En rejäl sovmorgon helt enkelt. Känns konstigt att sitta vid köksbordet att skriva klockan sju istället för i sängen klockan fyra. Jonas har precis åkt med Ture till golfbanan. Ture har lite jobb att göra där.
Det känns bra och tryggt att han har något att göra och att han är med trygga personer.
Jag åkte som vanligt först in till Vanja igår.
Jag kommer in i rummet och ser en lite uppspärrad blick. Jag märker att det är oroligt. Som kvällen, dagen före.
Jag pratar, klappar, klämmer och tröstar. Tillslut kryper jag upp i sängen och lägger mitt huvud på hennes axel och med armen om henne. Hon är varm och vi blir snart kokheta. Det lugnar lite en stund. Det är en faslig oro i huvudet och kroppen. Jag lider med henne.
Jonas kommer. Klappar, kramar, pratar och håller om.
Nya specialsjukgymnaster från annan avdeling kommer för att prata och bedöma Vanja lite. Hon blir trött efter några minuter och måste vila. Morgonens oro har tagit på krafterna.
Jonas och jag går och pratar med kuratorn. Hon roddar och försöker strukturera upp våra liv lite. Det är bra. Hon tycker inte att det är mänskligt att i våran situation hålla på med exempelvis sitta i telefonkö på plats 168, som hon just har gjort åt oss. Jag håller med.
Det är meningen att Vanja ska operera in någon slags liten dosa vid skuldran för att användas istället för en massa nålstick och slangar. Vi väntar och väntar. Väntar i flera timmar. Sköterskan blir tvungen att sticka Vanja ändå. Till sist blir vi informerade om att operationen inte blir av....Då blir hon väl inte heller av med tracken eftersom den lilla dosan ska in först....suck...
På eftermiddagen börjar jag läsa högt i en bok. Det blir väldigt lugnt i rummet. Det blir lite ro. Boken verkar bra. Den är specialutvald av min "specialbästabibliotikarievän"!
Det är ovanligt att läsa högt. Jag tänker och hoppas hela tiden att Vanja ska vilja lyssna en stund till. En liten stund till, en liten stund till....Mest för att jag märker att hon blir lugn men också för att boken är bra och jag känner att jag kan tillföra något vettigt.
Vanja vilar. Jag byter om och springer en runda runt sjön. När jag närmar mig sträckan som är längst från sjukhuset blir jag stressad och får lite svårare att andas. Det varar inte så länge. Jag är nöjd och känner mig avslappnad när jag är tillbaka.
Sitter hos Vanja. Talar om att jag ska möta Nilla för att hon ville stå för middagen. Jag frågar om hon vill att Nilla ska komma med upp och säga hej. Hon nickar tveklöst.
Det är mysigt att se deras möte. Båda blir glada att se varandra. Vanja säger inte jättemycket men innan hon går ber hon Nilla skicka några roliga bilder till henne.
Hästilderna kommer på min mobil. Jag visar Vanja, hon ler men känner inte igen Nillas Famke.
När Jonas och Ture är tillbaka så säger jag åt Vanja att berätta vem som har hälsat på för en liten liten stund sedan.
Det minns hon inte. Det känns lite sorgligt. När jag påminner henne verkar det dock som att hon minns och då känns det lite bättre.
Vi pratar om Laki.
Hästen som vi båda har svårt att prata om utan att bli väldigt ledsna av saknad och starka känsor och minnen.
Jag tror inte att hon minns allt med honom vad gäller träningar och tävlingar men hon förklarar för sköterskan hurdan han var som häst. Det minns hon.
Vi pratar om att hon är sugen på att äta något. Det kan ju bara bli flytande. Men jag lovar att åka hem och göra tomatsoppa och ta med dagen efter. Det är en av familjens favoriträtt.
Jag åker hem.
Själv och först.
Det känns jättekonstigt men inte oroligt.
Jonas och Ture är ju kvar så jag känner mig lugn.
Jag kommer hem när solen står lågt på himlen och skiner på den här fina som har dykt upp medan vi var på sjukhuset idag. Denna värme och kärlek.
Det är visst snart midsommar.....
KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar