.....måndag...

Måndag morgon.

Jag vaknar som vanligt tidigt.
Brukar ju vakna tidigt men sedan olyckan så vaknar jag extremt tidigt, runt fyra.
Det känns som att jag har sovit bra och lugnt dom timmarna som jag har sovit men så fort jag vaknar så går huvudet på helvarv och börjar försöka sortera allt.

Undrar hur Vanjas natt har varit?

Undrar hur dagen blir?

Känner mig lite tom och anar en huvudvärk som är på ingående.

Jag måste ut. Jag måste ha luft och skog.

Klär på mig och går ut. Jag märker att det inte har någon inverkan alls, det gör mej orolig.
Om jag inte kan hämta kraft i skogen .......jag tvingar mig att gå vidare men benen är liksom tunga och motivationen är nästan obefintlig.  När jag har gått en bit så inser jag hur enormt mycket det har växt på två veckor medan vi har varit i Lund. Jag kommer ju nästan inte fram på min stig, det är som ett hav av grönska och lupiner, jag kommer på mig själv att jag ler en gnutta, åtminstone inombords. Det är mycket liv.

Är nästan hemma när jag möter Ture som ska cykla iväg till bussen. Första dagen i skolan efter olyckan. Han har själv valt att gå. Jag sa att jag absolut tyckte att han skulle det om han tyckte att det kändes rätt. 

Han känns pigg, fräsch och munter, (raka motsatsen till mej) det glädjer mig. Jag följer ryggtavlan på honom med blicken och tänker att jag vill springa ifatt och hoppa upp på hans pakethållare och också vara pigg, fräsch och munter. 

Går hem. Jonas är i köket. Vi kramar om varandra men säger inte så mycket. Jag tar en dusch, hänger en maskin tvätt. Sitter i telefonkö till folksam. Jag vet inte riktigt varför jag ringer dit men jag tänker att vi kanske har någon form av försäkring som ev. täcker några omkostnader från Lund....eller kanske måste jag skadeanmäla Vanjas olycka...jag vet inte riktigt. Efter drygt tjugominuters telefonkö så säger dom att att det har blivit något fel....jag orkar inte ens bli en gnutta sur 

Jag ringer inte igen...en annan dag....

Jag kan inte bestämma vad jag ska ha på mig. Jag tänker att jag vill ha klänning. Jag har bott i mjukisbyxor i två veckor, jag som aldrig går i mjukisbyxor ens hemma. Men Ture och Elvira köpte ett par till mej första dagen i Lund, jag flyttade in i dom.

Det blir inte klänning det blir mina sköna, gamla gröna linnebyxor och en tröja som är lätt och ta av och på trots min "frozen shoulder" . Jag känner mig bekväm men börjar nästan lipa av irritation när jag ska få ordning på håret. Det är nästan omöjligt med bara en vänsterhand som når upp.

Det blir tofs med Jonas hjälp som vanligt. Vanligt är skönt.

Vi kommer iväg till sjukhuset. 

Vi säger godmorgon till Vanja. Talar om för henne att vi är där men hon är inte med. Hon sover djupt. Mamma kommer. Idag är det Tildes student. Det finns en liten tanke att vi i alla fall skulle knata iväg och se när hon springer ut... 

Mamma kramar om oss. Pratar och klappar lite på Vanja. Efter en stund går mamma och jag ut och sätter oss och pratar lite i väntrummet. Mamma går iväg och äter. Jonas och jag sitter hos Vanja, allt är ganska lugnt. Ny läkare idag. Får inte så bra kontakt. Hon känns lite ung och ......jag vet inte....

Vanja får lite ny medicin som ska hinna verka innan nästa väckningsförsök. Vi hinner äta innan.

Vi går och möter upp mamma och äter libanesiskt på  Mammornas Cafe´i Utvandrarnas hus. Jag kom på mej själv att le flera gånger. Hon som jobbade var härlig, maten god och jag blev jättemätt.

Dags för väckning. Det går långsamt. Klockan är tio i två. Vanjas kropp börjar röra sig och jag tänker att det känns som att det bara är  kropp som vaknar. Hon känns inte som att hon är med alls. Hon vevar mer och mer och svetten rinner på henne. Hon jobbar och jobbar. Ser ut som man känner sig när man har influensan med riktigt  hög feber. Det gör ont och värker i hela kroppen. 

Ture kommer. Mitt huvud värker. Nya sköterskor kommer som ska jobba kväll. Jag känner att jag blir orolig och förbannad. Det känns som att dom inte ser Vanja eller oss dom, dom springer mest runt och tittar på apparater, sladdar och papper...Vanja lider, min orosklump växer. Sköterskan som varit med hela söndagen och måndagen kommer tillbaka, jag blir trygg en liten stund när hon tar kommandot. Hon ser oss hon ser Vanja. Hon går hem för dagen. Helt plötsligt står Jonas och jag på varsin sida om Vanja och det känns som att allt hänger på oss och dom nya sköterskorna bara springer förbi och låtsas att det regnar....Jag säger till mej själv att gå därifrån så att dom kan och måste börja jobba på riktigt.....Jag kör hem Ture. Får två oväntade samtal där det känns som att jag pratar om någon annan familj än min egen...

Kommer hem. Kör tillbaka. Vanja har fått eget rum. Sviten. Jag misstänker att dagsköterskan är inblandad i denna sköna flytt. Tack och lov för eget rum. 

Vanja kämpar fortfarande, Jonas står tryggt vid sidan. Han är slut. Han lider också. Vanja är dygnsur av svett. Lakan och kläder och kudder byts. Klockan närmar sig sex. Olika mediciner provas, ökas, minskas, morfin för smärta och för lugn.....inget hjälper något vidare. Jonas nöjer sig med alvedon för sitt huvud även om han nog gärna skulle ta en rejäl dos av något annat. Klockan går sakta, jag hinner vänja mig vid sjuksystrarna och börjar förstå och tycka om. Det är skönt. Det börja skymma. Vanja kämpar, Jonas går ut ur rummet. Jag fortsätter hålla hennes höger hand som behöver punktmarkeras för att inte ställa till mer trubbel än nödvändigt. Jonas kommer tillbaka. Plötsligt tycker jag mej se  ett litet annorlunda ansiktsuttryck på Vanja när hon hör Jonas. Jag vinkar fram honom. 

Han kommer jättenära henne och talar lugnt och tryggt, hon  släpper efter och vill börja gråta....ett par gånger. Jag vill också gråta, allt är sorgligt, men lite lättare, första tydligare medvetandet sedan i morse, vi är så trötta.  Klockan är nog åtta ungefär. Vi vill bara att hon ska få ro igen, hon har kämpat så många timmar....läkaren vill vänta en stund till, en stund till, en stund till...jag går ut och ringer Ture och säger att vi är snart på gång, vi åker så fort Vanja får ro. Samvetet för Ture som är själv hemma......Går tillbaka. Gnor lätt men bestämt i jämn fart på Vanjas vader. Benen blir stilla och hon får ro en stund. Det är skönt för båda. 

Det är mörkt nu. Sjukhusets alla korridorer är alldeles stilla när vi går igenom mot parkeringshuset. 

Pratar med Ture i telefonen nästan hela vägen hem, jag tänker att han kommer vara trött i morgon, klockan är halv elva. Kommer hem. Slitna. På våran köksö står ett "kit"......

Jag börjar nästan gråta av glädje......min kära granne och vän Anne har varit och lämnat. Ingenting känns bättre just där och då. Det är så mycket omtanke som ligger där på köksön. Ska ätas med andakt i morgon. 

Mår illa när jag står över handfatet och borstar tänderna, sjukhuslukten....

Jättetrött, somnar ovaggad! 

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!