...söndag

Nu sitter jag här och skriver och känner mej.........?

Jag behöver knyta ihop påsen lite....

Vid den här tiden för exakt fyra veckor sedan så satt vi i bilen på väg ner till Lund.
Vanja i förväg i ambulansen och vi, utan talförmåga,  i Jonas bil. Vi hade inte mycket hopp.....

Idag försvann den sista slangen från Vanja.
Jonas och jag kidnappade henne från rummet när ingen sköterska var i närheten och rullade ut henne för att göra sitt första riktiga toabesök på fyra veckor.
Det är värt att fira så in i bomben.

För fyra veckor sedan gick vi i dvala och hoppades att Vanja inte skulle dö.
För tre veckor sedan var vi oroliga att hon aldrig skulle vakna. Det gjordes väckningsförsök efter väckningsförsök. Ingen läkare gav speciellt mycket hopp om Vanja och hennes allvarliga hjärnskador.
För ca två veckor sedan blev det flytt till Växjö. Här kom dom första tecknen på att hon hörde, kände igen och förstod något.

För en och en halv vecka sedan så sa läkaren att vi får alla gånger räkna med att Vanja kommer att vara kvar på intensiven hela sommaren och att ett mål skulle vara att på något vis kunna kommunicera med henne och att hon sa få i sig riktig mat och inte sondmat.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så glad att en läkare hade så fel....

Nu när vi går in i femte veckan efter olyckan så har vi en på många sätt den gamla Vanja som är som Vanja men också en ny Vanja som vi måste lära känna.

En blek, tunn, hålögd, rakad, ledsen, otroligt trött och orolig Vanja som vi misstänker är kvar någonstans i 2015......

Än så länge sviker minnet, benen, orken och motivationen men.........

Det verkar som att det är dags att lämna intensiven om några dagar till en friskare avdelning....

Jag börjar slappna av en gnutta och känner mej vansinnigt trött, glad men jag kan inte mota bort känslan av sorg också.
Vi har ju mycket mer Vanja hos oss än vi någonsin hade vågat hoppas.
Men mycket vill gärna ha mer....hela tiden liksom...

Fortsättningsvis så gäller  uthållighet och tålamod....på riktigt.

Den  fortsatta resan är jag inte helt säker på att jag kommer att lägga ut och göra offentlig förrän Vanja eventuellt kan godkänna det.

Jag misstänker att jag för egen del kommer att ha ett behov av att skriva betydligt mer detaljrikt och utlämnande under den kommande tiden och det kan jag inte lämna ut.

För min del kan jag skriva och prata om det mesta,  med allt och alla som orkar lyssna,  men alla är ju inte som jag.....märkligt...

Kanske blir det uppdateringar var och varannan dag fortsättningsvis också. Jag vet inte...

Kanske gör jag två inlägg, ett lite kortare och mindre utlämnande för att dela med mig nu, och ett med mer detaljer för eget bruk att plocka fram i efterhand efter godkännande.

Kanske kommer det ett helt gäng med detaljrika blogginlägg om ett tag.....vi får se.

Tack alla som följt med oss på resan hittills.
Alla som har hejat på och kommit med mer kärlek och värme än vad jag ens trodde fanns.

Tack också alla ni som har följt resan men inte har hörts av och som jag inte känner.  Jag är säker på att ni har tagit lärdom och blivit bättre människor genom att visa ännu mer kärlek och medmänsklighet runt era nära och kära. En påminnelse av att livet inte är en fest hela tiden och livet inte ska tas för givet men att det alltid finns någon liten detalj att vara glad för.

Kramar och pussar och kärlek.

Nu jävlar kommer det att krävas mer tålamod, envishet och styrka som någonsin kan plockas fram ur vår familj.

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

...midsommardagen...

Klockan är just nu exakt 04.00.
Jag har legat vaken i en och en halv timme men tröttnade.
Hjärnan sorterar och sorterar men till slut så insåg jag att detta funkar inte. Jag får ta fram mina bokstäver. Dom kan nog hjälpa mig.

Så nu sitter jag i sängen med datorn, en kopp gammalt kaffe, uppvärmt i micron och två chokladbitar i mungipan och lyssnar på grannens hesa tupp.



Vaknar upp ensam i sängen i Lina och Håkans hus.
Det är midsommardagens morgon. Ligger och lyssnar efter ljud.
Tassar upp på toa och ser Jonas i soffan utanför mitt rum. Han följer med mej tillbaka in i "min"säng.
Vi ligger nära. Det är lugnt och varmt. Jag blir rastlös. Jag njuter av tryggheten och värmen men myrorna i kroppen vill inte stilla sig. Jonas andas lugnt men jag har svårt att ligga stilla och säger som Vanja "Jaha, och vad gör vi nu då?"

Jag stiger ur sängen. Jag känner att jag har lite svårt att andas...klär mig, packar och smyger nerför trappan. Jag hör ljud från  köket. Jag vet vem det är. Gängets ständiga frukostvärdinna. Går in i köket och känner värme, trygghet och vanlighet i en skön blandning. Det är så viktigt nu.  Vi kramas och säger godmorgon. Allt är som det brukar. Håkan uppe först och sedan jag. Vi småpratar lite medan Håkan pysslar och jag lamt tittar på.
Alla i huset vaknar en efter en. Till och med ungdomarna. Vi äter en brakfrukost. Sedan måste jag bara kontakta mamma för att se hur allt har varit på sjukhuset.
Inget svar.
Jag vet att allt är under kontroll för annars hade hon hört av sig men jag vill i alla fall.
Egentligen så har vi bestämt att vi kommer vid lunchsnåret för att släppa hem mamma från sjukhuset men vi får ingen riktig ro så vi åker ner efter frukost.

Det är härligt, mysigt och tryggt att möta mamma igen. Jag är otroligt tacksam att hon har varit på plats detta dygnet.

Det är lugnt hos Vanja. Men jag kan se i hennes blick att hon inte mår bra.
Hon har det jobbigt. En oro och en ångest som vi aldrig kan förstå, river runt i hela hennes kropp. Det är ledsamt att inte kunna hjälpa.
Jag känner maktlöshet,  dock inte på något vis hopplöshet.

Konstigt nog,....eller inte... så känner jag att även detta är ju en utmaning.
Den svåraste utmaningen i mitt liv hittills men jag är beredd så in i bomben.

Mamma går iväg till tåget. Jonas åker tillbaka till Lina och Håkan där vi "tappade" Ture på golfbanan. Jag blir kvar och försöker hjälpa Vanja att motivera sig för att få i sig lunch.
Hon mår verkligen inte bra.
Vi lyckas med en tredjedel av tallriken med mat sedan är det stop.
Hon är mycket låg. Vi bestämmer att hon ska vila lite och sedan ska hon försöka komma upp i stolen en stund. Det är oerhört viktigt att göra saker, hur lite det än är.
Jag lämnar Vanja. Vilar lite. Går tillbaka. Jag och sköterska tjatar nästan hål i huvudet på henne att hon ska upp i stolen. Hon mår inte bra. Inte bra. Ledsna ögon. Ny personal. Vi lyckas övertala. Hon kommer upp en liten stund. Mår illa, ledsna ögon, dödens trött. Vilar.

Elvira kommer. Vanja vaknar. Dom pratar lågmält. Trött, ledsen och omotiverad blick.
Plötsligt säger Elvira "Jag har Asco i bilen" Vanjas ögonbryn åker långt upp i huvudet och dom grumliga ögonen blir helt stora och klara.
Elvira fortsätter " Jag kan hämta honom,  så kan du ju åka i stolen ner till stora entre´n så ses vi där utanför"

Det är inte svårt att motivera Vanja nu. Hon är blek och trött och jag tänker lite oroligt att detta blir en lång påfrestande utflykt för henne . Från iva till entre´n och tillbaka igen. Vi har trygg sköterska med oss.

Vi rullar. Kommer ner. Går ut. Asco kommer. Hela Vanjas ansikte spricker upp i ett leende ända upp till ögonen. Asco tycker först att det är lite konstigt. Lukten skulle jag tro. När han väl känner Vanjas doft under  sjukhuslukten och känner igen hennes röst bakom dom svaga bokstäverna så blir han så glad och vill upp i stolen till henne och helst plocka bort plåstren på henne. Dom gosar. Vanja klappar. Asco viftar på svansen och tycker att livet är härligt. Jag hjälper Vanja av med strumpan så att hon kan känna Asco med foten också. Hon drar foten fram och tillbaka över Asco. Han njuter och jag ser att Vanja njuter. Jag ser också att hon tränar sitt ben och sin fot.
Det är en underbar stund med så mycket värme, kärlek och känslor.
Besöket tar slut och vi rullar tillbaka med Vanja som är fylld av starka känslor och hundhår.
Jag börjar fundera på om jag skulle kunna ta fler djur till entre´n...

Det var omtumlande och hon måste vila.
Elvira åker hem.
Jonas och Ture kommer.
Vanja vaknar.
Hon är låg.
Vi hjälper henna att byta tröja. Från den med hundhår till en ny (jättegammal) av Jonas t-tröjor. Den luktar jättemycket Jonas och hemma. Vanja trycker den mot näsan flera gånger och njuter högljutt. Det är tryggt. Det är tydligt.
Jag lägger mej jämte henne. Hon säger att hon mår bra av oss. Det är skönt att höra. Vi blir varma.

Jag undrar om hon inte vill ha något lördagssnacks. (måste ju på något vis peta i henne mer)
Chips? Njae....Choklad? Nä. Morötter och dip. Jaa...och gurka!

Jag och Jonas går iväg för att handla. På väg till affären ringer sköterskan. Vanja vill ha vax till benen. Jag börjar nästan gapflabba, dels för att det känns så himla friskt och dels för att jag nästan är femtio år och inte vet riktigt vad det är jag ska köpa. Jag får fråga sköterskan vad det heter.

Vi ordnar det vi ska och går tillbaka.
Vanja har fått på sig Tures keps. Dom spelar musik. Hon ser ganska nöjd ut.
Hon tar ett chips sedan är det morötter och gurka som gäller. Hon njuter.

Hon tycker att Ture kan hjälpa henne med benvaxningen.
Vi skrattar och bestämmer att det där är nog något dom kan göra i morgon med någon duktig sköterska.

Plötsligt ser jag att hennes ögon ser annorlunda ut. Jag frågar om hon är trött och vill sova för natten. Det vill hon jättegärna, hon är jättetrött. Vi ringer på sköterskan som lovar att hjälpa henne med kvällsbestyren.
Vi talar om att vi kommer igen efter frukost dagen efter.
Då ler hon och vi bestämmer vid nio, tio snåret. Hon ser trött men ganska nöjd ut när vi går.

Vi åker hem trötta, lugna och ganska glada.
När vi kommer hem så har vi överraskningar som väntar.

Kärlek och massor med omtanke från fler grannar och dessutom kärlek och omtanke från gamla underbara vänner som jag tror vet ganska väl hur vi känner och har det.

Vi blir så rörda och varma av all omtanke och kärlek och jag tänker att: Det är konstigt att världen ser ut som den gör när nästan alla människor är helt fantastiska och fyllda med så mycket kärlek och empati....

Kärlek och glädje åt alla!

....midsommar...

Det blev midsommarafton i år också!
Tack vare Nilla, Lasse,Eila,Lina, Håkan, Alba och Mamma❤❤❤

Mamma hos Vanja och Ture, Jonas och jag i Sandsbro. Lugnt, skönt, tryggt, gott och jättesömnigt!

Kärlek, glädje och trygghet åt alla!

....onsdag, torsdag

I onsdags kraschlandade jag.
Hela tiden under dom här snart fyra veckorna så har marken gungat under mej, till och från.
I onsdags kväll när jag kom hem från Vanja så kunde jag inte hålla balansen längre.

Onsdagen var fantastisk.
Direkt på morgonen blev det operation. Den lilla operationen där hon fick sin lilla manick inopererad vid nycklbenet för att man lätt ska kunna sticka henne om det behövs. Hon var lite slö efteråt men hämtade sig och vid lunchtid så åkte tracken i halsen ut.
Hon pratade!
På vanligt vis!
Dock  lite tröttare och lite svagare men ändå..... Vanjaröst!

Nu är det inte mycket slangar kvar. Dock sonden i näsan. Hon får börja äta men hon måste vilja förstås.
Hon vill ut på balkongen. Vi hjälps åt att få över henne i specialstolen och drar ut henne.
Vill hon ha piggelin?
Nä...hon skakar på huvudet.

Jag har tagit med mig tomatsoppa hemifrån. Jag frågar om hon vill ha. Hon nickar. Hon glömmer att hon kan svara enkelt med tal.

Jag hämtar. Jag håller den varma koppen, hon tar skeden med sin bästa hand och för den bestämt och koncentrerat mot munnen. In med skeden. Sväljer. Tittar upp och utbrister:
 -Fan vad gott!!!
 Sedan nästan sliter hon med sin darrande hand koppen hur min hand och  tömmer koppen på på nolltid och utbrister:
 -Jävlar vad gott alltså!!

Vi skrattar och jag blir helt varm i kroppen. Hon äter själv, hon känner uppenbarligen smak och hon svär, allt känns så in i bomben normalt en stund.

Hon blir servad med mjölk. Hon klunkar och svär lite till....

Det kommer och går folk på balkongen. Många vill kolla till Vanja och se hennes enorma framsteg.

Vid något tillfälle så säger hon att hon tycker att det är mycket folk hela tiden. Jag förklarar ganska noggrant att det behövs och att det är för hennes skull. Hon kollar med sin lite annorlunda blick och funderar en kort sekund innan hon utbrister

-Fan vad najs! Vi skrattar igen.

Hon ler ett Vanja leende och jag känner att vi skrattar med henne men långt inne i mej så protesterar en liten ensam polis som säger att vi inte ska skratta åt henne......jag vänder honom ryggen.

Eftermiddagen fortsätter i samma goa stämmning. Vanja talar om för alla hur snälla dom är och att hon tycker om dom.

Vanja är glad och vi är glada och jag tror att vi har smittat hela personalstyrkan på iva också.

En härlig person (läkare kanske?) kommer in bara för att få se och prata lite med Vanja.

Han berättade att han var med henne i ambulansen när hon åkte till Lund och var även med på tillbakaresan. När han har pratat lite utbrister Vanja:

-Då kan jag ringa dig om det kör ihop sig då?

HA, HA, HA!




Det börjar bli sen eftermiddag. En eftermiddag som vi bara för mindre än än vecka aldrig trodde att vi skulle få uppleva.

Jonas och Ture åker för att spela lite golf.
Jag blir kvar hos Vanja
Hon börjar bli väldigt orolig, stressad och mår förskräckligt illa.

Timmarna går och det släpper inte.
Mindre kända sköterskor i rummet.
Jag känner mig osäker och orolig.
Kan det vara farligt för henne att hon spyr?
Jag känner mig förfärligt ensam.
Ensamkänslan här är ny för mig.
Jag står vid hennes sida hela tiden, klappar på henne och är beredd med spypåsen.
Känd undersköterska kommer in, jag slappnar av lite. När hon går igen så känns det inte bra.
Medicin mot illamåendet.
Blir ännu oroligare.
Mer medicin.
Jag mår också illa.
Jag är säker på att allt beror på att det varit för mycket idag utan vila.
Det är vedervärdigt att trycka i mediciner av den anledningen......
Det kanske inte finns någon annan lösning där och då.....
Jag säger ingenting.
Jag vill inte men jag springer ifrån en jättesnabbis för att pudra näsan.
Vanja vänder och vrider sig och mår riktigt dåligt och jag känner mig dödens trött .
Efter flera timmar kommer Jonas.
Han tar över och jag åker hem.
Jag är hungrig, trött och tom.
Klockan är över tio, jag stannar till hos min granne Åsa som bett mig att stanna till jättesnabbt om jag orkar och det inte blir efter elva.
Vi går ut i skummet till hennes frodiga land och hon klipper av en knippe helt ljuvlig dill.
Sedan tar hon grepen och vänder upp  några små fina  nypotatisar.
Den lilla, lilla stunden med Åsa där i landet i skymningen med doften av dill och jord känns underbar och livsgivande på något sätt. Vi pratar inte så mycket.

Jag låser upp och går in i huset och jag känner mig annorlunda. Mörk, tung, orolig....
Jag kokar upp dom små potatisarna med dillen, värmer tomatsoppan. Brer några otroligt goda frökex från annan granne som har bakat. Äter potatisen med Åsas hemgjorda smör. Det smakar ljuvligt.

Men tyngden över mej väger mer och mer och det känns som att jag knappt får luft.
Jonas och Ture kommer hem. Dom är långt borta......

Jag går och lägger mig med min tyngd och gråter mig till sömns.....

Vaknar och känner mig ännu värre. Blir ledsen. Stirrar i taket och vill inte stiga upp.
Försöker sortera i huvudet. Tänker att jag borde skriva eller gå ut men det går inte.
Jonas kryper ner. Försöker hitta en lösning. Han är trygg och varm.

Jag går upp och äter frukost. Det smakar inte. Jag går och lägger mig igen. Stirrande.
Jag tror att jag kommer fram till vad det är.

Det är trötthet så klart.
Men  det är också  exakt samma känsla som när man har fått barn. Jätteglad och nästan euforisk.
Man har fått en ny liten människa i sitt liv som man ska lära känna och ta hand om som man ska se till mår så bra som möjligt och får så bra omvårdnad som möjligt.
Man åker absolut inte ifrån det nyfödda barnet....

Till slut så tar jag mig samman en gnutta och klär på mig.

Vi åker in till sjukhuset.  Jag känner mig jätteledsen och lite zombieliknande. Vi börjar med besök hos kuratorn, Bodil.

Hon är fantastisk.
Hon ser att det inte är en bra dag för mej.
Jag behöver inte förklara mej med många ord för att hon exakt ska förstå hjälpa mig.
Hon är en fantastisk, varm och klok person.

Vi går ner till Vanja.
Hon mår inte bra. Blicken är ihålig och hon är matt.
Jag tänker att gårdagen tog alldeles för hårt på henne.
Jag tänker att i dag ska hon vila, mycket. Nästan till varje pris. Jag kommer att se till det.
Hon är trött och hon är orolig.
Jag kryper ner hos henne. Lite lugnare. Även jag känner mig lugnare. Det är mysigt och jättevarmt!
Sätter mig vid hennes fötter och ben och masserar. Hon njuter. Lugnt.

Läkare från rehab kommer för att bedöma henne.
Hon är inte riktigt rätt i årtal, ålder och sysselsättning men inte heller helt fel.....

Han tackar för besöket. Jonas och jag skickar ut systrarna. Jag läser för Vanja och hon somnar.

Lunchen kommer till Vanja.

Jonas och jag går också och äter lite.

Kommer tillbaka då är det träning med sjukgymnasten.

Inget vidare.

Vila igen.

Vi går till Bodil igen. Hon ska på semester och vill gärna styra upp våra praktiska grejer innan hon går.

Hon har strukturerat upp allt i ordning på en hel  A4 sida. Skrivit vilket vi behöver göra på en gång och vilket som kan vänta lite
Det är direktnummer till kontaktpersoner så vi slipper stå i telefonköer. Det står även vad det är vi ska ta reda på hos dom som vi ringer till.

Det är så bra så att jag nästan börjar gråta. Exakt vad vi behöver.

Vi går ner till Vanja igen. Vi försöker få henne att träna lite på att sitta på sängkanten men hon blir yr och orolig och lägger sig igen.

Hon somnar och sover en stund. Jag vet att det är precis vad hon behöver. Jag blir väldigt lugn.

Jag åker iväg en stund.
Måste träna lite på att lämna bubblan.  Så jag ska åka hem till Cia och Knut för att hämta lite mat. Blir ledsen när jag närmar mig huset och när vi möts. Men det känns snabbt bättre och underbart att ses.

På köksbordet står det en hel back med mat och grejer från Cia, Milo och Malin med respektive.
Det är allt från champagen till skyddsdrakar, från gröna växter väldoftande kycklingpaj, från hembakade bullar till choklad och plus ett par öl och gin och tonic på burk som Knut tyckte att vi behövde.

SÅ JÄKLANS MYCKET KÄRLEK!
Samlat i en back och en pappkasse.

Det kan inte finnas någon i hela världen som har så fina vänner och bekanta som jag har.  Jag är så otroligt lyckligt lottad och glad,  mitt i denna oro,  så det är inte klokt!

Hela tiden finns det nära och kära människor som är med oss. Det är fantastiskt.

Lämnar Cia och Knut med ett leende och kör och hämtar Elvira. Kvällen är nästan slut men vi åker upp till Vanja för att säga godnatt och hämta Jonas.
Allt har varit väldigt lugnt.
Allt är väldigt lugnt.
Vanja skiner upp när hon får se oss men talar om att hon behöver nog sova nu. Det känns otroligt bra.
Vi kramas och jag känner att jag ganska lugnt kan åka hem.
Vi kommer hem och ser att det står en väska utanför dörren. Jordgubbar, riktigt riktigt närproducerade med riktig komjölk från omtänksamma grannar!


Idag är det midsommar.
Jag känner mig glad.
Jag funderar på om det ska bli joggingbyxor eller klänning.....


Kanske båda eller något mittemellan.....

KÄRLEK, GLÄDJE OCH EN HÄRLIG MIDSOMMAR ÅT ALLA!

...tisdag

Vaknade för en timme sedan. Klockan sex.  Helt galet, två timmar längre än vanligt.
En rejäl sovmorgon helt enkelt. Känns konstigt att sitta vid köksbordet att skriva klockan sju istället för i sängen klockan fyra. Jonas har precis åkt med Ture till golfbanan. Ture  har lite jobb att göra där.
Det känns bra och tryggt att han har något att göra och att han är med trygga personer.
Jag åkte som vanligt först in till Vanja igår.


Jag kommer in i rummet och ser en lite uppspärrad blick. Jag märker att det är oroligt. Som kvällen, dagen före.

Jag pratar, klappar, klämmer och tröstar. Tillslut kryper jag upp i sängen och lägger mitt huvud på hennes axel och med armen om henne. Hon är varm och vi blir snart kokheta. Det lugnar lite en stund. Det är en faslig oro i huvudet och kroppen. Jag lider med henne.

Jonas kommer. Klappar, kramar, pratar och håller om.

Nya specialsjukgymnaster från annan avdeling kommer för att prata och bedöma Vanja lite. Hon blir trött efter några minuter och måste vila. Morgonens oro har tagit på krafterna.

Jonas och jag går och pratar med kuratorn. Hon roddar och försöker strukturera upp våra liv lite. Det är bra.  Hon tycker inte att det är mänskligt att i våran situation hålla på med exempelvis sitta i telefonkö på plats 168, som hon just har gjort åt oss. Jag håller med.

Det är meningen att Vanja ska operera in någon slags liten dosa vid skuldran för att användas istället för en massa nålstick och slangar. Vi väntar och väntar. Väntar i flera timmar. Sköterskan blir tvungen att sticka Vanja ändå.  Till sist blir vi informerade om att operationen inte blir av....Då blir hon väl inte heller av med tracken eftersom den lilla dosan ska in först....suck...

På eftermiddagen börjar jag läsa högt i en bok. Det blir väldigt lugnt i rummet. Det blir lite ro. Boken verkar bra. Den är specialutvald av min "specialbästabibliotikarievän"!

Det är ovanligt att läsa högt. Jag tänker och hoppas hela tiden att Vanja ska vilja lyssna en stund till. En liten stund till, en liten stund till....Mest för att jag märker att hon blir lugn men också för att boken är bra och jag känner att jag kan tillföra något vettigt.

Vanja vilar. Jag byter om och springer en runda runt sjön. När jag närmar mig sträckan som är längst från sjukhuset blir jag stressad och får lite svårare att andas. Det varar inte så länge. Jag är nöjd och känner mig avslappnad när jag är tillbaka.

Sitter hos Vanja. Talar om att jag ska möta Nilla för att hon ville stå för middagen. Jag frågar om hon vill att Nilla ska komma med upp och säga hej. Hon nickar tveklöst.

Det är mysigt att se deras möte. Båda blir glada att se varandra. Vanja säger inte jättemycket men innan hon går ber hon Nilla skicka några roliga bilder till henne.

Hästilderna kommer på min mobil. Jag visar Vanja, hon ler men känner inte igen Nillas Famke.

När Jonas och Ture är tillbaka så säger jag åt Vanja att berätta vem som har hälsat på för en liten liten stund sedan.
Det minns hon inte. Det känns lite sorgligt. När jag påminner henne verkar det dock som att hon minns och då känns det lite bättre.

Vi pratar om Laki.
Hästen som vi båda har svårt att prata om utan att bli väldigt ledsna av saknad och starka känsor och minnen.

Jag tror inte att hon minns allt med honom vad gäller träningar och tävlingar men hon förklarar för sköterskan hurdan han var som häst. Det minns hon.

Vi pratar om att hon är sugen på att äta något. Det kan ju bara bli flytande. Men jag lovar att åka hem och göra tomatsoppa och ta med dagen efter. Det är en av familjens favoriträtt.

Jag åker hem.
Själv och först.
Det känns jättekonstigt  men inte oroligt.
Jonas och Ture är ju kvar så jag känner mig lugn.

Jag kommer hem när solen står lågt på himlen och skiner på den här fina som har dykt upp medan vi var på sjukhuset idag. Denna värme och kärlek.

Det är visst snart midsommar.....

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

...måndag

Vaknar som vanligt tidigt.
Skriver som vanligt.
Bestämmer mig för att springa. Det ett lite svårt beslut. Jag känner mig väldigt stressad att komma iväg till sjukhuset. Men jag vet ju hur gott det kan göra med bara 20 minuters löpning i skogen. Jag byter om och ger mig iväg. Jag vet att jag kommer att ha igen den här tiden 100 gånger om under dagen.

När jag kommer tillbaka så har Jonas dragit igång gräsklipparen och jag blir nästan tokig. Hur kan han dra igång gräsklipparen när det är så stressigt.
Jag får lugnt tala om för mig själv att han kanske inte är lika stressad, det är ju min känsla. Eller han kanske mår lika bra av gräsklippning som jag av löpningen...

Han kommer in efter bara en liten stund. Jag talar om hur jag känner och frågar honom om det så som jag tror. "Ungefär så ja" säger han. Utrett. Jag står för babblandet och grubbleriet, Jonas står för dom  oftast korta kloka svaren. Han håller oftast med. Det är skönt. Nu står han bara där och tittar på mig när stressnivå är på topp. "Men åk in med dig, jag kan lämna Ture på golfbanan så kommer jag efter"
Detta är en helt  fantastisk egenskap hos Jonas, att alltid vara som ett litet vitt piller med lugnande när jag som mest behöver.

Jag åker
Kommer inte fram fort nog.

När jag kommer in till Vanja så förstår jag direkt att hon  har haft det  jobbigt.
Jag ser det på hennes röda kinder och svettiga panna.
Jag ser hur hon ligger lite för mycket på tvären.
 Jag ser på det orediga lakanet.
Jag ser en syster på varje sida om henne. Dom är kända ansikten. Dom ler mot mig och talar lågt. Dom berättar det jag redan har sett, att Vanja har haft en orolig morgon. Men det blev lugnt tillslut när dom kom in som hon var lite mer bekant med.

Jag är ju inte så värst mycket för det övernaturliga och för det man inte kan förklara men i det här fallet så kändes det ganska tydligt varför jag varit så otroligt stressad på morgonen...

Timmarna går. Lite knackigt. Sjukgymnasten kommer. Hon ler. Jag ser att hon är positivt överraskad på vad som bara har hänt över helgen. Vanja blir trött. Jonas kommer. Vi äter fisksoppa med tillbehör. En av dom godaste sopporna vi har ätit. Göran och "Julanta" har varit i farten med kärlek och soppa.

Vi går in till Vanja igen. Hon ska upp i " specialotympligastolen", vi har ju lovat henne att komma ut på balkongen. Det är inte helt smidig. Stolen, slangarna och extra stativ. Men vi hamnar där vi ska. Det fläktar lite och Vanja nickar när jag frågar om det är skönt.


Det fläktar lite för lite och solen är lite för varm.
Det blir fort för varmt. Vi åker in igen. Sköterskorna är fantastiska. Ingenting är för jobbigt för dom. Det är det så klart, men vi märker inte av det. Det är jag tacksam för.

Kvällspersonalen kommer.
En är av dom är väldigt speciell för oss eftersom hon varit med ändan från olycksdagen när Vanja kom in och innan hon lämnade Växjö för Lund. Känns som att hon känner oss allihop ganska bra nu. Vanja tycker mycket om henne, det är tydligt.

Det känns bra att ha någon trygg, känd och självklar person när Vanja har oro och ledsamhet som kryper runt obarmhärtigt i hela kroppen på henne. Vid ett tillfälle när det är lite lugnare så visar jag henne ett meddelande från en kompis. Hon tar mobilen ur handen, läser, ger skärmen en puss och med stor möda så lyckas hon hålla sin hand tillräckligt stadig för att skicka iväg flera hjärtan och ett par gula gubbar! Jag ler och blir varm i kroppen. Vanligheten kom tillbaka för några sekunder.

Vanja kämpar och kämpar med sin oro, det blir kväll. Tillslut bestäms det att hon måste få något som lugnar lite. Hon har haft det jobbigt i flera timmar. Det känns trist men nödvändigt.

Jag sitter vid sidan om henne och läser på baksidan om några böcker som Lina har ordnat. Kanske ska vi ha högläsning, kanske vill Vanja läsa själv, undrens tid är inte förbi.....

Hon lyssnar, min röst ihop med medicinen är nog väldigt sövande för hennes ögonlock blir snabbt tyngre och tyngre. Hon somnar.

Jonas och Ture vill komma in och säga godnatt.
Det är onödigt, hon sover. Kör hem. Ses snart.

Jag tänker att jag ska smita medan hon sover. Jag känner mig väldigt trött och jag vet att det inte är en bra ide att vara kvar om hon vaknar för då kan jag inte lämna.
Det är nödvändigt för mig att sova i rimlig tid för att orka med alla vakna timmar av  oro, funderingar, humörsvängningar och stöttningar.

Jag säger hejdå till den inhyrda nattsköterskan som varit hos Vanja dom senast fem nätterna. Hon kramar mej, pratar, kramar mej, jag pratar, hon kramar mej några gånger till och önskar oss lycka till. Söt.

Hon kommer inte tillbaka igen förrän i augusti...

Jag åker hem med lite dåligt samvete för att jag smet när Vanja sov.
Men jag vet att det är nödvändigt. Jag vet det.

Somnar ovaggad.

Kärlek och glädje åt alla! 

...söndag...

Vaknade efter fyra timmars sömn.
Typ bakis!!! Jag drack ju två glas champagne, okej kanske jag drack tre medan jag stöttade min gästbloggare under lördagkvällen.

Trött, skallevärk och glad så klev jag upp. Jonas kom strax därefter. Vi bara irrade runt i huset med våra tunga huvuden och påsar under ögonen och bara var glada  över gårdagens framsteg. Vi kramades och pratade mycket om lördagen.

Vi sparkade liv i Ture och åt frukost alla tre. Första gången sedan Lund. Vi åt andäktigt. Åsa, en annan fin granne hade varit över  hembakade frallor som jag värmde lite i ugnen och hemgjort smör i en fin burk. Det kändes makalöst lyxkigt och hur gott som helst.

Vi är ivriga att komma iväg till ännu än dag med framsteg.

När vi kommer så är Vanja ganska dåsig. Starka mediciner. Sövande och lugnande. Usch!

Talventilen sätts i tracken efter lite förberedelser. Ljudet från talventilen är mycket svag och det är väldigt svårt att uppfatta några ord. Hon vill kramas men hon känns väldigt trött och svag. Ture sitter på ena sidan och Jonas på andra och jag lite mer neråt fötterna. Jag försöker verkligen att höra och att samtidigt läsa på läpparna.
Hon hostar. Det är svårare att få luft och är jobbigt för henne med ventilen, det märks. Vid ett tillfälle blir hon lite orolig, hon viftar och får grepp om sonden i näsan. Vi hinner rädda den innan den åker helt ut.....tack och lov.

Plötsligt ser jag att det är mej hon vill krama på och säga något. Jag frågar och frågar om det är något särskilt och om hon har ont någonstans eller är missnöjd, i så fall kan hon passa på nu. När hon ska svara slå lägger jag örat nästan helt intill ventilen där den tystaste meningen jag någonsin hört kommer, " Jag vill bara krama dig, mamma! "
Ååå, vad jag kramar henne. Jag tror aldrig att en kram har känts så viktig. Det har varit mycket pappas flicka dom här dagarna så jag är så glad att jag fick en liten del också.

Hon försöker prata lite till men hon är väldigt trött och såsig. Hon får lägga sig igen och byta ut talventilen. Hon fortsätter mima och det är svårt och frustrerande att vi inte förstår varandra.

Dagen går. Vi går och äter. Har lovat Ture att gå på kina. Så det blir det. Vi är glada men har kommit ner på jorden lite. Vägen kommer att vara otroligt lång.

Vi går tillbaka. Vanja sover. Jag går och vilar lite, Ture kommer en stund efter. Vi vilar, kivas och myser lite. Sedan ska han iväg och spela golf. Vi går bort till Jonas och Vanja för att tala om att vi kör.

Jag släpper av Ture på golfbanan. Jag känner att jag vågar titta ut från bubblan en liten stund och svänger förbi jobbet där det står en liten påse till till mej som Alma har packat. Söt. En varsin rejäl räkmacka från gårdagen och en liten annan överraskning. Jag är bara där några minuter. Det känns konstigt.

Kommer upp till sjukhuset igen och Vanja känns liten gnutta piggare. Hon ska över i speciell stol. Hon ska sitta där några gånger varje dag. Det är viktigt har jag förstått. Sköterskan frågar om hon vill ha något för att få någon annan smak i munnen än den som hon har haft i tre veckor nu. Piggelin? Vanja artikulerar ett ja, väldigt tydligt. Hon äter en hel med hjälp av sköterskan och en sked som skrapar av från glassen. Jag kan verkligen både se och känna hur gott det är!

Hon får på talventilen igen. Hon hostar och rosslar. Jonas och jag sitter på varsin sida om stolen.

Nu kommer det mycket, dock väldigt svagt.  Men mycket. Vi för ett samtal och försöker trösta och svara men några saker som hon säger är:

"Jag känner mig så jävla förvirrad" "Jag är orolig" "Jag vill bara härifrån"  "Blir jag bra?" "Jag kommer inte att bli frisk"

Det är sorgligt och glädjande och bra! Vi gråter ihop, vi tröstar, vi kramas och pussas. Hostar och rosslar. Vanja säger att det är så många här. "jag vill att det bara är du och mamma här" Vi skickar ut sköterskorna. Vanja säger "Det är bra" Dom förstår så väl. Dom håller sig precis utanför dörren.  Saker kan ske snabbt här.

Vanja säger att dom är jättesnälla allihop men det är så jobbigt. Det är en lättnad för oss att höra. Hon verkar gilla allihop.
Vi är så ivriga att få ut så mycket svar som möjligt från henne för att kunna förstå och föra hennes talan vidare så att vårdpersonalen kan hjälpa henne. Vid några tillfällen kasar hon ner i stolen. Jonas säger:
-Vanja, nu sitter du lite illa ska vi hjälpa till att dra upp dig lite?
"Jag har suttit sämre, säger hon"

Jag kan inte låta bli att gapskratta.

Det blev någon sekund av total normalitet liksom.

Vi pratar, gråter och rosslar vidare. Hon har det väldigt jobbigt med sin förvirring säger hon. Jag tänker att om man kan säga att man är förvirrad så är man ändå ganska med...

Hon frågar" Var är Ture? Han spelar golf. "Okej" "Var är Elvira?" Jag säger att hon kanske inte vet om du vill att hon ska komma....Jag vet inte...Ni har ju varit osams. Det märks att inte Vanja har koll....Hon säger "Okej"

"Var är Lotten?"
Jag berättar att  jag precis har varit i kontakt med Lotten och att hon hälsar. Vi pratar om Lotten lite och Vanja säger att hon är så snäll och en så bra vän.  Sedan blir hon ledsen och tycker att hon har varit till så mycket besvär och inte funnits till för någon. Det är sorgligt men känns friskt.

Jag visar liten sak med fin text som hon har fått av sina vänner. Hon läser och börjar gråta. Jag skrattar till lite inombords. Hon kan verkligen läsa också!

Vi frågar om hon kanske vill ha besök, då rynkar hon lite på näsan. Jag fyller i och frågar om hon kanske vill vänta tills hon blir lite piggare. Det vill hon.

Sköterskan kommer in igen.  Hon säger att hon bara vill gå ut och sätta sig på en parkbänk och typ bara sitta där! Vi säger att i morgon kommer hon att få åka ut på den stora balkongen, " Det vill jag" säger hon då. "Det blir bra"

Talventilen byts ut igen. Hon rosslar och hostar och får lägga sig. Slumrar lite.  Jonas och jag går till rummet och äter räkmacka. Det smakar ljuvligt. Vi och läser fina och uppmuntrande meddelanden. Jag vet ju att nästan alla människor är både varma och fina men så här!!?

Vi går in till Vanja igen.

Vi har fått en leverans med den största godispåsen ever. Den är så gigantisk så jag måste skratta igen. Det kommer att behövas både till oss och kanske även som uppmuntran till den fina vårdpersonalen som vakar över Vanja varje minut.

Hon sittligger lite i sängen. Blicken är lite trött men klarare. Medicinen har dragits ner en gnutta och den starka från natten är kanske helt borta. Hon får tillbaka talventilen. Jonas sitter nära. Jag sitter en bit ifrån. Hon pratar inte så mycket nu. Ett och annat ord. En och annan mening.

Ture vill bli hämtad. Vanja vill att jag ska stanna och Jonas åker. Det är stort.

När Jonas har åkt så ska hon förberedas för natten. Sköterskan kommer med tandborsten. Vanja gapar, låter sköterskan borsta men plötsligt flyger hennes yviga hand upp och greppar tandborsten och borstar bestämt själv. Jag börjar skratta igen. Det är några sekunder som är normala igen.

Sedan blir hon lite ledsen och väldigt orolig. Det märks att hon har ont och att det kryper rejält i kroppen. Hon svettas.

Abstinens från starka mediciner tänker jag.

Kramig, stressad. Försöker säga något. Jag frågar om hon vill att jag ska lägga mig hos henne. Då visar hon ett tydligt, ja.

Jag knuffar undan henne lite och lägger mig tungt på hennes axel och lägger min arm tungt  över hennes bröstkorg. Är det mysigt undrar jag? "Ja det är mysigt, du kan sova här" Hon är fortfarande orolig men det är tydligt att det hjälper att jag ligger otroligt nära och tungt vid/på henne!

En narkosläkare kommer in och ska presentera sig. Han och två systrar står runt Vanja och mej i sängen. Förstår verkligen hur trött Vanja måste bli av alla som hela tiden står och glor runt sängen.
Känns märkligt att ligga i sängen och hälsa på läkaren men lite komiskt.

Vanja och jag svettas nästan ihjäl. Stressen och närheten. Men det är härligt att känna att jag kan hjälpa henne i hennes oro. Hon berättar också att hon ser saker och drömmer hemska saker och hon undrar om det kan gå sönder saker här.
Jag talar om att man bara lagar saker på sjukhuset. Just nu lagar vi en 19 årig tjej. "okej" säger hon då.

Jag klibbar loss mej från Vanja. Hon protesterar inte. Hon är också kokhet. Vi tar en raggardusch. Sköterskan, Vanja och jag hjälps åt med våtservetter. Det känns bra att inte krångla mer än så. Kan tätta noggrannare i morgon.  Hon säger att det är skönt.

Jonas och Ture kommer tillbaka. Pratar lite. Vanja pratar lite om att hon vill fiska med pappa. Ture säger att hon ska spela golf med honom snart. Det drar lite i hennes ena mungipa.
Jag frågar om hon vill att vi ska ta med en stor urtvättad t-shirt  från pappa. Det blir ett tydligt ja på den frågan.

Nattpersonalen kommer. Vanja nickar när vi frågar om hon känner igen dom. Nästan att hon ler lite. Det känns tryggt. Hon vill sova. Vi säger godnatt. Kramas. Det är svårt att gå men också skönt.
Vi behöver vila. Allihop.

Kommer hem, det står mat på farstukvisten, jag blir helt varm i själen. Ännu fler människor som av känsla, egen erfarenhet eller helt enkelt bara ett otroligt varmt hjärta som vet att det det inte finns så mycket tid och ork för handling och matlagning.

Vi går in och jag tänker att det har varit en bra och omtumlande dag. Jag vågar titta upp och glutta lite framåt på stigen till framtiden, pyttelite.
Stigen är omänskligt krokig och orolig, men med hopp.

Kärlek och glädje åt alla!