...onsdag...

Jag bestämde mig efter någon timmes skrivande att jag skulle springa. Jag måste på något sätt sätta in lite på mitt energikonto.
Jag stack iväg och efter några hundra meter så stannade jag för att prata lite med min granne som var ute.
Jag hör hur min mun pratar om något som egentligen rör mej men jag har redan satt elstängsel runt tankarna för att dom ska stanna kvar, i nuet, i naturen.
Vi/jag pratar en liten stund och springer sedan vidare. Jag undrar när min första gråtattack ska komma och ta andan ifrån mina lungor.
Jag springer och springer. Ser mej omkring. Ser vacker natur.

Kan andas. Tankarna stannar innaför staketet, hela vägen hem igen. Det känns skönt och jag vet att jag har laddat in lite på kontot.

Jag bestämmer mej för att ta mina finbyxor. Jag är så in i bomben trött på grå mjukisbyxor.
Det blir rosa byxor som gör mej lite muntrare när jag tittar ner.

Idag ska vi ha möte med två läkare. Vad tänker dom? Vad tänker vi? Jag har ont i magen.

Kommer in till Vanja, hon är förhållandevis klar i blicken. Hon tittar verkligen på mej och det drar i mungipan flera gånger...uppåt. Det känns märkligt och lite overkligt, jag vågar nästan inte bli glad för det känns inte sant. Men så klart så ler jag mot henne och talar om att jag är glad att se henne. Hon är lugn och hon är med. Hon reagerar när någon kommer in i rummet. Vänder lite på huvudet. Kramar min hand några gånger när jag ber henne. Öppnar ögonen en gnutta extra när jag ber om det.
Jag slappnar av lite och tänker att det här kommer gå vägen.

Jonas kommer men får inte se medvetenheten i Vanjas ögon. Hon har somnat om. Men han blir såklart glad när jag berättar.

Vi går och äter pizza. Jag kan knappt äta. Ont i magen. Maten får liksom inte rum den också, magen är ju liksom redan proppfull av oro inför eftermiddagens läkarmöte.  Jag lämnar det mesta. Går ut medan Jonas betalar. Vi går tillbaka, lite släpande.

Hon sover tungt. Vi åker en liten runda och handlar fin duscholja som luktar ljuvligt, fin deodorant, vi är lite oense om hon gillar den gröna eller den vita serien bäst men tar dom första pinalerna i den vita doften och en fotkräm i den gröna. Det känns bra och lyxigt. Sjukhuslukten gör mej spyfärdig. När jag vaknar på morgnarna så sitter den kvar under näsan. Kanske känner Vanja samma? Kanske stimuleras hennes hjärna lite med lite goda dofter? Säkert är det också mycket trevligare för personalen att jobba med.

Vi går in i pratrummet. Samma rum som vi satt för två och en halv vecka sedan när olyckan just hade hänt. Då satt vi här när läkaren berättade att det var väldigt allvarligt och att Vanja skulle flyttas till Lund.

Nu när vi sitter här så är det två läkare, en läkarstudent, Jonas och jag och den sköterskan som har tagit hand om Vanja varje mest sedan hon kom till Växjö.

Jag hör vad den äldre och lite mer erfarna läkaren säger och jag vet redan allt men jag vill inte att han säger det högt. Jag vill bara inte det, jag vill jobba med det i egen takt och sätta ord på det i min egen takt.
Vanja är allvarligt skadad, vi vet!
Vanja kommer att stanna på IVA  hela sommaren, annars skulle han bli väldigt förvånad.
Vanja kommer med stor sannolikhet tex aldrig köra bil.

Vi ska göra allt för att Vanja ska få ett liv som är meningsfullt.
Målen får inte bli så höga.
Kanske vi måst börja med att ha som mål att på något sätt kunna kommunicera med henne och att ska kunna äta riktig mat.....

Jag blir nästan svimfärdig och är nära att spy. Samlar mig, några tårar rullar....jag kan prata om mitt barn hur som helst men ingen annan får gå över gränsen på det här viset...jag vet ju redan....

Jonas säger inget. Han lägger sin varma trygga hand på mitt ben. Jag tittar inte på honom men jag är säker på att han gråter och tänker ungefär som jag.

Alla sitter tysta. Väntar dom på ett hysteriskt utbrott? Väntar dom på frågor från oss? Jag vet inte och jag bryr mig inte.

Den unga läkaren säger att på förmiddagen hade Vanja tittat med annan blick och även tryckt hennes hand på uppmaning.
Den äldre säger att det är bra efter en så allvarlig skada och så kort tid efter. Han säger också något om att unga människors hjärna har bättre  förutsättningar än äldres.
Spykänslan lägger sig en aning. Jag har något som är bra att fokusera på. Jag vet att jag måste lägga dom svåraste tankarna i min byrå och närma mig dom varsamt för att kunna vara kvar i nuet, glädjas åt dom små, små sakerna och inte gråta och vara ledsen precis hela tiden. Jag måste få glänta lite på lådan med dom riktigt tunga tankarna i min egen takt och kanske också tillsammans  med trygga människor omkring mej.

Det bestäms att Vanja ska ha två ansvariga sjuksköterskor som känner henne lite mer. Jag tänker att det känns som att det inte spelar så stor roll vilka det blir för nu har vi träffat dom flesta och det känns som att det är väldigt fina och duktiga människor allihop.

Det bestäms också att vi ska försöka ha någon form av schema för Vanjas skull i första hand men även för oss. Rutiner heter det visst......Bra om hon kan vila mitt på dagen och kanske ha en fast tid med sjukgymnast direkt före eller efter. Då kan vi ha några timmar där vi kanske kan känna att vi kan få ro utan att vara på plats. Det känns tryggt. Det känns tryggt när någon annan tar kommandot och helt plötsligt känns det urviktigt med rutiner.

Det blir en känslomässigt väldigt jobbig eftermiddag hos Vanja. Vi har svårt att hålla ihop. Jag bryter ihop med fyra sköterskor omkring mej. Dom är fina. Jonas vankar ut från rummet, in igen, ut från rummet, in igen. Hans smärta är svårhanterligare än min just nu. Jag vill så gärna hjälpa honom att samla ihop sig lite men jag vet att det inte går. Men jag vet att han känner att jag är trygg och det är bra för det är jag. Han vet och jag vet att han kan och han får falla. Han vet det och jag vet det. Jag står här. Skulle jag falla så kommer det att bli han som står kvar.

Vanja vaknar lite igen. Hon blir orolig och ledsen. Jonas är vid hennes yviga högerhand. Hon är ledsen, han här ledsen, dom är ledsna. Bådas tårar blöter ner. Det är bara Jonas, jag, Vanja och en sköterska.
Plötsligt sträcker Vanja ut sin yviga arm bestämt mot Jonas, hon drar honom hårt intill sig och dom kramas länge. Jag gråter. Sköterskan kan inte var proffsig, hon gråter. Det känns mänskligt.  Det är så fint och så in i helvetes sorgligt på samma gång.

Timmarna går. Mycket tung stämning idag. Det måste vara samtalet. Kanske var det ändå lite bra....jag vet inte.

Ture kommer en runda och pratar med Vanja.

Jag lämnar Jonas kvar själv med Vanja på sjukhuset. Han behöver en stund till för att se att hon kommer till ro för natten. Det är lite svårt att lämna honom. Han lovar att komma snart. Han lovar att köra försiktig. Han sitter i fåtöljen i Vanjas rum. Han känns liten. Jag klappar och pussar honom på huvudet. Han luktar inte Jonas. Vi ser varandra i ögonen. -Jag älskar dig, vi ses sen.

Ture och jag åker hem. Vi tjafsar i bilen. Jag försöker undvika men det är går inte och det känns ledsamt och jag blir otroligt trött.

Vi kommer hem. Ture går upp på sitt rum. Det mörknar. Jag tänder inte. Jag väntar på Jonas. Han ringer när han kör. Han har svårt att prata och jag med. Vi lägger på. Jag steker lite potatis och en stark korv. Han kommer hem. Äter jättelite. Jag ser att han har det lika fullt i magen som jag hade det vid lunch. Vi säger inte så mycket. Vi kramar varandra hårt och går till sängs.

Jag vet nu att respekt är det tveklöst viktigaste i en relation. Allt annat kommer på andra plats.

Jag vet att vi har en mur av fina nära vänner och bekanta som kan ta emot oss om vi faller bägge.

Det finns så mycket kärlek omkring oss. Jag känner mig otroligt tacksam.

Jag har missat två viktiga och fina studenter denna veckan. Det känns inte så viktigt men ledsamt att inte dela glädjen och vara med och gratulera och ha roligt och fira.

Sover drömlöst.

Hjälp oss och er själva genom att alltid vara glada för det lilla och ta hand er själva och om varandra, ingenting är viktigare.

Kärlek och glädje åt alla!