......abisko å så....

Att ens tänka tanken på att beskriva om veckan som gick...det är ju helt knäppt...det går ju liksom inte.

Därför gör jag det ändå!

Jag måste ha det nedskrivet för jag vill komma ihåg så mycket och så länge det bara går och dessutom så vill jag tala om för så många som möjligt att ta chansen att åka till detta ställe om det finns minsta lilla möjlighet. Man (i alla fall jag) blir sååå lycklig här! 

ABISKO

och

20 årig bröllopsdag

Måndagen den 28/1 2019 och framåt...

Vaknar tidigt som vanligt på min lediga dag. Hämtar datorn och lite kaffe till sängen. Funderar lite över vad jag ska göra av dagen. Tanken är löpning, hundpassning, några körningar och koka veckans tomatsoppa.

Jonas kommer och kryper ner en stund, han börjar senare idag. Han frågar vad jag har för plan och jag berättar. Då säger han: "Nä, vi ska resa iväg! Så du kan packa dina varmaste kläder för klockan 10 så måste vi åka härifrån!

-Vaaa???

Det tog en liten stund för mig att ställa om, men det blev frukost och sedan hintade Ture om att han tyckte det var bra om jag gick en promenad med Vanja och Adonis för "Visste jag hur läääänge jag skulle resa egentligen??"

Så det blev en promenad och sedan packa med packhjälp såklart. Supersvårt att packa när man inte vet vart man ska och hur länge man ska vara iväg. 

Bil till Växjö, tåg till Alvesta byte till Stockholm och när vi kom dit visste jag fortfarande inte vart vi skulle men där så bad Jonas mig att kolla informationstavlan efter ett särskilt tågnummer. 

När jag fattade att vi skulle med nattåget till Kiruna så blev jag helt "knollrig", jag ville liksom bara vråla av glädje på perrongen, jag skrattade och nästan grät på samma gång, jag kunde inte sitta still och äta upp min mat och när tåget som skulle ta oss till Kiruna gled in på spåret så rusade jag fram, så bra det nu går att rusa med en jätterygga, och hoppade på. In i en liten, liten sovcupe´ och fram med champagnen! 

Detta är min dröm,  att få åka till Kiruna. Sååå fräääänt!!! och nattåg med sovcupe´......oaooo! Suuperspännande ju!

Resan gick fint, kanske inte världens bästa sömn men med världens bästa make och överraskning!

Sen blev det tisdag 29/1 och vår 20 åriga bröllopsdag!

I Kiruna väntar 20 minus, solsken och hyrbil. Vi åker och äter samisk mat tillagad på öppen eld 

Här får jag min nästa överraskning som gör att jag nästan svimmar: Vi ska till ABISKO och det är där vi ska bo i två nätter......ouiiiiiiiiii!!!!! Det är ju bara för bra för att vara sant!

Vi lämnar kåtan och matstället och kör och tittar till ishotellet i Jukkasjärvi, tänk att dom hade gjort ett så fint ishjärta bara för att vi skulle komma.....snällt tycker jag, hi hi hi

Här blev det inget långt stop, jag ville bara vidare, Abisko, Abisko Abisko....

Tänk att få se Torneträsk, så fränt!!!

Framme i Abisko så hittar vi vårt mysiga boende. 

Vi blir väl mottagna och checkar in för att skåla in bröllopsdagen med ytterligare lite champagne.....

Mackor med nutella och banan.....

Här snackar vi gourmet på högsta nivå....

GOTT! 

Mätta och lite bubbliga och glada så fick vi på oss en massa kläder och gick ut för att möta norrsken....men inte denna kvällen

Vi fick nöja oss med Abisko och varandra istället och det gick alla tiders det med.

Det blev onsdag morgon och dags för, 

 HUNDSPANN!!!!

När vi hade mumsat i oss en stadig frukost med denna utsikten där solen börjar leta sig upp mellan bergstopparna....fotot gör kanske inte riktigt utsikten rättvis...men, men..

Då var det dags att klä på sig för hundspann i närmare minus 30.....brrr! Sååå frääänt!!!

När vi har paltat på oss typ alla kläder vi hade med oss och kom ut i receptionen så tyckte dom inte att vi hade tillräckligt med kläder....dom typ skrattade nog lite inombords och tyckte att vi var ganska tröga tror jag...

Vi fick följa med ut i bo´n! Här fanns det grejer minsann! Så ovanpå alla våra varma kläder så krängde vi på oss ytterligare en varsin jättejacka, termobrallor och boots i storlek 44 och 46 och stora skidglasögon...

Vi höll på att skratta ihjäl oss! Tänk om vi skulle ramla...vi hade ju aldrig lyckats ta oss upp själva, hahaha

Nåväl, solen kom fram för första gången på månader och vi skulle åka hundspann.

LÖÖÖÖÖÖV IT!!!!

Ett litet stopp i en kåta! Kokkaffe över öppen eld och varma bullar och så lite hundkel och fotografering också! 

Jag ville verkligen inte tillbaka....det var så kallt och så vackert och så vilt och alldeles underbart!

Nåväl, vi kom tillbaka och var tvungen att lämna våra "kompisar". Vi skalade av oss några lager kläder...

Sedan åkte vi på en helt underbar fantastisk roadtrip till,

RIKSGRÄNSEN

Så kallt och så magiskt, overkligt vackert!

Fikade i bilen utanför ICA, såå sjukt romantiskt....faktiskt

Körde vidare och fick syn på typ en miljon renar...

Kom tillbaka till hotellet och slappade en liten stund före middagen

Sedan blev det fin middag och efter det, 

NORRSKENSJAKT

Inget norrsken precis utanför dörren men vi provade att köra en liten bit neråt TORNETRÄSK 

DÄR VAR DET!!!!!

Stod länge och väl och tittade och njöt innan vi blev lite kalla då åkte vi tillbaka...

champagne och sedan

NORRSKENSJAKT

igen. 

Till fots denna gången så klart

Nu lufsade vi i alla våra kläder ner till den stelfrusna Torneträsk

där fick vi en dos norrsken till innan vi masade oss uppåt igen ...

många pauser blev det på vägen upp

Mycket frost både här och där....

Sedan var var det läggdags och våra fina dagar slut i Abisko

Torsdag

Mysig frukost, sorgligt avsked, 29 minusgrader, vacker färd  mot KIRUNA och inställda tåg

Taxi mot Boden...typ 30 mil bara....

Nattåg från Boden till stockholm, lok som går sönder, vi blir bogserade, illa klämt finger, landar i Stockholm vid elva istället för halv sju, fullt tåg mot växjö, trängs i en proppfull bistrovagn, nån minut innan vi anländer i alvesta för att få skjuts blir vi fast i MOHEDA!!!! Skjutsen hämtar där och vi åker hem. 

Phu! 

Detta var den ohotat bästa, härligaste, kärleksfullaste, mest magiska resa som jag någonsin varit på!

Tack älskade make, jag älskar dig! 

Tack älskade barn, jag vet att ni hade en supertuff vecka! Men det gick!

ABISKO, jag kommer tillbaka.......LOVE!!!

Kärlek, glädje och ABISKO åt alla!

...jag älskar dig också

Detta inlägget måste ju bara få handla om min stora kärlek! 

20 år som gifta idag!

Vi träffas på raggningshaket nummer ett "HIGH LIFE"

Jag blondin och du med hår en bra bit ner på ryggen 

Vi är båda asfulla och begriper nog inte vad som händer riktigt...jag ville INTE träffa någon och du ville INTE träffa någon men helt plötsligt låg vi däckade hemma i min säng med full volym på stereon. 

Sex första kvällen tänker du, hahaha, inte en chans i det tillståndet......

Vi äter faktiskt lite frukost och sedan drar du...vi bestämmer ingenting.....

Men direkt när du sticker så tänker jag "Vad fan gör jag, släpper jag bara iväg honom, han är ju typ mannen i mitt liv"??!!

Sedan börjar väntan vid telefonen, inga mobiler här inte, som man smidigt kan plocka med sig...

Du ringer,  men då är jag i tvättstugan, lämnar ett meddelande som inte berättar någonting inte ens ett telefonnummer......

Detektivjakten på Jonas Johansson i den tjocka telefonkatalogen fick börja...Ganska många Jonas Johansson men till slut så......

Vi började träffas lite men du var lite försiktig och klok, du ville inte gå in i något som du inte hade tänkt igenom ordentligt, jag hade ju barn, hund och var dessutom en riktig slarver, ingen person som du precis letade efter, men någonting höll dig ändå kvar.

En dag sa jag till dig:

" Ok, så här är det, jag har blivit tokkär i dig, jag säger det rakt ut för jag kommer aldrig visa det genom att oavbrutet hålla på att ringa eller jaga dig.....är du kär i mig?"

Jag gillar ju själv klara besked liksom, så att man vet vad man kan förhålla sig till. 

Du svarade inte, men du såg glad ut och jag visste redan där att det var du, men du hade lite svårt att begripa det och få det över dina läppar...det var ju dom där små detaljerna, hunden, barnet och slarvern.....

Det tog inte många dagar efter det...sen kom det fina,

"Jag älskar dig" 

Efter det så har jag nog hört den frasen, utan att överdriva en miljon gånger, till och med så att jag ibland svarar:  "Ja, ja...jag vet!"..........

Jag har under alla år känt mig älskad, jag har inte tvivlat på det en sekund, inte tack vara frasen "Jag älskar dig" utan hurdan du har varit mot mig.

Jag undrar just vad det har gjort med mig som människa?

Så klart har det gjort mig väldigt trygg som den person jag är! 

Ibland kan jag  bli helt otroligt trött på dig, vi är så ju makalöst olika, men tanken att byta ut dig har aldrig slagit mig, det kan inte finnas en enda person som jag hellre skulle leva med. 

När vi hade varit ett par i några månader så kände jag mig så otroligt trygg och det slog mig helt plötsligt att jag inte behövde en enda person till om världen skulle rasa : Du är min mamma och min pappa, du är min bästa vän och du är min underbara älskare, allt på en gång. Och du älskar mig.

Det var fantastiskt vilken trygghet det gav mig. 

Vi har haft tufft många gånger men kärleken har vi aldrig tvivlat på. 

När du har fallit så har jag stått kvar och när jag har fallit så har du stått där. 

Idag så har vi varit gifta i 20 år och jag kan ärligt säga att jag inte har ångrat en dag att jag gifte mig med dig! 

"Jag älskar dig också"

....en lite ledsam löpartur

Jag är inte så taggad liksom....

Men jag kränger på mig den vanliga löparutstyrseln och ökar på med stickad kjol och benvärmare och broddar, har ingen plan direkt för min löpartur.....

Färgglad och rolig .......konstig.....

Ger mig iväg i sakta mak. Går in i mig själv och blir vettskrämd av ett konstigt ljud bakom mig...det är en granne som kommer upppglidandes vid sidan på sin gamla spark. Får sällskap i nästan två kilometer. 

Tassar vidare i min ensamhet. Går in i mig själv igen. Linserna fungerar och konditionen fungerar och det känns relativt lätt trots att det är lite bakhalt på sina ställen. 

Kan inte njuta riktig som vanligt och helt plötsligt så griper något tag i mig...invändigt....

Det blir tjockt och jag blir jätteledsen och får svårt att andas, tårarna pressar sig fram.....måste stanna...

Tänker att jag ska ringa Jonas men ....jag låter mig hållas...jag har varit med förr och det har ju gått....fast nu känns det länge sedan....

Tårarna och "tjocket" lugnar sig och jag kan lufsa vidare...ledsen men inte så gråtig....

Det börjar skymma och vattnet i mina flaskor börjar frysa.....

När jag är en kilometer hemifrån så bestämmer jag mig för att jag ska öka rundan istället för att springa hem...jag vill ju inte komma hem och vara dyster, jag brukar ju alltid vara glad när jag kommer tillbaka från en tur......

Jag ökar på rundan med dryga tre kilometer, det blir mörkt och jag börjar i takt med mitt löpsteg tänka, " här å nu å här å nu å här å nu .......osv...

Det funkar faktiskt riktigt bra, mitt mantra,  så rätt som det är så är jag hemma och i alla fall glad för att jag gjort mitt första lite längre pass för i år, närmare bestämt 13 km. 

Jag undrar vad det var som hände idag.... jag menar, nu rullar ju ändå det mesta i mitt liv på riktigt bra,  men det är precis som att det är lättare för mig att hantera pågående kaos än att hantera att det eventuellt när som helst kan bli kaos......?

Ja, ja, nu behöver jag nog lite mat och lite stickning i hop med Jesus innan en god natts sömn, så är jag väl på banan igen kan jag tro.

Ibland vill bara känslorna vara lite större och bredare än annars...så är det liksom

Bara att acceptera att det är som det är.....som vanligt😜

Konstigt.....nu känner jag mig lite bättre efter lite ord och bokstäver......

"här å nu å här å nu å här å nu"......det ska jag komma ihåg...

Kärlek och glädje åt alla!

...att inte riktigt vilja lämna hemmet

I min familj så är vi oftare i otakt än i takt.

Brukar kalla oss för otaktsfamilj

Det är så vi lever och försöker pussla så gott det går.

I söndags så var vi i takt. Egentligen så kunde jag ana takten komma smygande redan på lördagskvällen, då är chansen större att man sover gott, och det gjorde jag,  sånär som ett avbrott för en körning mitt i natten för att Jonas skulle få vakna i sin egen säng .....

På söndagsmorgonen var det därav väldigt svårt att lämna otaktsfamiljen som plötsligt var i takt. Inte många minor, inte många vassa tungor, inte mycket gnäll, vi gled liksom bara runt och förde normala konversationer med varandra....

Ha, ha, ha, ja jag kan och ska verkligen vara glad för det lilla....

Nåväl, jag packade en väska och drog iväg, tänkte ju ta mig en tur till Aspö och hälsa på världens bästa "Mammutt".

Vi rasslade av söndagen med gott restaurangbesök där maten kom in och var så varm så den fräste! 

MUMS!

Vidare till museet och stickkafe! Där satte vi oss en stund och stickade lite mitt bland andra stickare och spinnare. Det var trevligt och nytt för mig. 

Vidare till " Papputt". Han blev så glad så, men om han kände igen mig, det vet jag faktiskt inte.... han hade ialla fall ingen aning om vad jag heter, men det är ju mindre viktigt känner jag.  

Vi gick på promenad och slank in på Claes Ohlson. Det är en affär som passar dom flesta, både mig själv,  en klar och redig Mammutt och en lite mindre klar och redig Papputt. 

Lämnade Papputt för middag och  för att vi själva skulle  hinna med färjan till Aspö! 

Känns ganska knäppt faktiskt......lite overkligt och lite sorgligt men han ser munter ut och det får man vara glad för och ta med sig. 

Månen visade sig från sin bästa sida och lös upp både hav och färja!

När jag besöker Aspö så jagar John Blund mig oavbrutet....mamma få sköta marktjänsten....

....elda i kakelugnen och elda i köksspisen....om vartannat...i min gamla olle som hon övertog när jag insåg att ollar som är bredare än långa och har olika längd på ärmarna och dessutom är för korta gör mig galen....borde mäta mer innan jag stickar färdigt....en tanke bara....

Te, smörgås iklädda i  mössa, långkallingar, innetofflor och oformbara ollar .........

Fast det är inte detta huset som hon bor i ......

...här krävs det nog mer än mössa , långkallingar och kakelugn.......

Mycket stickning, promenad och mycket kål.......(och en och annan fis på det kan jag lova, hahaha)

Sedan hem igen.....dock med ett litet viktigt  stop.....

Tomt på människor hemma när jag anlände......men Adonis förstås välkomnade mig mer än glatt 

Han är alltid i takt, väldigt snabb takt dessutom....frågan är hur takten är härhemma om några timmar när alla är samlade igen......

Den som lever får se!

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

..att ganska enkelt få till ett något hälsosammare liv...

Tänk vad vi ska krångla till saker och ting hela tiden.

Man kanske tänker att det ska bli enklare, men i själva verket så blir det mesta krångligare....

Jag är lite lat och älskar att göra saker enkelt för mig vad gäller det mesta!

Så nu tänkte jag dela med mig av lite tankar om det enkla,  helt enkelt.....





Tänk dig att tex att du vill börja träna!

Då är det lätt att köpa ett träningskort av något slag.........
...... men blir det lättare att träna för att du har ett gymkort?

Men istället för att var och varannan dag packa väskan, packa in sig i bilen, köra till träningen, stå i bilkö, passa tid, betala bensin andas .....inte frisk luft...

Så kanske det hade varit betydligt lättare att dagligen ta på sig sina skönaste skor,  kliva utanför dörren och gå en rask promenad eller springa lite, eller sätta sig på sin gamla cykel och cykla en sväng.. ...
I det långa loppet så skulle jag gissa att det är betydligt större chans att bli beroende av att ge sig ut för att röra på sig och lite mer troligt att man istället tröttnar på att packa väskan, köpa gymkort och passa tider...

Förmodligen så kommer även dina dagliga utevistelser antagligen ge mersmak till att göra mer och tuffare saker utomhus på ett enkelt vis......

Man kanske blir sugen på att styrketräna lite med sin mamma på ryggen , tex.....

Tänk dig att du vill börja vara lite nyttigare och hälsosammare....

Då är det lätt hänt att man köper juicepresser och något smart att göra smothisar och grejer med. Men blir det inte bara besvärligare?

Alla delar som ska sättas ihop och hållas reda på.
Allt som ska släpas hem för att mixas.
Ljudet.......huanamej
Allt som ska baxas in i redan för trånga skåp
Allt som  sedan ska diskas också.




Jag tänker så här:
En potatisskalare har du säkert redan.
Skala en morot, skär en apelsin och hugg in på ett äpple....
Skölj av potatisskalaren och lägg den i lådan...

Det blir liksom inte så besvärligt då,  men däremot kanske mer beständigt....


Det blir ju liksom inte lättare att sluta med dåliga vanor bara för att man börjar pressa egna juicer och mixar smoothiesar i fina maskiner.....

Det blir ju mest jobbigt och tidskrävande och sådant tröttnar man ju ganska fort på tänker jag.......
Ja, ,i alla fall jag


Nä, börja med att ut och rör på dig lite varje dag, skippa fika, godis, läsk och skräpmat...

... så vips så mår du bättre, får mer energi och vill kanske utöka både din träning och dina matkunskaper på andra sätt.....

..men starta lätt, få en bra grund liksom,  det tror jag på om man nu vill ha bestående bättre vanor och bättre hälsa.....


Se inte dig själv om bara en månad eller två...
...tänk på dig själv och hur du vill ha det om tex ett år framåt.

Hur vill du må då?
Hur vill du känna då?
I vilken form vill du vara då?
Vad vill du ha uppnått då, månntro?

Kärlek och glädje åt alla!

...en söndag a´la hjärntrötthet, diagnoser och minor

Så här kan en söndag se ut med en alldeles speciell Vanja! 

Planeringen är att åka till Nilla och Lasse för att träffa Eila och hennes nya hund. Vanja och Eila planerar och bestämmer, söndag klockan tio!

Vi åker dit och går en runda, men ända från att vi hoppar in i bilen tills att vi efter promenaden måste tacka nej till lite fika för Vanjas hjärna är utmattad och inte klarar mer...


Reflektioner över detta: Att det kändes avigt redan när vi hoppade in i bilen berodde förmodligen på flera saker.

"Många bäckar små..liksom" ....tex:

** Jonas bestämde sig att han ville följa med(han hade sagt att han kanske skulle med, men varken jag eller Vanja trodde nog att han skulle med)

**Jag går och kör ut bilen och märker att det är snorhalt och yppar att vi eventuellt kanske ska strunta i att åka .....(blir jättekonstigt i Vanjas hjärna)

** Adonis ville inte äta sin mat så jag plockade in den, Vanja var säkert inställd på att göra det själv, då blir det jättekonstigt när den är borta, jag tror att det blir liksom blir ett litet sår i tankarna, precis som när man trillar och slår sig på knät....

**Vanja sov lite länge och fick inte förbereda sin hjärna i lugn och ro och lyckades därav inte riktigt få i sig den frukosten som hon hade behövt

**Vi kom iväg tio minuter sent...alltså vi skulle bli tio minuter sena....det är riktigt dåligt och sätter fart på hennes hjärna...

Bilresan går fint,  dock så finns det en hel del minor utplacerade i olika ord och meningar som både Jonas och jag har blivit ganska proffsiga på att snirkla runt, så vi undviker dom efter bästa förmåga och Vanja sitter tyst och är inte riktigt med, jag misstänker att hon gör allt för att försöka sakta ner farten på sin hjärna som går alldeles för fort och är oroväckande nära att bränna av en mina....

Vi kommer fram. Vanja är blek, tyst och hålögd. Minorna snurrar runt som bin kring hennes huvud och kan bränna av när som helst.

Planer angående dagens hundpromenad kastas glatt och ivrigt fram och snuddar vid minorna som förföljer oss vart vi än går...

Här vet inte Vanja : Vart vi ska gå? Hur länge vi ska gå? Vilket underlag? Huruvida hundarna kommer att fungera ihop? Vad som förväntas av henne? Vad är det som ska passas på att tränas??


Alla dessa frågor sätter full fart på hennes hjärna och  resulterar i dålig kontakt under nästan hela promenade, hon blir tvungen att "stänga av" så mycket hon bara kan, för att ingen av minorna runt hennes huvud sa sprängas

När promenaden nästan är slut (vilket hon inte vet för hon känner inte igen sig) så stannar vi för lite hundträning, då har hjärntröttheten kickat in med full kraft och minorna börjar sprängas , Vanja känner på sig att hon kommer att "misslyckas"med sin träning redan innan hon börjat......

Här kommer brytet....hon är HELT SLUT!

HELT SLUT!

Att vara hjärntrött pga hjärnskada och ha en hjärna som snurrar iväg extra fort och blir överhettad  pga förmodade diagnoser, måste emellanåt vara hur pissigt som helst.

Efter gråt och tröst så åker vi en tyst biltur (med ännu fler minor i luften) direkt hem och äter (tack och lov fick hon i sig mat)

Direkt i säng. Två och en halv timmes middagslur.

Ny Vanja, nya möjligheter!


En vanlig söndag.......
....med minor, hjärntrötthet och förmodade diagonoser av olika slag......



Summa summarum av denna dag:

Skönt med vänner som vet och försöker förstå!
Skönt att man själv och mannen har börjat stå ganska stadigt även mitt  i minfält
Skönt med en outtröttlig och galet glad hund
Skönt så fort allt blir som vanligt igen och dom flesta minor har skrumpnat för dagen
Skönt att Vanja har lärt sig så mycket om sig själv och vikten av mat, sömn och frisk luft och även att ibland hinna säga ifrån innan minorna smäller av.....
Skönt med en nästan alltid glad Vanja, före och efter.

Skönt att vi alla har kommit till så gott som full acceptans,

... dvs...

 Det är som det är,

 utgå från det,

 och jobba vidare därifrån......

(Vanja har läst, accepterat, godkänt och även tyckt att det var skönt med hjälp av en summering av varför det blev en lite "hjärnrörig" dag)

Kärlek och glädje och acceptans åt alla!