till en snäll och god människa?

Om alla var beredda på att ungar faktiskt föds som onda små ligister,  

i stället för goda små änglar, 

 om alla kloka vuxna var beredda på det liksom

 och då var lite mer på sin vakt, för att ta mer ansvar,

och för att se till att dom inte fortsätter i den onda andan. ...

...istället för i godan ro tassa runt och tänka att alla barn föds så söta, milda, goda och kloka små änglar,  så man behöver faktiskt bara stötta lite,
mata med godis och glass, presenter
och ge ett och annat gott råd på livets stig......
det löser sig,
dom är ju ändå i grunden så himla snälla och goda små människor....



Som sagt, det är bara mina tankar som fladdrar runt lite, men ibland undrar jag faktiskt lite....

Kärlek & Glädje åt ALLA!

...november, tårar, gnäll och glädje

Det är huvudet och ryggen,

jag börjar tröttna lite, 

konstigt ont i sidan av ryggen i tre veckor och huvudvärk lika länge, sånär som på fyra fem dagar utan ....

Jag är lite gnällig helt enkelt

Helt enkelt gnällkärring

Nio av tio gånger så släppar huvudvärk av löpning,  men när det inte heller hjäper så blir jag sur och ledsen

Idag vaknar jag som vanligt tidigt, okristligt tidigt enligt ganska många, huvudvärk och den märkliga känslan i ryggen, jag gnäller lite för Jonas som klappar om och tycker synd om mig tills jag tröttnar och ger mig ut i skogen.

Jag har inte hunnit långt förrän jag bli ledsen, tårarna liksom bara rinner över och kommer..

Dom ska ut, det är inte mer med det

Dags att diska själen lite...

Jag undrar vad det är...

..men jag tänker att det får vara vad det vill och eftersom jag ska vara på språng ett par timmar till, 

så får dom väl komma en stund, 

då blir det ju desto mer plats för glädjen sen när jag är klar....

Det släpper inte i huvudet och ryggen men efter någon timme så är jag ändå gladare och mer harmonisk, jag börjar se saker att njuta och glädjas åt,

som här tex, det ser ju ut som att någon har hängt ett fågelbo i en gren för att dingla runt...lite fågelbogunga liksom...så fränt

...eller som här, hur mycket Rumpnisseskog kan det bli  ...så najs

...eller som här, hur fint får det bli egentligen, regndroppeprydda, gulröda lärkträd som snart blir nakna

...eller, kolla denna vackra grön, gul, röda tavlan liksom....man vill ju bara stå här och glo...

..åsså är det ju svårt att låta bli poffsvamparna också....

sist men inte minst...ett litet skogsbad......

Ja, nu har hjärtat, lungorna, själen fått sitt i alla fall

dessvärre så är jag liiiite grinig fortfarande över mina små räliga ondheter....

men men ja ja

Jag älskar i alla fall konstigt nog november...

mörkt och murrigt, 

man blir ju helt lugn

Fast jag älskar nog alla månader,

 kanske lite mindre, typ februari...

...den kan vara lite seg, 

men annars tycker jag att varje månad har sin tjusning

Kärlek & Glädje åt Alla!

...att vara minröjare

När älskade skitunge nummer 1 (Elvira 27, hahaha) häromdagen säger: "Mamma du är ungefär som en expert på minröjning, du bara kryssar och mellan alla minor och vet exakt hur nära du kan gå och hur du ska röja för att inte minan ska detonera"

Jag blev väldigt glad,
jag blev glad för att hon ser att jag är duktig på något, det är alltid kul att bli bekräftad för det man gör även om det inte syns så väl

Jag blev också väldigt glad, för jag insåg hur långt vi ändå har kommit tillsammans med vår "Lilla Mina", dvs. älskade skitunge nummer 2 (Vanja 21)

Vanja ringer mig häromdagen och redan när jag hör det första andetaget i andra änden , så hör jag att det är kaos och nära en detonation.....

Jag var trött innan samtalet, men den knivskarpa skärpan och mitt stencoola lugn och superfokus kopplades på, på en hundradels sekund, vältränat, för att kunna röja dagens minor....

Efter kanske femton minuters samtal så är minan oskadliggjord, andningen är normal igen, orden sprutar inte som kulsprutor, och volymen har sänkts, vi kan tillsammans andas ut och och känna att vi lyckats, vi lägger på med ett varmt lugn i kroppen

Jag tittar tillbaka i tiden....ca, 2,5 år, då det var minor överallt och ingen hade en aning om hur man röjer......

Här kommer ett blogginlägg som skrevs då, men som jag aldrig delade, det har hänt en del 💪💗👊

******

I torsdags var vi förtvivlade. Du ville inte veta av oss på förmiddagen. Svart blick.
Du vill inte till rehab på fredag. Vi vet varken ut eller in. Det känns som att vi inte får reda på någonting.
På kvällen så åker jag in till dej igen. Jag tänker att det får bära eller brista. Du ska åtminstone känna att du inte är själv.
Jag går in och du ligger fortfarande kvar på en madrass på golvet. Du tittar på mej med svart blick..Vad gör du här? Jag talar om för dig att du är sjuk och att du behöver mej och att man lämnar inte någon som är så sjuk.  Du talar tydligt om att du inte är sjuk längre och att du kan hantera din ångest själv.

Jag låter mig inte rubbas och lägger mig jämte dig och då bryter du ihop. Sedan undrar jag om du har fått i  dig något idag.
-Inget!
-Inte ens komjölken och honungsmackan?
-Nej!
Plötsligt säger du :
-Kan vi inte bara gå ut lite och mata ankorna i strandbjörket?
Jag vågar inte gå ut med dig själv. Jag är rädd för två saker: Att du ska ramla och att jag inte får tillbaka dig.
Det sitter en killer på vakt utanför ditt rum, jag frågar om han kan följa med. Det kan han.
Jag säger:
-Ät mackan och drick lite mjölk som jag hade med mej så att du orkar.
Du vill gärna ut så du gör som jag säger och jag undrar om dom har fått i dig något lugnande eller så.
När du är färdig så hjälper jag dig upp i rullstolen. Du ser förskräckligt mager, blek och sjuk ut, nästan skrämmande i hop med ditt rakade  huvud som har blivit snagg nu.  Känner att du är i stort behov av en dusch. Lika mycket för egen del som för dom runtomkring. Du har blodfläckar på kläderna och du luktar inte gott. När du kommer upp från sängen så ser jag att den också är blodig. 
Vi går ut. Det är skönt att få luft och du känner likadant. Änderna och ankorna blir glada. Vi går sakta tillbaka. Du går några vingliga steg själv. 
Jag frågar sköterskan som är med oss om du har fått något lugnande idag. Det har du. Det är därför som du är lite mer medgörlig. 
Allt känns otroligt långsamt. 
Det känns som att båda du men även allt runt omkring sker i ultrarapid.
Det är så fruktansvärt sorgligt. Så mörkt....

Vi kommer in igen och jag ser att det är renbäddat i din säng så jag föreslår att du ska duscha för det är mysigt att lägga sig ren i en renbäddad säng och du går med på det.

Ture ringer och du vill prata med honom. Du ber om ursäkt för att du snäste av honom i morse när han ringde och ville kommer. Nu ville han jättegärna komma och det ville du med så jag sa att om du går in i duschen så hämtar jag Ture så länge.

Du blir glad när Ture kommer. Du får långa hans mobil en stund och går in i det.
Jag är dödstrött.
Jag känner att glädjen och lugnet över mobilen bara är fejk. 
Tabletter och snapchat är bara tillfällig  fejkglädje....

Vi lämnar dig vid halv elva. Jag är helt tom

Jonas och jag åkte in vid nio igår. Vi vet att du inte ska åka till REHAB som det var bestämt från början och som verkade hur bra som helst och även du tyckte det.
Men dom vågade inte ta emot dig vartefter du ändrade dig i ditt tänk. 

Rymma, klara din ångest själv, vill inte leva....osv.

Du ligger på madrassen på golvet när vi kommer. Läkaren sitter hos dig och vi försöker prata dig tillrätta att du ska åka med frivilligt och ta hjälp från psyket men du totalvägrar med din svarta tomma blick

Du vill bara att vi ska gå ifrån dig. Din kolsvarta blick igen. Den som du har utan lugnande i kroppen.

Vi går ut och pratar med doktorn. Hon är bekymrad för hon vill verkligen inte skriva ett vårdintyg för tvångsvård men känner sig tvungen eftersom hon anser att du kan skada dig själv och inte vet ditt eget bästa om du sticker ifrån vården.

Detta innebär att att du måste till psykakuten för en bedömning om fortsatt vård.

Hon kommer att beställa ambulanstransport med polis för att du ska hamna på plats utan större incidenter. Hon vet inte riktigt hur dags det blir....

Vi sitter utanför avdelningen och väntar på lite närmare besked. Fredrik kommer och undrar om vi tycker att han ska gå in.
 Det vill vi. 
Det är få personer som du har sådant förtroende för som Fredrik.

Jonas och jag sitter utanför i nära två timmar för att prata lite med Fredrik när han kommer ut.
När han kommer så berättar han att du har druckit mjölken och ätit mackan som vi hade med oss men han berättade även att du hade hållit med om att det var lika bra att du blev inlåst för annars hade du ändå rymt...

Både Jonas och jag var otroligt glada för att Fredrik kunde prata dig en liten gnutta tillrätta. 
Han är som ett vitaminpiller för oss alla.

Jonas och jag går och äter i sjukhusmatsalen. 
Jag mår jätteilla och är jätteledsen och har svårt att äta. 
Vi väntar på att sköterskan ska ringa. Hon skulle ringa när du lämnar sjukhusavdelningen

Hon ringer och säger att nu är du på väg.

Jag ringer direkt till psykakuten och frågar om dom tycker att jag ska komma på en gång eller om jag ska vänta lite eller inte ska komma alls....
...dom kan ju såklart inte riktig svara på det. 

Jag bestämmer mig själv. Jag måste visa att jag finns i närheten för dig hela tiden och dessutom så vill jag se stället och personalen.

Jag kommer dit. Möter en sköterska som säger att du inte vill att jag ska komma in. 

Jag blir jätteledsen och både hon och jag känner en magkänsla om något annat som vi inte pratar om....
I stället säger hon: Jag ska kolla en gång till. Hon kommer tillbaka och säger att du vill att jag ska komma...

Jag går in i undersökningsrummet och vi gråter och är ledsna både du och jag. 
Du vill inte leva. 
Jag säger att du nog inte vill dö men att du bara inte vill leva och må så här. 

Jag säger att du måste släppa kontrollen och släppa taget, våga hoppa,...våga ta hjälp. 

Du klara inte detta själv.

Jo, det tror du.

Det kommer två sköterskor som jag inte får någon känsla av alls... det är obehagligt.... 
dom rotar igenom dina kassar går igenom dina saker. 

Vi går till avdelningen.

PIVA

Det är värre än på film. Ett kalt rum. Det är kalare än kalast.

Jag blir bedrövad, men försöker att inte visa något. 
Jag är så nära panik man kan komma. 

INGEN kan bli frisk här, ingen i hela helvetet kan bli frisk här och i synnerhet inte du......

Jag vill både rusa härifrån samtidigt som jag bara vill lägga mig och hålla om dig och aldrig släppa taget.

En läkare kommer och vi pratar. 
Sedan går läkaren och jag ut och pratar en bra stund. Han berättar att han träffade dig en gång ett par veckor innan olyckan. 
Då ville du ha hjälp men tog ändå inte emot hjälp.....

Vi pratar en bra stund. Sedan säger han att han ska gå på semester nu...

Jag går tillbaka till dej fast du sa att jag inte skulle komma tillbaka när jag gick iväg med läkaren. 

Du är iskall
Du blir arg
Jag sitter kvar
Du tystnar

Tittar på mig en och annan gång med svart blick och ifrågasätter varför jag är kvar. ....

Det kommer in en sköterska och du säger att du vill sova på golvet. 
Hon är lite motsträvig och du blir vansinnig. 

Du reser dig på din tunna, tunna, vingliga kropp...drar argt och vingligt ner madrassen på golvet och ber mig ännu en gång att gå och inte komma tillbaka, ingen ska komma och hälsa på dig..

Jag känner att vi nått gränsen och att jag från nu bara kommer att trigga dig....
..jag lämnar dig med en hemsk känsla..

Kommer ut på parkeringen. 
Jonas är utanför. 
Jag är lika ledsen och förtvivlad nu som jag var dagen efter olyckan.

På något vis nästan mer förlamad nu. Hopplöshet från helvetet..

Vi sitter på staketet som är vid parkeringen i närmare en timme tror jag. 
Tårar och snor torkas inte, bara rinner och gör pölar

Det enda jag säger är att det kanske hade varit bättre och humanare att släppa ut dig och låta dig ta livet av dig...det hade på något sätt varit humanare. .....fyyy faaaan. 

Detta är mycket värre än Lund.

Vi tar oss hem i varsin bil
Jag ringer Elvira och berättar och bara gråter. 

Jag hämtar Ture på golfbanan på vägen. 

Vi kommer hem. Jonas är redan hemma. 
Helt knäckt. 
Framför allt av mina hemska ord utanför psykakuten. 

Dom orden som jag just då verkligen menade för att jag kände så.....ingen vill känna så....tro mig

Han var förtvivlad. 

Jag tvingade till slut honom att åka iväg och spela golf med Göran och Scott. 
Dom hade bestämt innan  men Jonas hade blåst av, men ringde upp och sa att hans hustru tvingade honom....ja, jag gjorde nog faktiskt det

Han åkte. Jag fattar inte att han klarade det, men han litade nog på mitt omdöme. 
Jag sa att  jag kunde absolut inte på några villkor trösta honom eller stötta honom, jag hade fullt sjå att hålla mig i mitt eget skinn utan att bli fullkomligt hysterisk,  men jag visste att dom skulle kunna.

Fick ett sms av Fredrik. Någon hade sökt honom från hemligt nummer. Trodde jag att det kunde vara du? 
Ett litet hopp tändes...
Jag gav honom ett nummer och bad honom ringa och kolla. 
Han smsade tillbaka och sa att det var det. 
Jag blev så sjukt glad. 
Du hade tagit dig för något....
Vi hade någon länk till Vanja liksom...när hon inte ville veta av oss

Det gick en liten liten stund sedan kom en knackning. 
Det var fantastiska Agneta, Fredriks mamma. 
Hon kom så in i bomben olägligt, lägligt liksom. 
Fantastiska, modiga, människa. 
Vi har aldrig träffats för att umgås och ändå så bestämmer hon sig för att bara komma...

Lasagne och sig själv och med information att även hon hade pratat med dig. Du hade även ringt till henne och ni hade bestämt att Agneta skulle komma till dig kl 11 dagen efter.

Agneta stannade. Vi drack te och pratade om dig. 
Tiden före. Nutid och framtid, för dig...

Ture satt med hela tiden och flikade in lite här och där. Han gjorde fint på bordet och satte fram sitt godis i en skål och lite jordgubbar. Han är fantastisk när det gäller.

Han ringde också avdelningen och fick prata med dej. Du lät glad över att prata med lillebror och jag blev glad av det.

Agneta stannade några timmar och det kändes så himla bra. En länk mellan dig och mej liksom. Det kändes också så bra att jag inte behöver tränga mig på dig idag men att du ändå får besök av personer som du är trygg med.

strax före midnatt körde Ture och jag och hämtade Jonas hos Göran. Dom hade bastat efter golfen och haft det jättebra. 
Jag är väldigt glad för Jonas skull. För att han har sina fantastiska vänner som hjälper och stöttar. 
Lite batterier som laddas för att orka bryta ihop och komma igen......

Somnade helt slut och vaknade för ett par timmar sedan med en kropp som är mer än förtvivlad, ledsen och det värsta av allt...jättelite hopp......så olikt mig,  att jag blir rädd, nästan skräckslagen......

******

När jag läser dom här gamla inläggen så fattar jag knappt att vi är där vi är idag, det känns mer rimligt att vi hade haft både skilsmässa, alkoholproblem och klippkort på psyket allihopa liksom.....

Men i stället så tycker jag att vi har det riktigt bra, förhållandevis...

....åtminstone tycker jag det när det är bra dagar...

Jag känner mig stolt över mig själv, som på egen hand  har lärt mig så mycket hur jag ändå på ett hyfsat bra sätt kan stötta, styra och ta hand om en person med psykiska funktionshinder och hjärnskada.

Jag känner också en oerhörd tacksamhet till Vanja som tillslut har vågat lyssna och lita på mig och prova mina stigar som jag har föreslagit, annars hade vi ju aldrig kommit framåt

Jag känner mig också oerhört glad och tacksam till min kära make som till 99% stöttar ALLA mina tankar och kring detta, jag hade aldrig vågat tro på mig själv så bra utan hans stöttning i detta

Jag känner mig också väldigt glad och tacksam till älskade skitunge nummer ett och mamma, utan alla våra samtal och deras varma hejarop och lyssnande öron, hade vi heller aldrig varit där vi är idag

Jag känner mig också så oförskämt glad för alla mina superkloka Lovely Ladies, hur kan man ens överleva utan dom, liksom...

Sedan har jag ju såklart en hel skock till med fantastiska personer som har underlättat för oss på vår resa....farmödrar, grannar, exsvärmödrar, arbetskamrater, facebookkompisar, vårdkontakter, personliga ombud och sist men inte minst, alla djur, STALLET och ALLA där, ni är fantastiska!

Jamen då blev ju detta ett litet skryt och tacksamhetsinlägg helt enkelt! 

Kärlek & Glädje åt Alla! 

" ge aldrig upp, det mesta löser sig på ett eller annat vis"

Alla som är döda, 

vad gör ni 

 var är ni....

  lite fler djupare tankar än vanligt 

en sån här helg....

när ljus och lyktor brinner extra

jag vill minnas

någon kanske undrar och hoppas på något...

tankarna måste få sin plats och sin tid 

tankar som har blivit hårda klumpar i magen måste smekas mjuka

 tankarna måste få klappas om och smekas varsamt

 tankarna måste få finnas och få ha sin plats

 tankarna behöver ältas om och om igen men också bytas ut ibland

men

 

det finns alltid ett

men

Det viktigaste, 

 

och det är vi

 

vi som är kvar här och inte har fått något ljus eller en lykta  ännu

Var är vi och vad gör vi...

innan vi hamnar där

där bland dom vackra lyktorna.....

Det är det viktiga! 

Tankarna på dom som är borta,

 dom måste få finnas 

dom måste få åka med 

i ett eget litet renbäddat skrymsle med mjuka kuddar i våra levande kroppar

där kan dom få vara 

vi vaggar runt dom 

låter dom påminna oss om att vi själva faktiskt är kvar här....

.....än så länge.....

Kärlek & Glädje åt alla!