...midsommardagen...

Klockan är just nu exakt 04.00.
Jag har legat vaken i en och en halv timme men tröttnade.
Hjärnan sorterar och sorterar men till slut så insåg jag att detta funkar inte. Jag får ta fram mina bokstäver. Dom kan nog hjälpa mig.

Så nu sitter jag i sängen med datorn, en kopp gammalt kaffe, uppvärmt i micron och två chokladbitar i mungipan och lyssnar på grannens hesa tupp.



Vaknar upp ensam i sängen i Lina och Håkans hus.
Det är midsommardagens morgon. Ligger och lyssnar efter ljud.
Tassar upp på toa och ser Jonas i soffan utanför mitt rum. Han följer med mej tillbaka in i "min"säng.
Vi ligger nära. Det är lugnt och varmt. Jag blir rastlös. Jag njuter av tryggheten och värmen men myrorna i kroppen vill inte stilla sig. Jonas andas lugnt men jag har svårt att ligga stilla och säger som Vanja "Jaha, och vad gör vi nu då?"

Jag stiger ur sängen. Jag känner att jag har lite svårt att andas...klär mig, packar och smyger nerför trappan. Jag hör ljud från  köket. Jag vet vem det är. Gängets ständiga frukostvärdinna. Går in i köket och känner värme, trygghet och vanlighet i en skön blandning. Det är så viktigt nu.  Vi kramas och säger godmorgon. Allt är som det brukar. Håkan uppe först och sedan jag. Vi småpratar lite medan Håkan pysslar och jag lamt tittar på.
Alla i huset vaknar en efter en. Till och med ungdomarna. Vi äter en brakfrukost. Sedan måste jag bara kontakta mamma för att se hur allt har varit på sjukhuset.
Inget svar.
Jag vet att allt är under kontroll för annars hade hon hört av sig men jag vill i alla fall.
Egentligen så har vi bestämt att vi kommer vid lunchsnåret för att släppa hem mamma från sjukhuset men vi får ingen riktig ro så vi åker ner efter frukost.

Det är härligt, mysigt och tryggt att möta mamma igen. Jag är otroligt tacksam att hon har varit på plats detta dygnet.

Det är lugnt hos Vanja. Men jag kan se i hennes blick att hon inte mår bra.
Hon har det jobbigt. En oro och en ångest som vi aldrig kan förstå, river runt i hela hennes kropp. Det är ledsamt att inte kunna hjälpa.
Jag känner maktlöshet,  dock inte på något vis hopplöshet.

Konstigt nog,....eller inte... så känner jag att även detta är ju en utmaning.
Den svåraste utmaningen i mitt liv hittills men jag är beredd så in i bomben.

Mamma går iväg till tåget. Jonas åker tillbaka till Lina och Håkan där vi "tappade" Ture på golfbanan. Jag blir kvar och försöker hjälpa Vanja att motivera sig för att få i sig lunch.
Hon mår verkligen inte bra.
Vi lyckas med en tredjedel av tallriken med mat sedan är det stop.
Hon är mycket låg. Vi bestämmer att hon ska vila lite och sedan ska hon försöka komma upp i stolen en stund. Det är oerhört viktigt att göra saker, hur lite det än är.
Jag lämnar Vanja. Vilar lite. Går tillbaka. Jag och sköterska tjatar nästan hål i huvudet på henne att hon ska upp i stolen. Hon mår inte bra. Inte bra. Ledsna ögon. Ny personal. Vi lyckas övertala. Hon kommer upp en liten stund. Mår illa, ledsna ögon, dödens trött. Vilar.

Elvira kommer. Vanja vaknar. Dom pratar lågmält. Trött, ledsen och omotiverad blick.
Plötsligt säger Elvira "Jag har Asco i bilen" Vanjas ögonbryn åker långt upp i huvudet och dom grumliga ögonen blir helt stora och klara.
Elvira fortsätter " Jag kan hämta honom,  så kan du ju åka i stolen ner till stora entre´n så ses vi där utanför"

Det är inte svårt att motivera Vanja nu. Hon är blek och trött och jag tänker lite oroligt att detta blir en lång påfrestande utflykt för henne . Från iva till entre´n och tillbaka igen. Vi har trygg sköterska med oss.

Vi rullar. Kommer ner. Går ut. Asco kommer. Hela Vanjas ansikte spricker upp i ett leende ända upp till ögonen. Asco tycker först att det är lite konstigt. Lukten skulle jag tro. När han väl känner Vanjas doft under  sjukhuslukten och känner igen hennes röst bakom dom svaga bokstäverna så blir han så glad och vill upp i stolen till henne och helst plocka bort plåstren på henne. Dom gosar. Vanja klappar. Asco viftar på svansen och tycker att livet är härligt. Jag hjälper Vanja av med strumpan så att hon kan känna Asco med foten också. Hon drar foten fram och tillbaka över Asco. Han njuter och jag ser att Vanja njuter. Jag ser också att hon tränar sitt ben och sin fot.
Det är en underbar stund med så mycket värme, kärlek och känslor.
Besöket tar slut och vi rullar tillbaka med Vanja som är fylld av starka känslor och hundhår.
Jag börjar fundera på om jag skulle kunna ta fler djur till entre´n...

Det var omtumlande och hon måste vila.
Elvira åker hem.
Jonas och Ture kommer.
Vanja vaknar.
Hon är låg.
Vi hjälper henna att byta tröja. Från den med hundhår till en ny (jättegammal) av Jonas t-tröjor. Den luktar jättemycket Jonas och hemma. Vanja trycker den mot näsan flera gånger och njuter högljutt. Det är tryggt. Det är tydligt.
Jag lägger mej jämte henne. Hon säger att hon mår bra av oss. Det är skönt att höra. Vi blir varma.

Jag undrar om hon inte vill ha något lördagssnacks. (måste ju på något vis peta i henne mer)
Chips? Njae....Choklad? Nä. Morötter och dip. Jaa...och gurka!

Jag och Jonas går iväg för att handla. På väg till affären ringer sköterskan. Vanja vill ha vax till benen. Jag börjar nästan gapflabba, dels för att det känns så himla friskt och dels för att jag nästan är femtio år och inte vet riktigt vad det är jag ska köpa. Jag får fråga sköterskan vad det heter.

Vi ordnar det vi ska och går tillbaka.
Vanja har fått på sig Tures keps. Dom spelar musik. Hon ser ganska nöjd ut.
Hon tar ett chips sedan är det morötter och gurka som gäller. Hon njuter.

Hon tycker att Ture kan hjälpa henne med benvaxningen.
Vi skrattar och bestämmer att det där är nog något dom kan göra i morgon med någon duktig sköterska.

Plötsligt ser jag att hennes ögon ser annorlunda ut. Jag frågar om hon är trött och vill sova för natten. Det vill hon jättegärna, hon är jättetrött. Vi ringer på sköterskan som lovar att hjälpa henne med kvällsbestyren.
Vi talar om att vi kommer igen efter frukost dagen efter.
Då ler hon och vi bestämmer vid nio, tio snåret. Hon ser trött men ganska nöjd ut när vi går.

Vi åker hem trötta, lugna och ganska glada.
När vi kommer hem så har vi överraskningar som väntar.

Kärlek och massor med omtanke från fler grannar och dessutom kärlek och omtanke från gamla underbara vänner som jag tror vet ganska väl hur vi känner och har det.

Vi blir så rörda och varma av all omtanke och kärlek och jag tänker att: Det är konstigt att världen ser ut som den gör när nästan alla människor är helt fantastiska och fyllda med så mycket kärlek och empati....

Kärlek och glädje åt alla!