När orosklumpen bara växer...
.....kroppen håller på att krackelera, för klumpen får inte plats därinne, det gör så ont och man vill bara vråla ...
"Men kom ut då så ska jag strypa dig din jävel"
Men kraften till det vrålet finns inte....
...dropparna med kraft måsta användas till annat.....
...att kliva upp...
..att klä på sig..
..klä av sig..
.. att inte ramla..
Jag har varit där
När blicken tittar framåt utan att kunna se, oron har tagit makten över synen och
det är omöjligt att se klart
Man måste klamra sig fast vid hoppet......
.... trots tusen människor omkring sig känner man sig ensam...
...inte övergiven men ensam...
... kan någon bara väcka mig....
Ingen hör....
ingen kan känna din orosklump,
ingen kan känna dina översvämmade ögon
ingen kan limma din krackelerande kropp
Att vara ensammast och vilsnast i världen......
När man är så rädd så att man inte vågar titta framåt men gör det ändå...utan att kunna se..
Stigarna är så otrampade, snåriga och skrämmande
Alla verkar vara återvändsgränder
Alla verkar sluta med stup
Titta inte för långt framåt
Du vet inte....
Vänd ner blicken och följ varje steg
Ett i taget
Långsamt
Att rusa framåt och snubbla i alla snår.....
...eller över stupet....
...det hjälper inte....
...titta ner...
..titta ner en stund till..
..titta på varje steg...
...du kommer att kunna lyfta blicken igen....
...du kommer att kunna se igen...
..du kommer att kunna andas...
...och du kommer att kunna :
"Strypa den jäveln"
"Ett totalt urgröpt träd, nästan bara bark kvar, vid första anblicken alldeles dött....
.....men vänd blicken uppåt och titta noga....
.... det lever i allra högsta grad!
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara"
Massor av kärlek, glädje och styrka åt alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar