.....måndag...

Måndag morgon.

Jag vaknar som vanligt tidigt.
Brukar ju vakna tidigt men sedan olyckan så vaknar jag extremt tidigt, runt fyra.
Det känns som att jag har sovit bra och lugnt dom timmarna som jag har sovit men så fort jag vaknar så går huvudet på helvarv och börjar försöka sortera allt.

Undrar hur Vanjas natt har varit?

Undrar hur dagen blir?

Känner mig lite tom och anar en huvudvärk som är på ingående.

Jag måste ut. Jag måste ha luft och skog.

Klär på mig och går ut. Jag märker att det inte har någon inverkan alls, det gör mej orolig.
Om jag inte kan hämta kraft i skogen .......jag tvingar mig att gå vidare men benen är liksom tunga och motivationen är nästan obefintlig.  När jag har gått en bit så inser jag hur enormt mycket det har växt på två veckor medan vi har varit i Lund. Jag kommer ju nästan inte fram på min stig, det är som ett hav av grönska och lupiner, jag kommer på mig själv att jag ler en gnutta, åtminstone inombords. Det är mycket liv.

Är nästan hemma när jag möter Ture som ska cykla iväg till bussen. Första dagen i skolan efter olyckan. Han har själv valt att gå. Jag sa att jag absolut tyckte att han skulle det om han tyckte att det kändes rätt. 

Han känns pigg, fräsch och munter, (raka motsatsen till mej) det glädjer mig. Jag följer ryggtavlan på honom med blicken och tänker att jag vill springa ifatt och hoppa upp på hans pakethållare och också vara pigg, fräsch och munter. 

Går hem. Jonas är i köket. Vi kramar om varandra men säger inte så mycket. Jag tar en dusch, hänger en maskin tvätt. Sitter i telefonkö till folksam. Jag vet inte riktigt varför jag ringer dit men jag tänker att vi kanske har någon form av försäkring som ev. täcker några omkostnader från Lund....eller kanske måste jag skadeanmäla Vanjas olycka...jag vet inte riktigt. Efter drygt tjugominuters telefonkö så säger dom att att det har blivit något fel....jag orkar inte ens bli en gnutta sur 

Jag ringer inte igen...en annan dag....

Jag kan inte bestämma vad jag ska ha på mig. Jag tänker att jag vill ha klänning. Jag har bott i mjukisbyxor i två veckor, jag som aldrig går i mjukisbyxor ens hemma. Men Ture och Elvira köpte ett par till mej första dagen i Lund, jag flyttade in i dom.

Det blir inte klänning det blir mina sköna, gamla gröna linnebyxor och en tröja som är lätt och ta av och på trots min "frozen shoulder" . Jag känner mig bekväm men börjar nästan lipa av irritation när jag ska få ordning på håret. Det är nästan omöjligt med bara en vänsterhand som når upp.

Det blir tofs med Jonas hjälp som vanligt. Vanligt är skönt.

Vi kommer iväg till sjukhuset. 

Vi säger godmorgon till Vanja. Talar om för henne att vi är där men hon är inte med. Hon sover djupt. Mamma kommer. Idag är det Tildes student. Det finns en liten tanke att vi i alla fall skulle knata iväg och se när hon springer ut... 

Mamma kramar om oss. Pratar och klappar lite på Vanja. Efter en stund går mamma och jag ut och sätter oss och pratar lite i väntrummet. Mamma går iväg och äter. Jonas och jag sitter hos Vanja, allt är ganska lugnt. Ny läkare idag. Får inte så bra kontakt. Hon känns lite ung och ......jag vet inte....

Vanja får lite ny medicin som ska hinna verka innan nästa väckningsförsök. Vi hinner äta innan.

Vi går och möter upp mamma och äter libanesiskt på  Mammornas Cafe´i Utvandrarnas hus. Jag kom på mej själv att le flera gånger. Hon som jobbade var härlig, maten god och jag blev jättemätt.

Dags för väckning. Det går långsamt. Klockan är tio i två. Vanjas kropp börjar röra sig och jag tänker att det känns som att det bara är  kropp som vaknar. Hon känns inte som att hon är med alls. Hon vevar mer och mer och svetten rinner på henne. Hon jobbar och jobbar. Ser ut som man känner sig när man har influensan med riktigt  hög feber. Det gör ont och värker i hela kroppen. 

Ture kommer. Mitt huvud värker. Nya sköterskor kommer som ska jobba kväll. Jag känner att jag blir orolig och förbannad. Det känns som att dom inte ser Vanja eller oss dom, dom springer mest runt och tittar på apparater, sladdar och papper...Vanja lider, min orosklump växer. Sköterskan som varit med hela söndagen och måndagen kommer tillbaka, jag blir trygg en liten stund när hon tar kommandot. Hon ser oss hon ser Vanja. Hon går hem för dagen. Helt plötsligt står Jonas och jag på varsin sida om Vanja och det känns som att allt hänger på oss och dom nya sköterskorna bara springer förbi och låtsas att det regnar....Jag säger till mej själv att gå därifrån så att dom kan och måste börja jobba på riktigt.....Jag kör hem Ture. Får två oväntade samtal där det känns som att jag pratar om någon annan familj än min egen...

Kommer hem. Kör tillbaka. Vanja har fått eget rum. Sviten. Jag misstänker att dagsköterskan är inblandad i denna sköna flytt. Tack och lov för eget rum. 

Vanja kämpar fortfarande, Jonas står tryggt vid sidan. Han är slut. Han lider också. Vanja är dygnsur av svett. Lakan och kläder och kudder byts. Klockan närmar sig sex. Olika mediciner provas, ökas, minskas, morfin för smärta och för lugn.....inget hjälper något vidare. Jonas nöjer sig med alvedon för sitt huvud även om han nog gärna skulle ta en rejäl dos av något annat. Klockan går sakta, jag hinner vänja mig vid sjuksystrarna och börjar förstå och tycka om. Det är skönt. Det börja skymma. Vanja kämpar, Jonas går ut ur rummet. Jag fortsätter hålla hennes höger hand som behöver punktmarkeras för att inte ställa till mer trubbel än nödvändigt. Jonas kommer tillbaka. Plötsligt tycker jag mej se  ett litet annorlunda ansiktsuttryck på Vanja när hon hör Jonas. Jag vinkar fram honom. 

Han kommer jättenära henne och talar lugnt och tryggt, hon  släpper efter och vill börja gråta....ett par gånger. Jag vill också gråta, allt är sorgligt, men lite lättare, första tydligare medvetandet sedan i morse, vi är så trötta.  Klockan är nog åtta ungefär. Vi vill bara att hon ska få ro igen, hon har kämpat så många timmar....läkaren vill vänta en stund till, en stund till, en stund till...jag går ut och ringer Ture och säger att vi är snart på gång, vi åker så fort Vanja får ro. Samvetet för Ture som är själv hemma......Går tillbaka. Gnor lätt men bestämt i jämn fart på Vanjas vader. Benen blir stilla och hon får ro en stund. Det är skönt för båda. 

Det är mörkt nu. Sjukhusets alla korridorer är alldeles stilla när vi går igenom mot parkeringshuset. 

Pratar med Ture i telefonen nästan hela vägen hem, jag tänker att han kommer vara trött i morgon, klockan är halv elva. Kommer hem. Slitna. På våran köksö står ett "kit"......

Jag börjar nästan gråta av glädje......min kära granne och vän Anne har varit och lämnat. Ingenting känns bättre just där och då. Det är så mycket omtanke som ligger där på köksön. Ska ätas med andakt i morgon. 

Mår illa när jag står över handfatet och borstar tänderna, sjukhuslukten....

Jättetrött, somnar ovaggad! 

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

....hur lite som behövs för att man ska vilja fira

Söndag morgon


Efter mitt blogginlägg i lördags morse så gjorde jag mig färdig för avfärd mot Växjös intensivvårdsavdelning...

Klumpen i magen växte och växte, tårarna och snoret rann och rann och jag körde långsammare och långsammare mot Växjö. Halvvägs framme så fick jag köra in till kanten för att andas lite djupare och tala om för mig att skärpa mig!

Jag kom fram, hittade en parkering långt från sjukhuset, gick med långsamma steg mot mitt mål.
Kom upp på rätt våning, bara 48 trappsteg, så smärtan i bröstet som alltid lättade i dom 220 trappstegen i Lund, stannade kvar.

Kom in till Vanja. Allt som "vanligt". Lite stressad hade hon precis varit så dom hade fått öka dosen sömnmedel en gnutta, så när jag kom så sov hon lugnt och avslappnat.

En människa som jag kände igen dök upp. Jag kopplade först inte vem hon var eller var jag hade träffat henne men hon kändes bekant, igenkännande och varm. Hon hade tydligen varit  där och tagit emot direkt efter olyckan, det var alltså andra gången vi sågs.
Det kändes bra på något vis.

Någon timme gick. Läkaren kom. Han ville veta lite om väckningsförsöken i Lund. Hur hade det varit? Hur länge? Var hon stressad? Beteende?

Jag tänkte mest: Hur gammal är han? Vad har han för utbildning? Hur bra magkänsla har han? Hur mycket bryr han sig? Gillar han sitt jobb? Är han duktig nog? Har han tillräckligt med information? Är han verkligen tillräckligt duktig...på riktigt?

Jag svarade så gott jag kunde och han sa att vi får prova oss fram lite.....
Jag tänkte att jag vill nog inte vara med.... men kanske vill jag det.... eller inte eller vill jag....
Jag började med att vänta utanför. Jag väntade inte så länge. Sköterskan kom och min puls ökade.....
-Vill du komma, hon känns inte så stressad,  säger hon.
Jag kom fort på benen och gick in. Jag såg att Vanja hade det jobbigt men inte fullt så jobbigt som det senaste försöket. Jag gick fram till henne, nära....-Hej Vanja, sa jag. Då tog hon ett riktigt hårt tag om min arm och  hela hennes ansiktsuttryck ändrade sig till att se ut så som man känner sig när någon man känner sig trygg med äntligen kommer och kan hjälpa en att trösta och hjälpa att bära smärta och sorg. Man vågar liksom slappna av och bryta ihop och börja gråta.

Jag blev så  IN I HELVETES GLAD!!!! 

Plötsligt så kändes det som att det bara var jag och Vanja i rummet och jag kunde trösta och peppa och jag kände att hon hörde och förstod. Även om hon inte kunde säga något eller öppna ögonen så kändes det helt fantastiskt. 

Det var liksom det första riktigt positiva på två veckor. 

Hon behövde komma till småland!

En liten liten stund blev det för oss innan hon fick mer sömnmedel igen och för att  komma till ro. 

Det är en jättepåfrestning för hela kroppen och hjärnan att försöka vakna, det kan man inte ta miste på!

Gick ut en stund och lämnade glädjande besked till dom närmaste. 

Nilla skickade ett sms och undrade hur jag hade det. Jag skrev att jag var ensam och hungrig och behövde gå ut lite. Hon kom med sallad, kärlek och värme. Vi satt en stund i solen vid sjön och jag kände att jag hade velat ha lite champagne! 

Kanske någon undrar hur man kan tänka så,  men tro mej, ingenting är normalt i huvudet och tankarna och ingenting är onormalt heller.  Det är bara att låta saker och ting ske, glädjas åt det lilla som kan glädjas åt. Passa på när det bjuds in till glädje liksom, ingen vet när benen slås undan nästa gång, PASSA PÅ!

Nilla gick sedan med upp till Vanja. Då sov Vanja så gott men när Nilla sa Hej Vanja så knep hon en snabb och lätt gång med sin vänsterhand (som inte har velat röra sig så mycket alls) om Nilla och det såg ut som hon ville säga något. Det kan hon ju inte pga. tracken. 

Sedan föll hon tillbaka in i dimman. Det var ett fantastiskt ögonblick till. 

Min älskade vän blev nog lite chockad och ledsen men jag var glad som en lärka. Jag är säker på  att hon ändå fick med sig glädjen hem när hon väl hade "landat" lite. 

Idag åker jag in till Vanja med mycket bättre känsla i kroppen. 

Tack alla som läser och skickar glädje, kärlek, energi och värme, det är fantastiskt att ha så mycket kärlek omkring sig även från dom mest oväntade håll!  KRAM

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

Söndag kväll

En mycket omtumlande dag! Jonas och jag åkte in i hop, jag glad och förväntansfull, Jonas precis tvärtom, mer sådan som jag var i går, mådde fruktansvärt dåligt och hade svårt att hålla ihop, han var ju inte på plats igår precis när Vanja glimmade till. Så jag förstår honom så väl.

Väckningen börjar och det blir en förskräcklig kamp på 1,5 timme.
Svetten sprutar på Vanja och man ser att hon har fruktansvärt ont i kroppen, hon river och sliter i alla slangar hon kommer åt, benen sparkar. Kräks. Försöker hosta, försöker gråta. Vid ett tillfälle lyckas hon kila igenom ett hål med sin fot....
Sliter ut sonden, allt är skrämmande och Jonas går ut lite och jag blir vrålfokuserad. Vanja kämpar. Läkaren är med hela tiden. Han säger åt systrarna med en sträng röst och blick, att vara tysta och inte krångla mer än absolut nödvändigt med Vanja och hennes slangar och grejer. Han vill att hon bara ska känna och höra mej som är det enda trygga just där och då.

Just där och då så kände jag att den där läkaren var väldigt trygg och säker: Puss på honom liksom. Jobbiga minuter. Svett som rinner och en luft som trycker. Plötsligt kommer Jonas tillbaka. Han har lyckats samla ihop sig lite. Han säger "Hej Vanja" "pappa är här" jag älskar dig" och en massa andra fina saker, tunga tårar trillar men han är samlad och man märker att Vanja blir lugnare.

På med sömnmedlet igen, nu måste hon få ro, nya kläder och lakan och vila lite och vi också. Vi är möra.

Nytt försök vid 15 tiden.

Vi lufsar omtumlade därifrån. Jonas känner sig såklart grundlurad på den fina upplevelsen som jag berättade om  igår. Jag förstår honom. Detta var 90 minuters lidande för Vanja , inte glädjande någonstans, det är inte lätt att stå bredvid.

Vi går och äter. Jonas hämtar Ture. Jag säger till Jonas att du måste komma tillbaka. Han tittar på mej och jag vet att han kommer att göra det. Jag vet att han måste, för sin egen skull, för Vanjas skull. Han vet också det. Det är svårt.

Vi pratade lite när vi åt, hur olika vi är i detta.
Det brukar ju alltid vara jag som bryter ihop och får panik och då är ju Jonas där. Trygg som tryggheten själv. Han vet alltid vad han ska säga och göra för att hjälpa mej.
Nu är det plötsligt ombytta roller.  Kanske har jag lättare att vara exakt här och nu, då blir det lättare att fokusera, jag vet inte...

Kanske har jag lärt mej detta av något långlopp. Jag kan ju liksom inte vid starskottet på ett sextimmarslopp  börja fundera hur det ska gå att springa i sex timmar, då skulle jag ju knäckas på en på en gång. Jag får ju ta en timme i taget. Jag vet ju att jag kan springa en timme, och en timme, och en timme.......

Här måste jag göra likadant, en timme, en timme, en natt, en timme, en timme en timme.....

Eller är det bara så att när den ena faller så står helt enkelt den andra kvar....

Klockan blir tre och Jonas, Ture och jag är beredda på en ny omgång!
Sömnmedlet stängs av och efter några minuter så märker man det tydligt på Vanja. Jonas har en stol och sitter direkt till vänster om Vanjas säng. Ture står på högersidan och håller i Vanjas högerhand. Det är handen som viftar och ställer till trubbel mest. Han håller stadigt när hon börjar.Han peppar och tröstar och hejar. Det känns som att det hjälper henne. Jonas sitter på andra sidan och mumlar och samlat till henne. Jag sticker fram huvudet vid sidan om Ture mest hela tiden och hejar på och klappar och håller koll på benen.

Det blir ganska lugnt väckninsförsök på ca. en timme. Inga uttdragna slangar eller fötter genom hål i sängen. Några gånger fick vi se hennes simmiga blick under halvöppna ögon det kändes märkligt men ganska bra. Hon hörde oss och jag tror att hon vid ett par tillfällen ville säga något eller kanske skrika något men det kan hon ju inte ännu pga tracken.

Efter timmen så sa läkaren att vi fick bestämma om vi ville fortsätta en stund till eller om hon skulle få sova igen. Det var fint av honom att vi fick bestämma det. (Jag tror att han visste vad vi skulle bestämma)
Vi var enade om att hon hade kämpat nog idag, så hon fick glida tillbaka in i dimman.

Vi gick till anhörigrummet, drack lite kaffe och var enade om att sista försöket var faktiskt riktigt bra....jämförelsevis då!

Vi gick in efter en stund för att se att hon hade det bra och för att säga godnatt. Då hade hon fått nya kläder och sängkläder igen och hon sov så gott så.

Det kändes ganska tryggt att lämna över till proffsen för att åka hem och  vara lite "vanlig", tvätta lite och äta lite och skriva av sig. Dock inte samma känsla för champagne idag som igår....

Kärlek och glädje åt alla!

...mammografi för att alla andra gör det, och andra "stora tåg"!

Nu kommer jag bergis att göra en och annan lite upprörd, det är jag fullt medveten om även om det inte alls är mitt syfte!

Syftet är mer att,  tänk en liten gnutta själv och läs på och ta reda på lite innan du "åker med dom stora tågen!"

Själv vill jag aldrig bara "åka med" när det gäller min kropp!

Min kropp är ju min allra bästa vän som jag ska  hänga i hop med tills jag dör! Jag måste ju lyssna jättenoga på den.  Jag kan ju liksom inte bara göra vad alla andra gör,  bara för att alla andra gör,  och sedan vet jag egentligen inte ett jota!

Så, så fort det kommer på tal, något som gäller vaccinationer, medicinering eller kontroller av hur min kropp mår eller något annat som ska göras med min kropp så är det tvärnit i min hjärna!

Jag hör liksom hur kroppen skriker:  Vänta lite...."Jag är frisk, låt mej vara, jag vill inte bli kontrollerad eller medicinerad! Jag blir orolig då och då blir jag sjuk!  Jag är ju frisk! KAN SJÄLV!"


Hallå...

......JAG VILL INTE  LETA FEL!! Vill inte, vill inte, vill inte, vill inte..

Jag har väldigt stor tilltro till min kropp. Jag tänker att,  om jag ger den allt grundläggande som den behöver så kan den åstadkomma mycket, MYCKET, mer än vad man tror.

Den ska få bra kost och  inte en massa processad  låtsasmat med en massa dåliga tillsatser! Den ska få sova, den ska få röra på sig mycket, den ska få frisk luft och den ska slippa att stressa.  

Om jag alltid noggrant lyssnar på min kropp så kan det faktiskt hända att den ibland skriker: "Hallå, hjälp mej, för nu kan jag inte själv och då hamnar jag ju i ett annat läge så klart!

Förresten, hur kan vi vara så in i bombens säkra på att vi inte har haft en och annan sk dödlig sjukdom utan att veta om det?

Hur kan vi vara så säkra på att inte kroppen har löst en massa sjukdomar på egen hand  just för att vi inte har varit och lagt oss i? 

Kanske rent av flera gånger om? 

Om vi återgår till mammografin så är det så här: En del cancer upptäcks inte. En del som upptäcks växer så väldans långsamt och skulle aldrig behövts behandlas!  Men i och med upptäckten och att det inte går att se vilken sorts cancer det är så drar man igång en väldans onödig behandling.

Och cancerbehandling hjälper ju som väl är i jättemånga fall,  men i alla fall, så startar man ju ett sjukt krig i kroppen, både fysiskt och psykiskt. 

Nyligen så har forskare gjort en studie i australien kommit fram till att stress och oro "matar" cancern. Cancer älskar stress, det är typ deras bästa näring och "fortplantningsföda".....

På stressade möss med cancer har man sett att cancern  har spridit sig till många fler och större områden än hos mössen som inte var lika stressade.

Vad händer vid väntan på provsvar? Vid ett provsvar som visar cancer och strax efteråt?? Vad gör jag med informationen och det svaret liksom!? Hur hanterar jag det?

Förmodligen blir jag  sjuukt orolig och stressad!  

Här lägger jag i hop ett och ett själv.....

...svåra beslut vi ska ta hela tiden, mammografi eller inte, svininfluensavaccin eller inte, cellprovskontroll eller inte...kortison eller inte....

Ja,  du söte värld vad mycket vi ska ta ställning till. 

Jag tycker så klart att man ska gå på mammografi om man vill det och känner så, men det är ju bra om man tar reda på lite runtomkring ibland och tänker lite själv.

Inte bara åker med för att sedan säga "Det visste inte jag, varför har ingen sagt det till mej!"

Och ja, jag har både hoppat över mammografi och varit på det....(ibland blir jag lite darrig när min man sätter ögonen i mej ;) och säger att jag ska gå...)

Seså, ut i naturen nu och stressa av, ät sedan mat och fika utan en massa skit och gå å lägg dig i rimlig tid ikväll! Fundera lite över vilka beslut som ska komma från dej själv och inte för att  "alla"andra gör.....

Inte svårt alls...

Kärlek och glädje åt alla!

...vart Sverige är på väg....

Ta en liten stund och läs och begrunda följande kommentarer direktkopierade från ett enda  FB inlägg......Det är bara några utvalda från samma inlägg....

"Jävla bra rätts samhälle vi lever i!!NOT!! Men hade våra ungar gjort likadant då jävlar hade dom haft tid" 

"Dåliga poliser som vanligt eller så bryr dom sig inte." 

 "Sjuka människor som gör såna här saker"

"Får snart beväpna sig" 

"Jävla idioter stryk ska dom ha" 

"Skottpengar på sådant beteende"

"Snuten. uppför sig precis som förväntat. Med en axelryckning. Nonchalant..dålig stil"

"Händer där ofta tyvärr"

   "För dåligt av polisen"                            " Nackskott"

".... är det inte där det bor en massa nyinkomna bidragstagare med uppgift att förstöra och ställa till jävulskap i en sk.no-gozon"

"Nu är det snart tid att beväpna sig!"                            "Skrota polisen"

"...knappast grabbarna Olsson & Persson som varit i farten igen...Nån, kände väl utanförskap & hade tråkigt..."

"Men vad ska man säga, välkommen till Sverige, gör va fan du vill vi har fult upp med att jag fortkörare....skattesmitare..."

"Kanske skulle lasta 0-90 och åka till........och kasta tillbaka lite sten!!!"

Hallåååå!!!

Om personerna bakom dom här kommentarerna kommer att fostra barn, fostrar barn eller har fostrat barn,  så undrar jag också vart Sverige kommer att ta vägen.! ??

Dom här kommentarerna skapar misstro till polisen...vi vill väl lära barnen att ha respekt för polisen?

Kommentarerna sprider budskap om att vissa saker händer betydligt oftare än vad det i verkligheten  gör...vill vi lära barnen att sprida falsk information? 

Man har en mycket nedvärderande ton som gör mig spyfärdig.....vill vi lära barnen att vissa grupper är bättre än andra, beroende på var man bor, vilken sysselsättning man har eller var man kommer ifrån?

Man förespråkar våld och hämd t.o.m. mord....vill vi lära våra barn att våld löser våld och att man ska ta saken i egna händer för att skipa rättvisa? 

Usch,  på er vuxna som skriver sådana här kommentarer utan att blinka, dessutom med ett språk som om ni vore uppgrävda och inte hade tvättat er på länge....

Jag kan bara se till mig själv när jag som ung tjej, hyfsat väluppfostrad, hyfsat svensk, från välbärgat område,  kastade snöbollar och isklumpar tills det plötsligt hamnade en isklump på kyrkans argaste tants bil.......jäklar vad jag sprang fort därifrån efter den  träffen......(det brottet måste väl var preskiberat nu va´?  Eller är det kanske pga mej som Sverige ser ut som det gör....och ja, jag skäms fortfarande)

Vad skulle mina föräldrar ha gjort annorlunda för att jag inte skulle ha gjort en så himla dum sak? 

Punktmarkerat mig? 

Jomenvisst, för så funkar det ju......eller inte....Men jag får väl anta att alla som har skrivit dessa kommentarer är guds bästa barn och har aldrig någonsin gjort en fluga förnär......

Därmed vill jag inte säga att det på något sätt är ok att kasta sten på bilar, det är rent för djävligt och även jag kan tänka tanken, att stryk skulle dom ha,  så skulle jag nog inte skriva det i en kommentar eftersom jag med endast en sekunds betänketid vet att stryk är misshandel och är ju också ett allvarligt ett brott som kan leda till skador och t.o.m. döden och det skulle nog definitivt inte hjälpa till att få bättre medborgare....

En liten sak till som jag funderade på när jag läste kommentarerna...vad gör vi med alla dom i trafiken som kör för fort, för vårdslöst och utsätter oss andra för livsfara,   ideligen, ideligen.som en del personer uppenbarligen tycker att det läggs för mycket resurser på ........

...eller dom som smiter från skatten som skulle kunna betala fler poliser....eller mer personal till äldrevården.....??

Jo, jag blir också så in i bomben förbannad emellanåt, men jag tänker att jag minsann inte ska sjunka ner på samma nivå, jag vill föregå med gott exempel så gott jag kan liksom! 

 

Så, nu har jag spytt klart och tänker lämna detta för att möta solen, skogen och den friska luften istället. Gör det du med! Man får inte hänga sig fast vid tråkigheter man måste bestämma sig för att se nya dagar och nya möjligheter...hela tiden...det goda ska vinna över det onda!

Kärlek och glädje åt alla!

...långpass för alla....

Nu så, nu ska jag reda ut vad jag tycker att ett härligt långpass är för något! 


Ett långpass ska vara minst dubbelt så länge som dom vanligaste passen,  men för den delen inte dubbelt så långt!

Ett långpass är ett löppass i jääättelångsamt tempo där man är ute läääänge! 

Det enda att behöva tänka på är att vara ute och röra på sig länge och inte fortare än att man kan njuta! 

Alltså,  fokus är länge, inte långt!

Våga långpass! Våga gå om du blir trött! Våga springa ultralångsamt! Våga ge dig iväg, du orkar mycket mer än du tror!

Ta med dricka, något gott eller en peng till kiosken,  om tanken är att just  ditt långpass kommer att vara mer än en timme! 

Om du vill gå en bit, gå en bit! 
Om du vill stanna för att lukta på blommor, stanna för att lukta!
Om du vill smsa din vän, smsa din vän!
Om du vill stanna för att se på utsikten, stanna för att se på på den!
Om du vill prova en ny stig, prova en ny stig.
Om du vill stanna för att stå på huvudet, stanna och stå på huvudet!
Om du vill stanna för att prata med någon, stanna och gör det! 

Låt dina långpass bli dina härligaste pass! Oavsett om det är en halvtimme eller tre timmar (inklusive fika då kanske....)

Kärlek, glädje och långpass åt alla!

....att få rynkor och hängbröst.....

.....Att bli äldre och få rynkor och hängbröst stör mig inte för fem öre, ha,ha,ha!

Jag skulle känna mig urlöjlig om jag gick mot femtio och klev upp ur sängen varje morgon med bröst och läppar som står rakt ut och inte en rynka så långt ögat kan nå! Det skulle kännas jättekonstigt och inte alls som jag. 

Jag vill ju att det ska synas att jag har varit med, liksom!

Det tycker jag är pondus! 

För mej är det inte särskilt mycket pondus med slät hy, putande läppar och bröst om man närmar sig femtio....det verkar bara jättemärkligt...

Faktum är att jag inte förstår den utseendefixeringen och åldersnojjan riktigt...

Jag kan förstå åldersnojjan så långt att man är rädd att tiden ska rinna iväg och att man inte ska hinna med allt,  men vad är problemet med att man förändras av livet?

Men nä, nä, det är ju inte det att jag inte bryr mej hur jag ser ut,  för det gör jag absolut! (kan man dock inte tro när man ser en del bilder, som tex den här nedanför, ha,ha,ha)

Jag känner mej ungefär som mitt köksbord! 

Stadigt som tusan, men fullt av repor och fläckar som inte går bort, men med historia och karaktär från när jag var typ 23.....

Jag torkar rent det varje dag och ibland skurar jag det ordentligt för att sedan piffa till det med någon duk och någon blomma....Då blir det så fint så! 

Precis som jag, när jag har skurat av mej själv lite, kammat håret, kladdat på lite mascara och klätt på mig något tjusigt....då blir jag så fin så!

Jag tycker det är trevligt och jättekul att piffa till mig med lite snygga kläder och lite läppstift och mascara när andan faller på. Det kan vara bara för att jag ska vara lite snyggare medan jag städar eller för att jag ska gå på fest...

För att inte tala om när jag ska springa lopp!

Oj oj oj, då ska det bytas frisyrer, kläder och matchningar med tights, jacka och skor, i det oändliga, helst flera timmar i förväg. Men inte för att se yngre ut, utan för att se ut som den jag är när jag är i min allra bästa form.

Då är det ju fest på riktigt liksom! Jiiihaa!





(Detta är inte outfiten inför ett lopp, bevare mej väl, hahaha, jag misstänker att det är någon form av örtfärg under huvudduken och så misstänker jag att jag har en tröja som glider upp i halsen, därav den urtvättade sportbhn utanpå tröjan så att den kan hålla halskragen plus mobil på plats.....inte supersnyggt faktiskt,  hahaha)

(men detta skulle kunna vara en outfit för ett lopp...min kära make är lite av en stylist åt mej)

Men att försöka se ut som något som jag inte är .....det går fetbort!

Jag vill liksom vara som jag är, jag tycker att det är bra! 

En av mina stora (eller ganska liten) inspiratörer för att bli äldre, är min allt klokare och smidigare och starkare (dock inte snabbare än mej)  kära lilla mor! Kolla in här....

......hon är ju ändå sjuttio...hur många är det som kan ligga så som ens är tjugo år yngre? 

Sånt blir jag så imponerad och inspirerad av! 

Jag kan ta hand om både rynkor och hängpattar bara jag kan springa och vara i morsans form och slänga mig ner på rygg sådär på köksgolvet utan problem när jag är sjuttio! 

Tack lilla mor, du är en sann inspiratör!

Kärlek och glädje (fin form med rynkor och hängbröst,hahaha) åt alla!

.....HBTQ....

 Klä dig som du vill, bli kär i vem du vill och ligg med vem du vill eller ligg inte alls.....INGEN har med det att göra så länge du och din  partner är överrens!

Hade jag inte haft bokstäverna HBTQ framför mig så hade jag nog inte kommit ihåg vilka bokstäver som ingår i samlingsnamnet för en grupp med olika personer.

Men dom olika personerna är då alltså, homosexuella, bisexuella, transexuella och queer.

Queer?? Jag googlade lite på HBTQ och Queer!  Kära nån, jag tröttnade och kände att jag blev tvungen att skriva av mig lite.

För mej kan det inte bli mer ointressant än att sätta in folk i fack, det var därför jag tröttnade.
Homo hit, transa dit och bisexuella hit och då queer dit. Visst kan jag tycka att det är lite märkligt och udda men udda och märkliga personer stöter man ju på dagligen utan att dom finns med i något fack eller har en etikett!

Varför behöver man dom här benämningarna och vilka är det som behöver dom?
Jag undrar det,  därför att jag själv inte ser något annat än en människor.  

(vissa gillar att springa omkring i udda kläder..)

Människor! 

En del killar gillar killar  och en del killar vill vara tjejer, några tjejer vill inte vara någon och en del gillar att springa, en del gillar att klä ut sig, en del hatar sig själva, en del är tjocka, en del gillar att virka, en del tycker om rollspel, någon tänder på pensionärer och några äter bara grönsaker och en del gillar inte sex,  några är morgontrötta, några röker, någon sitter i rullstol, en del är religiösa och en del porrsurfar på jobbet ......alla tillhör vi samma grupp......alltså gruppen människor!

Är det då  HBTQ personerna som vill bli sorterade eller är det alla  runtomkring som tycker att det är viktigt att sortera?

Själv är jag livrädd för sortering av människor. Jag tycker att det är läskigt!
Jag skulle inte på några villkor vilja bli insorterad i en grupp.
Varför vill man ha en etikett, liksom?

Snälla nån! Kan man inte bara få vara som man vill, och med vem man vill,  så länge man är snäll och vänlig mot sina medmänniskor?

Jag såg att Region Kronoberg hade haft utbildning för  skolsköterskor för att kunna möta unga HBTQ ungdomar......

Att det ska behövas!!!

Det är ju så klart jättefint och bra tänkt men är det inte något som är VÄLDIGT FEL HÄR???

Borde inte ALLA som har problem med HBTQ personer FÅ EN HJÄRNTVÄTT ISTÄLLET???

Då skulle problemet vara ur världen och vi skulle kunna se på människor som människor!

Sortera människor och sätta etiketter.....nä, det gillar jag INTE alls faktiskt.

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!