...att inte sova tillsammans

Att vara ett par, gifta eller sambo brukar nästan alltid betyda att man delar säng om nätterna......

Men man måste inte dela rum....det är liksom inte lag på det....

Detta ämne kan vara lite känsligt, det vet jag,  det är väldigt synd, för ibland kan det vara en väldans god ide´, att faktiskt ha skilda sovrum, om man har möjlighet

Nu har du säkert räknat ut att det är så i min familj , och det är sant

Egentligen började det nog redan när Ture var nyfödd och stökade lite på nätterna, då turades vi om att sova i "skrubben", ett litet extrarum/förråd.

Om man var den föräldern som sov i skrubben så visste man att man fick vara i fred hela natten och fick vakna utvilad för att ha lättare att orka med dagen och kanske nästa natt när man hade Ture.

Det blev ju lite lättare för den föräldern som var sömning och hade nattvakt, för man visste ju att nästa natt kunde man se fram emot att man skulle få sova i lugn och ro eftersom det då var ens tur att få sova i "skrubben"

Helt enkelt en superbra lösning tyckte vi

Men Ture blev faktiskt så småningom en stor kille som inte behövde så mycket nattvak..
och efter några år till så flyttade Elvira hemifrån, ett rum blev över...

Jag tog mod till mig...och stod på avstånd,  när jag föreslog för min kära make att jag tyckte att vi kunde ha var sitt sovrum...

Jag misstänkte nämligen att förslaget inte skulle bli jättepopulärt direkt, att det nog behövde sätta sig lite liksom.....

Jo, så var det....

Han trodde nog att jag typ ville skiljas, men jag ville ju att vi skulle ha skilda sovrum just för att vi INTE skulle skiljas....


Det finns vissa (tre) saker  som jag blir direkt odräglig av, sådär så att jag knappt står ut med mig själv

Det är:

1: Dålig sömn
2: Dålig eller/och försenad mat
3: Dåligt med motion

Att dela sovrum med Jonas innebar att bli väckt av snarkningar, av att han går och lägger sig senare eller/och  att han ibland går upp tidigare....
Något av dom tre sakerna händer ju varje natt....

Eftersom Jonas för det mesta är en klok man och make så insåg han så småningom själv fördelarna....


Så hos oss funkar det ungefär så här:

Jag går 9/10 gånger och lägger mig först
Jonas följer 9/10 gånger med in till mitt rum  och läser godnattsaga..........
Jag somnar tvärt
Jonas går upp till sitt krypin och surfar runt på sin padda, det är någon tråkig deckare, kanske något fiskeforum, ja det är vad jag tror i alla fall, han kanske gör något helt annat, inte vet jag, men det man inte vet har man ju inte ont av, hahahha

Sedan sover vi gott i timmar utan att störa varandra

Jag vaknar från fyra och framåt, hämtar datorn för att skriva olika grejer, då vill jag vara ifred en stund med mina tankar och mina ord
Kokar kaffe och inväntar att Jonas ska vakna
Jonas vaknar och kommer tassande, antingen för att bara krypa ner hos mig en sväng eller för att ta sig en kopp nykokt kaffe

Fast ibland händer det ju att man inte vill sova  själv, man kanske tex är jätteledsen  och då brukar vi sova över.....
...ibland  behöver man ligga jättenära och tryggt och bara snusa på varann, det är supermysigt och jättetröttsamt.....

....jag snarkar visst också....jag som är en så fin dam.....skulle jag snarka....??

Vet inte om tänker tro på det....


Nåväl,
för er, ni som har utrymme och olika dygnsrytmer, våga prova på att ha var sitt rum,  det är faktiskt väldigt mysigt att ha ett eget kryp in som man får ha det precis som man vill utan kompromisser....

...på Jonas väggar hänger fiskespön och mctavla och på mina väggar hänger hästbilder och en garnhylla......


Man måste bara tänka på att inte gå och lägga sig om man är osams....
för..det blir inte alls bra...

...den som lägger sig först måste bli "nattad"på ett bra sätt...



Och som sagt det kan vara lite känsligt att föreslå men det är fett värt det......



Tänk på att...

...det kan vara nog så mysigt och spännande att skicka sms och smyga mellan sovrummen också....

Kärlek & Glädje åt alla!

Det händer alltför ofta att min mun rusar iväg före hjärnan och berättar min livshistoria till höger och vänster för allt och alla som vill höra på men även för dom som inte vill, men inte vågar säga till mig att vara tyst så att andra kan få lite luft också...

När min hjärna väl lyckas få tyst på munnen efter att jag berättat om mig själv, egentligen,  alldeles för länge, så får jag ibland reaktionen "Men herregud Jenny, hur har du det/hur har du haft det egentligen???"

Då börjar jag undra om munnen har stått och ljugit eller i alla fall överdrivit, jag menar så farligt är det ju inte, det finns ju dom som har det mycket värre. Och så får jag skämmas lite över munnen jäkla babblande.....


Jo, lite intensivt har det varit dom sista åren faktiskt men det betyder ju inte att alla vill lyssna, det är ju det där med att min mun bara plarrar på när den väl börjar...jag har svårt att lyckas få den att tala lite lagom....det resulterar ofta i att när jag väl kommer på den och ber den hålla truten, så kan jag bli helt tvärtom och knäpptyst i stället...hahaha

Det är precis som att om jag väl börjar så kan jag inte sluta, precis samma som när jag öppnar en påse Polly eller en Toffifee, jag kan inte sluta förrän allt är slut eller att jag har berättat allt. Konsten är liksom att inte börja tugga......

Men, men, jag jobbar på det, hela tiden, både tugget och tugget.......

Ibland när jag står och lyssnar på någon så får jag koncentrera mig så mycket på att inte börja illprata så att jag inte hör vad den mittemot säger för jag måste hela tiden säga till mig själv "var tyst och lyssna, var tyst och lyssna..." det brukar funka tills den mittemot frågar något om mig och då är det kalkat....pinsamt men sant..

Då börjar jag igen....suck...och har jag berättat allt så drar jag gärna igång någon diskussion som är lite känslig, irriterande eller utmanande....gärna där jag vet att folk har åsikter.......allt för spänningen......och för att jag älskar att röra om i andras hjärnor och få dom att börja tänka på nya sätt....märklig hobby, jag vet...

Jag vill ju så gärna kunna lyssna lika mycket som jag pratar, men blir det minsta lilla för ointressant eller går för långsamt, så tappar jag fokus och hamnar någon annanstans i tankarna eller börjar plarra själv.......pinsamt men sant...

Men jag är inte den som är den, jag är medveten om det och jobbar vidare på den biten också....tro mig...även om det inte alltid märks när du står där och berättar något för mig och min blick ser lite frånvarande ut och förmodligen är någon helt annanstans.....

För jag vill, jag vill verkligen, därför att jag tycker att andra människor och deras historier är intressanta,  men det är såå svårt det där med att hålla fokus och koncentration

Det är betydligt  lättare om man, springer, går eller jobbar samtidigt, då brukar det vara mycket, mycket enklare att hålla fokus och lyssna....

Men i annat fall så behöver det liksom vara saker som jag tycker är riktigt kul, irriterande eller spännande eller som kan skapa en diskussion annars tappar jag genast fokus och börjar fundera på något annat....

Förstår att jag inte alltid är så lätt att umgås med/leva med/ jobba med....

Det är bra när någon ibland "väcker" mig lite när jag ser lite tom ut, en del är snälla och gör det, puss på er, man vill ju helst bli bättre på det man är är lite dålig på .....och då kan man ju behöva lite hjälp på traven i bland

Vem gör ens sådan här mössor.....

Men hur som helst så  är det bra att kunna skriva av sig lite, och här kan ju var och en sluta läsa/lyssna när den vill och jag får prata precis och få ur mig hur mycket jag vill,  utan att trötta ut någon....riktigt fiffigt faktiskt!

Kärlek & glädje åt alla!

....att må psykiskt dåligt och löpning

Att våga titta långt iväg,  både framåt, bakåt och åt sidorna är både trevligt och spännande,  men om man inte mår så psykiskt bra .......

(Här ser jag ut att inte må så bra, men allt är inte alltid vad det ser ut att vara! Jag mår superbra och är ute och räsercyklar med min vän Spättan)

...då är det bra att lära sig att bara smygkika en pytteliten bit framför sig och inte åt en massa andra håll.

Jag har kommit på att min löpning har lärt mig så otroligt mycket om min hjärna och jag försöker så ofta jag får och kan förklara för dom i min närhet som  inte mår bra! 

Att springa har ju så makalöst många fördelar:

Man får fin, fina  lungor och snyggare ben,

man minskar huvudvärk och ångest 

man får starkt hjärta och fastare rumpa, 

man får egentid (om man vill) och finare hy,

man blir gladare och sover bättre

man får fungerande tarmar och mage,

man får nya kompisar och nya snygga löparkläder

man kan springa roliga lopp och utforska nya stigar

ja, listan kan göras såååå lång.

Och här kommer lite paralleller, löpning-psykisk ohälsa!

Helt ovetenskaplig men jag ser det jag ser och har varit med om det jag har varit med om.

När man mår väldigt psykiskt dåligt och hjärnan knappt får luft och man vet varken ut eller in.......

...då är det den allra, allra minsta, smalaste och knöligaste stigen,  man måste välja för att komma vidare...

...väljer du för stor stig/väg att ta dig fram på när du inte mår bra då får hjärnan alldeles för mycket utrymme att balla ur och andnöden och ångesten knackar lätt på för att slå undan benen på dig så att du inte kommer vidare.....

...så fort hjärnan börjar härja så måste man in på den lilla lilla stigen.....

...för om du fortsätter på den stora så blir det alldeles för lätt att kolla bakåt, framåt och åt sidorna och det blir alldeles för mycket för en hjärna som redan brinner....

...man måste hjälpa den lite att svalna av och fokusera på det lilla i stället.....när den inte mår så bra så måste man hjälpa den på traven liksom...

..det som händer när du väljer den allra minstaste och knöligaste stigen är att: 

Fokus måste ovillkorligen vara framåt men ändå inte längre än på nästa steg för då snubblar du.

På en liten stenig, rotig stig så klarar du inte kolla bakåt eller åt sidorna, inte heller för långt framåt för då ramlar du!

Istället tvingas du koncentrerat, här och nu, ta ett steg i taget för att inte ramla men ändå komma framåt.

och rätt som det är så har hjärnan fått svalna lite och du kan titta lite längre fram....och våga dig på lite större stigar....

Idag: Runstreak #3

Kärlek & Glädje åt alla!

...att stå för sin åsikt

Jag råkar visst ha fått en hjärna som ständigt tänker, tycker och funderar utan paus.....

MAN SKA STÅ FÖR SIN ÅSIKT!

Det ska man väl? 

Eller...?

Ja, jo, det ska man kanske..... eller inte....

Jag gillar att diskutera och naturligtvis gillar jag också att ha rätt. (Vem gör inte det?)

Men trots allt och konstigt nog så älskar jag faktiskt också att bli överraskad (kanske inte märks så väl att jag älskar det,  just där och då....  men efter ett tag så ) och inse att min åsikt var kanske bara sådär, när det väl kom till kritan liksom,  och någon vände på den.

Ja, ja, först kanske jag inte blir särskilt glad att någon kommer och säger att jag hade fel men sen tycker jag att det är kul,  när jag inser att jag lärt mig något nytt....ett kliv framåt tänker jag!

Fast det är ju så klart, för stunden roligare,  att tala om för någon med annan åsikt,  att min är minsann mycket bättre och få den personen att förstå det...men...det tar mig liksom inte vidare på min väg genom livet......


Så även om man alltid har fått lära sig att man ska stå för sin åsikt, så är det kanske faktiskt inte alltid det bästa, om man nu vill vidare, utvecklas och lära sig nya saker och förstå nya infallsvinklar.....

Eller?




Idag tänkte  jag genomföra dag 2 (Runstreak)

Kärlek och glädje åt alla! 

...något nytt och spännande

Idag tänkte jag ge mig på något nytt

Det känns väldans spännande

Efter att ha läst en artikel i DN om en tjej,  Ellen Westfelt som har en  Runstreak på 2000 dagar i rad, så insåg jag att det där är ju typ jag,

jag ska bara börja liksom.


Så jag börjar idag helt enkelt, idag blir dag Ett!

Minst 1,6 km eller minst 20 minuters löpning varje dag, alltså varje dag, utan undantag för då måste jag börja om från dag ett...

Passar mig precis, jag gillar inte och fattar inte grejen med vila, vila är ju liksom det enda vi gör typ hela tiden, visst är det så att man inte kan vrålträna varje dag, men vila för att man har sprungit några km dagen före i masigt tempo ....no,no,no, varför då?



Undrar just hur många dagar jag kan få i hop

Sjukt spännande och inspirerande och precis mitt tankesätt så egentligen blir det nog ingen större förändring för mig mer än att jag kommer att börja skriva in 1,2,3,4,5...osv.plus sträcka och tid i kalendern
Jag är ju redan oftast ute varje dag på någon liten tur

Såå spännande och roligt med lite nytt tankesätt, dra ner på träningen men ändå öka liksom....väldigt kravlöst ändå, jag menar 20 minuter eller 1,6 km...det är inte särskilt mycket men man får ändå vara nöjd, "sååå fiffigt",  som min pappa hade sagt!


På så vis är jag inte speciellt krävande när det gäller spänning precis, ha,ha,ha


Nä, här kan jag inte ligga och dra mig längre klockan är ju över sex och granntuppen är helt galen och jag vill ut i skogen och starta igång min RUNSTREAK, dag 1

Kärlek & Glädje åt alla!

...ledsamhet och gammal disk

När man vaknar vid fyra och kommer på att ledsamhet kan jämföras och bör behandlas precis som disk.....

Man måste ta hand om den och man måste ta hand om den fortast möjligt och riktigt ordentlig,

för om du låter minsta lilla vara kvar, så biter det sig fast så himla hårt liksom...

Kanske byggs det till och med på obehagliga saker om man inte har tagit det direkt......


Kanske den brända stekpannan verkligen inte går att få ren direkt...
...men då måste den i alla fall läggas i blöt...
....diska efter en stund...


Kanske, om du är extremt ledsen, måste du prata, stöta och blöta och gråta eller skriva lite först....
....spring efter en stund.....





Men hur ska man ens göra då?

För egen del, så insåg jag häromdagen, att en av anledningarna att jag ger mig ut och springer fast jag är superledsen och det känns jättemotigt, är just att jag får dän allt då...

....även sånt som ligger allra allra längst inunder.....
..inget kommer liksom undan om jag springer på ordentligt,
...hårt eller länge.... helst båda

Jag blir typ helt rendiskad hela jag


Min sista ledsenlöprundan som jag tog mig an var i måndags, allt kändes bara för djävligt.....

Men när jag kom hem så kände jag mig helt ren,
fortfarande ledsen och 
det fortsatte komma ledsamhet med ojämna mellanrum,

men den var ny och den var ren,

och mycket lättare att bara skölja av,

ingen gammal glömd och gömd...

Lite svårt att förklara och förstå kanske....

Men disken ligger inte i kvar ingrodd i diskhon....

Det finns ren och fin disk att plocka fram ur skåpen...


Det går lättare att plocka fram skratt och njut när man inte måste gräva bakom all ingrodd ledsamhet...


 Egentligen den enklaste sak i världen..


Så,

om du är väldigt ledsen,
prova att göra så här:

* Ta på dig sköna skor och kläder
* Sätt på din bästa tuffaste hårdrockslista
* Lämna prestationer hemma
* Börja lungt tills ledsamheten kryper på ordentligt, gör den inte det så öka farten
* Ledsamheten kommer så småningom med full kraft, tro mig, detta har jag gjort nu så många gånger
* Låt den komma, låt den sopa till dig ordentligt, ledsamhet, andnöd och tårar om vartannat, bara att stanna och låta tårar och snor spruta en stund, försöka hitta lite ny luft, klappa om dig....

* När du är färdig, börja springa vidare, lite försiktigt, nu är ALL disken ren och när den nya kommer så räcker det nästan  att bara skölja av om du tar den direkt och det är inte alls lika arbetsamt



Så nu vet du, låt inte disken stå och gro in sig, det blir så himla mycket jobbigare att får rent
Precis samma med ledsamhet, låt den inte får gro in sig, den blir så mycket jobbigare om den får bita sig fast


Ja, så är det

Har du gamla ledsamheter i kroppen, spring satan med gitarrer och trummor  i öronen tills dom blöder och kroppen skriker, och tårar och andnöd kommer, det gör sjukt stor nytta, jag lovar

Kärlek & Glädje åt alla!

..Älskade lilla Adonis

Jag vill verkligen inte vara bitter och gnällig men asså...


Jag tror jag snart blir idiot.....om man nu kan bli något som man delvis, enligt vissa, redan är...

Jag tyckte att min rynka i pannan eventuellt hade blivit något mindre......



Ett par veckor har vi varit i riktigt hyfsad takt i familjen..

 ...jag tror faktiskt vi har haft några av våra bästa veckor/ månader på många år

Vi har liksom varit i bästa balans efter våra förutsättningar och förmågor


Men då DÖÖÖÖR ADONIS!!!!!!

JÄVLAR I HELVETE

Han vaknar aldrig upp igen efter en sketen jävla  operation efter en olycka.......


Han som har lyft våran familj så högt över lägsta nivån....


Som han har tröstat ångest och tårar

Som han har sysselsatt oss

Som han har motionerat oss

Som han har fått oss att skratta dagligen

Som han har givit energi...



Och så dör han.... fast han knappt har blivit vuxen....

Jag står faaaan inte ut.....(fast det gör jag ju)


Jävlar i helvete, kan inte livet bara  få rulla på lite, måste det vara så ledsamt såå ofta...

Älskade hund som hjälpte oss upp ur det djupa hålet och delade med sig så mycket av sin galna energi och sprudlande glädje och hjälpte oss att bli mer glada, balanserade och lekfulla

FY FAAN VAD DETTA BLIR TOMT

ÄLSKADE LILLA ADONIS💔

Tack för att du tog med oss en bit framåt på glädjens stig, det kom att betyda oändligt mycket och jag kommer att vara dig evigt tacksam, du lilla spillevink och bästa kompis💗!