...söndag...

Vaknade efter fyra timmars sömn.
Typ bakis!!! Jag drack ju två glas champagne, okej kanske jag drack tre medan jag stöttade min gästbloggare under lördagkvällen.

Trött, skallevärk och glad så klev jag upp. Jonas kom strax därefter. Vi bara irrade runt i huset med våra tunga huvuden och påsar under ögonen och bara var glada  över gårdagens framsteg. Vi kramades och pratade mycket om lördagen.

Vi sparkade liv i Ture och åt frukost alla tre. Första gången sedan Lund. Vi åt andäktigt. Åsa, en annan fin granne hade varit över  hembakade frallor som jag värmde lite i ugnen och hemgjort smör i en fin burk. Det kändes makalöst lyxkigt och hur gott som helst.

Vi är ivriga att komma iväg till ännu än dag med framsteg.

När vi kommer så är Vanja ganska dåsig. Starka mediciner. Sövande och lugnande. Usch!

Talventilen sätts i tracken efter lite förberedelser. Ljudet från talventilen är mycket svag och det är väldigt svårt att uppfatta några ord. Hon vill kramas men hon känns väldigt trött och svag. Ture sitter på ena sidan och Jonas på andra och jag lite mer neråt fötterna. Jag försöker verkligen att höra och att samtidigt läsa på läpparna.
Hon hostar. Det är svårare att få luft och är jobbigt för henne med ventilen, det märks. Vid ett tillfälle blir hon lite orolig, hon viftar och får grepp om sonden i näsan. Vi hinner rädda den innan den åker helt ut.....tack och lov.

Plötsligt ser jag att det är mej hon vill krama på och säga något. Jag frågar och frågar om det är något särskilt och om hon har ont någonstans eller är missnöjd, i så fall kan hon passa på nu. När hon ska svara slå lägger jag örat nästan helt intill ventilen där den tystaste meningen jag någonsin hört kommer, " Jag vill bara krama dig, mamma! "
Ååå, vad jag kramar henne. Jag tror aldrig att en kram har känts så viktig. Det har varit mycket pappas flicka dom här dagarna så jag är så glad att jag fick en liten del också.

Hon försöker prata lite till men hon är väldigt trött och såsig. Hon får lägga sig igen och byta ut talventilen. Hon fortsätter mima och det är svårt och frustrerande att vi inte förstår varandra.

Dagen går. Vi går och äter. Har lovat Ture att gå på kina. Så det blir det. Vi är glada men har kommit ner på jorden lite. Vägen kommer att vara otroligt lång.

Vi går tillbaka. Vanja sover. Jag går och vilar lite, Ture kommer en stund efter. Vi vilar, kivas och myser lite. Sedan ska han iväg och spela golf. Vi går bort till Jonas och Vanja för att tala om att vi kör.

Jag släpper av Ture på golfbanan. Jag känner att jag vågar titta ut från bubblan en liten stund och svänger förbi jobbet där det står en liten påse till till mej som Alma har packat. Söt. En varsin rejäl räkmacka från gårdagen och en liten annan överraskning. Jag är bara där några minuter. Det känns konstigt.

Kommer upp till sjukhuset igen och Vanja känns liten gnutta piggare. Hon ska över i speciell stol. Hon ska sitta där några gånger varje dag. Det är viktigt har jag förstått. Sköterskan frågar om hon vill ha något för att få någon annan smak i munnen än den som hon har haft i tre veckor nu. Piggelin? Vanja artikulerar ett ja, väldigt tydligt. Hon äter en hel med hjälp av sköterskan och en sked som skrapar av från glassen. Jag kan verkligen både se och känna hur gott det är!

Hon får på talventilen igen. Hon hostar och rosslar. Jonas och jag sitter på varsin sida om stolen.

Nu kommer det mycket, dock väldigt svagt.  Men mycket. Vi för ett samtal och försöker trösta och svara men några saker som hon säger är:

"Jag känner mig så jävla förvirrad" "Jag är orolig" "Jag vill bara härifrån"  "Blir jag bra?" "Jag kommer inte att bli frisk"

Det är sorgligt och glädjande och bra! Vi gråter ihop, vi tröstar, vi kramas och pussas. Hostar och rosslar. Vanja säger att det är så många här. "jag vill att det bara är du och mamma här" Vi skickar ut sköterskorna. Vanja säger "Det är bra" Dom förstår så väl. Dom håller sig precis utanför dörren.  Saker kan ske snabbt här.

Vanja säger att dom är jättesnälla allihop men det är så jobbigt. Det är en lättnad för oss att höra. Hon verkar gilla allihop.
Vi är så ivriga att få ut så mycket svar som möjligt från henne för att kunna förstå och föra hennes talan vidare så att vårdpersonalen kan hjälpa henne. Vid några tillfällen kasar hon ner i stolen. Jonas säger:
-Vanja, nu sitter du lite illa ska vi hjälpa till att dra upp dig lite?
"Jag har suttit sämre, säger hon"

Jag kan inte låta bli att gapskratta.

Det blev någon sekund av total normalitet liksom.

Vi pratar, gråter och rosslar vidare. Hon har det väldigt jobbigt med sin förvirring säger hon. Jag tänker att om man kan säga att man är förvirrad så är man ändå ganska med...

Hon frågar" Var är Ture? Han spelar golf. "Okej" "Var är Elvira?" Jag säger att hon kanske inte vet om du vill att hon ska komma....Jag vet inte...Ni har ju varit osams. Det märks att inte Vanja har koll....Hon säger "Okej"

"Var är Lotten?"
Jag berättar att  jag precis har varit i kontakt med Lotten och att hon hälsar. Vi pratar om Lotten lite och Vanja säger att hon är så snäll och en så bra vän.  Sedan blir hon ledsen och tycker att hon har varit till så mycket besvär och inte funnits till för någon. Det är sorgligt men känns friskt.

Jag visar liten sak med fin text som hon har fått av sina vänner. Hon läser och börjar gråta. Jag skrattar till lite inombords. Hon kan verkligen läsa också!

Vi frågar om hon kanske vill ha besök, då rynkar hon lite på näsan. Jag fyller i och frågar om hon kanske vill vänta tills hon blir lite piggare. Det vill hon.

Sköterskan kommer in igen.  Hon säger att hon bara vill gå ut och sätta sig på en parkbänk och typ bara sitta där! Vi säger att i morgon kommer hon att få åka ut på den stora balkongen, " Det vill jag" säger hon då. "Det blir bra"

Talventilen byts ut igen. Hon rosslar och hostar och får lägga sig. Slumrar lite.  Jonas och jag går till rummet och äter räkmacka. Det smakar ljuvligt. Vi och läser fina och uppmuntrande meddelanden. Jag vet ju att nästan alla människor är både varma och fina men så här!!?

Vi går in till Vanja igen.

Vi har fått en leverans med den största godispåsen ever. Den är så gigantisk så jag måste skratta igen. Det kommer att behövas både till oss och kanske även som uppmuntran till den fina vårdpersonalen som vakar över Vanja varje minut.

Hon sittligger lite i sängen. Blicken är lite trött men klarare. Medicinen har dragits ner en gnutta och den starka från natten är kanske helt borta. Hon får tillbaka talventilen. Jonas sitter nära. Jag sitter en bit ifrån. Hon pratar inte så mycket nu. Ett och annat ord. En och annan mening.

Ture vill bli hämtad. Vanja vill att jag ska stanna och Jonas åker. Det är stort.

När Jonas har åkt så ska hon förberedas för natten. Sköterskan kommer med tandborsten. Vanja gapar, låter sköterskan borsta men plötsligt flyger hennes yviga hand upp och greppar tandborsten och borstar bestämt själv. Jag börjar skratta igen. Det är några sekunder som är normala igen.

Sedan blir hon lite ledsen och väldigt orolig. Det märks att hon har ont och att det kryper rejält i kroppen. Hon svettas.

Abstinens från starka mediciner tänker jag.

Kramig, stressad. Försöker säga något. Jag frågar om hon vill att jag ska lägga mig hos henne. Då visar hon ett tydligt, ja.

Jag knuffar undan henne lite och lägger mig tungt på hennes axel och lägger min arm tungt  över hennes bröstkorg. Är det mysigt undrar jag? "Ja det är mysigt, du kan sova här" Hon är fortfarande orolig men det är tydligt att det hjälper att jag ligger otroligt nära och tungt vid/på henne!

En narkosläkare kommer in och ska presentera sig. Han och två systrar står runt Vanja och mej i sängen. Förstår verkligen hur trött Vanja måste bli av alla som hela tiden står och glor runt sängen.
Känns märkligt att ligga i sängen och hälsa på läkaren men lite komiskt.

Vanja och jag svettas nästan ihjäl. Stressen och närheten. Men det är härligt att känna att jag kan hjälpa henne i hennes oro. Hon berättar också att hon ser saker och drömmer hemska saker och hon undrar om det kan gå sönder saker här.
Jag talar om att man bara lagar saker på sjukhuset. Just nu lagar vi en 19 årig tjej. "okej" säger hon då.

Jag klibbar loss mej från Vanja. Hon protesterar inte. Hon är också kokhet. Vi tar en raggardusch. Sköterskan, Vanja och jag hjälps åt med våtservetter. Det känns bra att inte krångla mer än så. Kan tätta noggrannare i morgon.  Hon säger att det är skönt.

Jonas och Ture kommer tillbaka. Pratar lite. Vanja pratar lite om att hon vill fiska med pappa. Ture säger att hon ska spela golf med honom snart. Det drar lite i hennes ena mungipa.
Jag frågar om hon vill att vi ska ta med en stor urtvättad t-shirt  från pappa. Det blir ett tydligt ja på den frågan.

Nattpersonalen kommer. Vanja nickar när vi frågar om hon känner igen dom. Nästan att hon ler lite. Det känns tryggt. Hon vill sova. Vi säger godnatt. Kramas. Det är svårt att gå men också skönt.
Vi behöver vila. Allihop.

Kommer hem, det står mat på farstukvisten, jag blir helt varm i själen. Ännu fler människor som av känsla, egen erfarenhet eller helt enkelt bara ett otroligt varmt hjärta som vet att det det inte finns så mycket tid och ork för handling och matlagning.

Vi går in och jag tänker att det har varit en bra och omtumlande dag. Jag vågar titta upp och glutta lite framåt på stigen till framtiden, pyttelite.
Stigen är omänskligt krokig och orolig, men med hopp.

Kärlek och glädje åt alla!

 

...lördag..

Idag har jag varit hos Vanja i många timmar, trots det jag har lyckats missa dom största händelserna någonsin så här kommer min gästbloggare som har varit med hela dagen.

Jonas  berättelse....

Idag var en sådan dag när det fanns ett måste som måste göras,  ner i källaren och krabbade med Jenny som manualläsare. Något med bergvärmen är det. Rensa filter. Kvittera alarm och hoppas på det bästa. Går upp och börjar göra i ordning mig för avfärd. Alarmknappen har slutat lysa.

Sätter mig i min min bil mot sjukhuset några minuter efter Jenny och Ture i vanlig ordning.
Väl framme, kör in i parkeringshuset. Lördag. Lätt att hitta parkering. Ture ringer. Stanna kvar där du är,  vi kommer med parkeringskort.

Vi går upp alla tre mot Vanjas rum. Väl där så kan man se klara ögon men trötta.

Hyfsat lugn natt. Hon har skött sig. Vi sitter en stund och pratar med varandra och sköterskorna. Ture blir hungrig. Vi går till subway för det gillar han , själv vet jag knappt vad det är. Köper med två baguetter till oss, Jenny äter av det som redan finns, macka med nutella och banan. Väl tillbaka  så vill Ture hämta Jenny för att vi ska äta ihop, men Jenny vill vara kvar för Vanja är så vaken. Hon väntar med att äta.

När vi kommer till rummet så går Jenny och möter upp Colin och Fredrik som Vanja har bott hos till och från. Dom har lovat att leverera lite gosiga kläder åt Vanja för att hon ska slippa gå i sjukhuskläder.

Ture och jag är hos Vanja så länge. Vi sitter vid Vanjas säng på varsin stol. Ture frågar om hon vill titta på lite blandade bilder från Norge, natur och familj som han har valt ut själv och tagit med. Vanja tittar på Ture med halvöppna ögon och Ture tolkar det som ok.

Efter en stunds bläddrande och visande av bilderna börjar Vanja gäspa. Då fick Ture en annan bra ide och tog fram sin mobil. Han öppnade en egen spotifylista . Håller fram mobilen framför Vanjas ansikte. Jag står framför Vanjas fötter och masserar dom med mina händer.

Ture trycker igång en låt och musik spelas i högtalaren bakom mej. Vanja titta upp, tar tag i hans mobil och vänder den tillrätta i sin egen hand sedan börjar hon skrålla ner på listan, byter låt med tummen. Höjer volymen. Släcker ner skärmen. Lägger ner mobilen jämte sig i sängen. Jag blev så in i helvetes glad . Jag hör hur Ture gapskrattar, mina tårar vrålsprutar av glädje. Jag kan inte stå rakt upp. Jag grinar högt och måste lämna rummet. Sjunker ihop en meter utanför Vanjas dörr i korridoren. Storbölande,  knäsvag och lycklig ser jag tre eller fyra systrar framför mej och hör hur någon frågar "hur är det fatt, vad är det som har hänt???" Det enda jag får fram i min gråtatack är "Jag är så jävla lycklig,  allt ni ser är glädjetårar, Vanja hanterar en mobil precis som hon alltid har gjort!!" Det blir kramkalas utanför Vanjas rum. Jag står kvar. Dörren till Vanjas rum slås upp, systrarna rusar in, jag hör tydligt hur Ture gapskrattar fortfarande.
Yr i huvudet, knäsvag och stortjutande går jag mot anhörigrummet för att få gråta färdigt min glädje. Då ser jag Jenny vid porttelfonen och vill in. Jag kan inte öppna själv för jag kan varken prata eller gå.
Dörren öppnas och Jenny kommer in och frågar vad är det som har hänt? Jag är så jävla lycklig säger jag och förklarar allt på darrig småländska. Jenny rusar vidare in på Vanjas rum och jag stannar lite i korridoren för att samla mig lite.

Detta är så stort så det är svårt för folk att förstå hur man kan bli så glad så att det känns rakt in i skelettet.

Eftermiddagen går och det blir kväll. Jag bestämmer mig för att vara kvar lite längre än dom andra. Jenny och Ture kör hem.

När jag sitter hos Vanja och tycker mig märka att hennes blick är klarare än någonsin, hon försöker mima, jag gissar men det går inte så bra. Vid åttatiden säger sköterskorna att dom ska förbereda Vanja  för natten med tvätt och tandborsting och nattskjorta. Jag går ut så länge och lämnar tjejerna i fred. En sköterska säger att jag är en klok pappa!

Jag går ut på balkongen med en kopp kaffe medan jag väntar. När en halvtimme har gått går jag in, dom måste ju vara färdiga. När jag öppnar dörren så ser jag att det står en läkare (ny för mig) vid Vanjas säng också. Sköterskan säger att hon var precis på väg att hämta mig för att du skulle vara med och prata med läkaren. 'Vi skakar hand. Han säger att han har följt Vanja sedan hon kom till Växjö och att hon har gjort enorma framsteg sedan hon kom och i synnerhet i dag och då syftar han på Tures mobil.

Han tittar på mig och säger att han gärna vill prova talventil på tracken redan ikväll om det är ok för mig.  Jag fattar först inte vad det skulle innebära men jag säger coolt ja! Då kommer en av sköterskorna fram till mej för att ge mig en kram. Hon sa något men jag minns inte vad. Sedan börjar läkaren prata med mej, samtidigt som sköterskorna förbereder Vanja med slemsugning och byte av track.
Nu hör jag sköterskorna tala om för Vanja att ta det lugnt, det här är lite svårt men det kommer att gå jättebra. Då hör jag Vanja "okej" Säger hon, det är inte hennes röst ljudet kommer från plastventilen i halsen. Men det är hennes ord. Mycket svagt och tyst. Jag har gråtit många gånger i mitt liv men jag har aldrig gråtit av glädje på detta vis. Jag fullkomligt exploderade inombords. chock

Jag talar om att jag har längat efter att få prata med henne. Du har varit så duktig och jag är så stolt över dig. Då säger hon "jag är stolt över dig med med pappa"!  Jag säger att det här kommer att gå bra, jag känner det på mig. Då tittar hon på ena sköterskan och jag hör hur hon säger, jag vet inte vad det var som hände, sköterskan förklarar att hon har varit med om en bilolycka.  Sköterskan talar om i korta drag för Vanja vad som har hänt. Hela tiden svarar Vanja okej, okej, okej.
Sedan börjar Vanja hosta och få svårt att andas. Frågade om hon hade ont någonstans hon svarade nej. Sedan insåg vi alla att det räckte för idag.

Nu är jag så fruktansvärt glad, tårarna sprutar så att jag knappt kan se min dotter men jag säger att jag måste ringa mamma. Klockan är mycket och det vet ju både du och jag hur mamma är. Hon tittar på klockan på väggen och sedan på mej och drar på munnen.

Jag rusar ut på balkongen och ringer Jenny och försöker berätta upplevelsen.
Återvänder  till Vanja efter samtalet till Jenny. Sätter mig bredvid Vanja och försöker tyda hennes läppar när hon försöker prata med mej.

Det här är jag inte världmästare på det vill jag lova,  jag begriper inte. Vi är båda tagna av stunden och jag säger till Vanja att vi får fortsätta i morgon, det känns som att vi måste sova. Vanjas ögon är inte lika klara längre och mina är gråtsvullna

Jag lägger min hand på Vanjas panna och säger att hon ska vara beredd på att vi kommer tidigt i morgon sedan säger vi godnatt till varandra och jag går mot bilen.

Drar på Fågel Fenix med Mikael Wiehe  på högsta volym och kör hem. Korkar upp en champagne och delar med Jenny.

(Musiken Vanja  valde på Tures mobil var Tandtråd med Tjuvjakt och När stadens lampor brunnit ut med Nomy)


Jag tackar min gästbloggare och make för dessa fina ord och denna glädje över denna dag!

Kärlek och glädje åt alla!

....fredag.....

Efter den kaotiska onsdagskvällen så lyckades jag faktiskt somna om när när jag vakande vid fyra. Jag har redan glömt hur länge och det stör mig lite att det är så geggigt i huvudet att jag inte ens kan komma ihåg hur dags jag vaknade dagen före. Det var ialla fall någon timme och det var behövligt. Tre fyra timmars sömn är för lite, även om den är sammanhängande. 

Jag skriver och försöker sortera. Jonas kommer och lägger sig jämte mig en stund. Jag skriver och skriver. Måste sortera klart innan jag glömmer. Det regnar ute. Det är ett sådant där lugnt, tungt och jätteblött regn. Jag måste ut i i det. Jag måste få känna skogen när det regnar. Det blir så mycket livskraft som jag kan samla och kanske ta med och dela ut. Jag tar svarta regnskor, min svarta regnkappa och tar upp mina rosa finbyxor från smutstvätten, dom kan gå en promenad också. Jag är riktigt fin känner jag. Det är fint med allt det gröna omkring mig ihop med byxorna. 

Det regnar igenom regnkappan och jag tänker gå raka vägen till soptunnan med den när jag kommer hem. Promenaden gör mig gott och dyngsur. Jag kommer tillbaka och känner mig påfylld och tänker att denna dagen kan inte bli jobbigare än torsdagen. 

Jag vill åka på en gång. Jonas sitter vid köksbordet som är täckt med kuvert, öppnade, oöppnade. Det ligger en massa andra papper också, läkarintyg och någon reklamtidning och något besiktingspapper. 

Jag ser att han i alla fall lyckas sortera bort tomma kuvert. Jag slänger. Går till duschen. Går förbi hallen där fortfarande larmet till värmepumpen i källaren blinkar.  Den har blinkat sedan vi kom hem. Jag undrar om vi har varmvatten denna duschen också...

Jag blir färdig för att åka. Joggingbyxorna är på igen. Jonas ser inte färdig ut. Jag känner stressen av att inte komma iväg direkt, stiga till en högre nivå. 

Jonas tycker att jag ska åka först. Han vill det. Jag vet ju att han vill det. Det har varit ett en rutin hela tiden sedan olyckan. Jag går först.

Vi kramar varandra hårt. Vi ses. Jag kommer inte iväg fort nog. Jag tänker att idag kommer det att bli en bättre dag än igår. Bara några få tårar på vägen in. Jag tänker att det beror på skogen och regnet. 

Flera fantastiska meddelande på telefonen. Jag blir rörd. Människor från nu och då, känner väl, känner mindre väl. Alla människor runt mig just nu känns som små rosa bomullskuddar  som skyddar mej om jag skulle falla. Det är fantasktiskt! Jag känner att det finns så mycket kärlek, liv och hopp! 

Vanja är vaken och nyduschad och trött. Hon luktar gott fast ändå inte. Jag vet vad det är. Hon luktar liksom inte Vanja. Jag undrar hur natten har varit och den var lugn efter att jag hade lämnat vid midnatt. 

Morgonen var lugn. Hon verkade ha tyckt att det var skönt att duscha. Märkligt att duscha liggandes i en säng med folk omkring sig. Kan man tycka om det? 

Jonas kommer. Han har lämnat Ture på golfbanan. Vanja sover. Vi sitter och småpratar med varandra och med sköterskorna. Vi går till "Tvåan" och äter av resterna som vi fick med oss från Lina och Håkan. Det är kärlek och det är smidigt. Vi pratar och känner oss hoppfulla inför eftermiddagen. 

Vanjas läkare kommer tillsammans med en hjärnläkare av något slag. Hon vill göra en bedömning på Vanja inför rehabilitering. Hon är ung, har glasögon bryter lite på ryska kanske...hon nyper lite försiktig och lyfter och sträcker. När hon är färdig så säger hon något som jag redan har glömt men Jonas och jag tolkar båda två att hon ser glad ut och hon har inte någon bekymrad rynka i pannan. 

Ute regnar det fortfarande mycket. Ture ringer och vill bli hämtad till Vanja. Jonas kör.  

Ture och Jonas kommer tillbaka.  Vanja bryter ihop,  Jonas gråter och Vanja försöker dra Jonas intill sig och krama honom med ena handen. Dagens nya  sköterskan gråter. Det blir starkt. 

Det är ändå mer positivt idag. Vanja är med. Ture packar upp en högtalare som dom köpte på vägen. Han drar igång musik. Det känns konstigt med högtalare och musik bland alla apparater, slangar och sjuksköterskor men ändå befriande på något vis. Ett uns vanlighet som vi så väl behöver.  Jonas och jag lämnar Ture hos Vanja och åker till vårdcentralen. Vi undrar hur vi ska göra med jobb/sjukskrivning. Det enda vi vet är att just nu finns ingen möjlighet att lyckas jobba.

Vi träffar en förstående läkare. Vi behöver nästan inte säga någonting. Vi åker tillbaka. 

Vanja sitter upp i den konstiga stolen och har även fått på sig några "stövlar" för att det inte ska hända tråkiga saker med hennes fötter. Jonas och Vanja bryter ihop tillsammans. Det är rörande men på något viss glädjande. Dom samlar sig. Dom pratar. Sedan ler hon istället.  Då tror jag att Jonas och sköterskan ska svimma av glädje. Det känns fantastiskt. 

Det lägger sig en skör men väldigt varm och glad stämning i rummet. 

Medan vi varit på vårdcentralen så hade Ture pratat, spelat musik visat några kort för Vanja. Hon har pekat och sträckt ut armen efter honom och försökt forma läpparna.

När han visade kortet på henne och Laki så började hon gråta. Det gör skär i mitt hjärta när han berättar.  Hur känns det då inte i Vanjas?

Hon blir trött  eller får ont i stolen. Får nästan panik. Vi hjälper sköterskorna att flytta tillbaka till sängen. Det är svårt med alla slangar och grejer och någon som har panik. 

Vi är svettiga. Allt blir snabbt lugnt igen. Vanja verkar ganska nöjd. Vi får bra kontakt. 

Ture och jag säger hej då framåt tidig kväll. Jonas tar hand om kvällen. Det känns lugnt och med sjuksköterskor som jag känner att han klickar lite extra med. Det känns tryggt att lämna och åka hem med Ture. 

Jag tänker att vi borde handla lite och kanske ta en kvart till lite plock och städ när vi kommer hem. Men vi nöjer oss med cola, godis, popcorn och Biggest Loser.......

Vi kommer hem till en liten påse på farstukvisten med saft i vacker flaska, hembakade knäckekex och en fin hälsning från snälla grannar. 

Vi har det mysigt. Jag får sms av Jonas. Det är fortfarande lungt. Phu! 

Anne kommer, det är härligt att träffa henne och krama henne. Hon är leverantör av två matkassar från Jennie och Johan med allt möjligt i. Dom tyckte det passade bättre än en blomma. Jag vet inte hur dom kunde veta, men jag tror knappast att dom kan begripa exakt hur glad jag blev. Jag blev helt varm och nyfiken. Jag skrattade när Anne och jag packade upp.  Där var allt från choklad och korv med bröd, kattmatstopping åt Pajas och Jesus och färdiga pajer att bara slänga in i micron ....en liten stund av julaftonkänsla. 

Nästa vecka ska jag ha som mål att klara att handla. 

Vi dricker en kopp kaffe ovanpå stöket på köksbordet. Allt är lite vanligt en stund. Vi skrattar när hon berättar hur hon och Marc har försökt plocka fästingar på Pajas......Anne har ett skratt som alltid smittar. Det är skönt. Det är vanligt. Jag tänker ätt vi är lyckligt lottade.....vi har en mur omkring oss på våran smala, smala, stig som vi vinglar fram på just nu.

Jonas kommer hem. Dom träffas. Varm kram. Mer skratt. Det är befriande. Man får vara glad. Man måste passa på att vara glad för minsta lilla, man vet aldrig vad som händer i nästa minut!

Försiktig dörrknackning. Grannar som undrar, är bekymrade och vill hjälpa om dom kan. 

Det finns så mycket värme från både väntade och oväntade håll. 

Bra dag. 

Det tar jag med mig inför denna dagen. Kanske blir det klänning. Nu är det lördag. 

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!

....torsdag....

Vaknar. Skriver. Går ut. Behöver skogen. Blir jätteledsen. Undrar om någon är vaken. Det är inte hela världen att väcka någon, jag vet det. Det är inte hela världen att gråta heller....Jag går och går. Tårarna och trycket över bröstet kommer och går. 

Kommer hem. Äter mina bär och mina frön. Som vanligt...Duschar. Velar inte med kläderna. Jag tar samma rosa byxor som dagen före. Dom har hängt ute. Dom luktar landet och inte sjukhus längre. Det känns gott och tryggt i näsan.  Sjukhuslukten får hela kroppen i darrning och på helspänn. 

Jonas och jag pratar inte särskilt mycket. Jag beställer tid till vårdcentralen för oss. Vi har ingen möjlighet att jobba. Vi kan inte ens fylla i en blankett utan att bryta ihop trots att vi hjälps åt.

Vi åker in till Vanja när jag har tvångskramat Ture som susar iväg mot skolans sista dag  i finskjorta, snygg frisyr och en hel del exklusiv lukta gott! Denna stekare! 

På sjukhuset är det lugnt. Det vet jag. Hon ser ganska avslappnad ut men följer oss en stund med blicken. Det doftar lite lukta gott om henne också. Bra att vi köpte lite goa hygiengrejer till henne. 

Hon slumrar till. Vi går till kuratorn. Hon känns trygg. En trygg gammal stabil moster från landet ungefär. Hon lovade att rodda lite i pappersgrejer åt oss. Vi/ jag pratade lite om olyckan och efter en stund så säger hon till Jonas och mej. - Det kan vara bra att skriva lite om allt detta, om det så bara är anteckningar.  Jag skrattar nästan lite och berättar att jag skriver någon timme eller mer varje morgon.

Vi går därifrån och känner en gnutta lättnad av att överlämna , just nu oviktiga, saker som kan bli oerhört besvärligt om det inte sköts. Nytt besök på tisdag. Det är bra om vi svarar även när det står privat nummer, säger hon när vi går, det behöver inte vara dåligt. Hon hade försökt nå oss många gånger....

Går ner till Vanja igen. 

Hon har det fortfarande lugnt. Ture kommer in som en frisk fläkt i rummet. Han har betyget i handen som han är nöjd med. Vi pratar och det är ganska munter stämning. På morgonen innan Ture gick så sa jag att något mysigt får vi lov att göra för att fira in sommarlovet, åtminstone en bakelse. 

Bästa Håkan hör av sig och undrar vi vill komma och käka upp rester från gårdagens student. Det vill vi. Det känns konstigt att åka och träffa dom men det känns helt underbart vanligt. Där är jag trygg. Jag kan bara vara som vanligt. Jag kan låtsas en stund att allt är som vanligt. 

Jag är jättehungrig. Vi käkar grillbuffe och det smakar så ljuvligt. Vi pratar inte jättemycket om det jobbiga. Det känns både skönt och inte. 

Stressen över att inte vara hos Vanja börjar smyga sig på. Vi måste dit. Jag vill det men jag vill inte åka ifrån Lina och Håkan jag vill vara där och känna att jag kan vara som vanligt men också bryta ihop när jag behöver. Det knyter sig ordentligt i mitt bröst. 

Vi blir ledsna allihop. Vi åker.

Åter på sjuhuset så hade personalen flyttat över Vanja till mer sittande. I någon monstig stol Det såg märkligt och sorgligt ut. Lugnt. 

Ture och jag sa hej då till Vanja. Jag körde hem Ture. Ville stanna hemma med honom men ville tillbaka....

Kvällen började lugnt. Vädret ute var ljuvligt ljummet. Ture ville att Jonas skulle spela golf. Jag tyckte det var en bra ide´och knuffade iväg Jonas. 

När jag kom tillbaka till Vanjas rum så var det uppståndelse. Kräk.  Sonden utdragen. Vevande armar och ben. Svett som rann. Kanyler som åkte ut. Maskiner som pep. Lakan som behövde bytas. Nytt kräk. Ny sond. Mer kräk. Hålla fast. Ledsen blick. Arg blick. Jag vill bara springa därifrån och komma tillbaka när det är lugnt igen. Det går inte. Vi behöver vara många. 

När det är ordning på allt igen så står jag själv vid sängen börjar gråta. Spänningen och oron som nyss var, släpper lite.  Vanja tittar på mej med en klar genomträngande blick, hon sträcker ut sin yviga arm och drar mej intill för att trösta. Jag säger att det inte är hon som ska trösta mej, jag blev bara så himla orolig när det blev så mycket. 

Det är lugnt en stund sedan börjar det lite igen. Jag vill bara att hon ska somna för kvällen nu. För hennes skull. Hon har det jobbigt på kvällarna. Nattpersonalen kommer. Man ser att Vanja försöker forma läpparna men vi kan inte tyda. Hon svettas. Hon är orolig. Jag släpper inte henne en sekund. Hon tittar så mycket nu. Rädd blick. Arg blick. Ledsen blick. Frågande blick. 

Till slut får hon ro. Det är mörkt utanför fönstret. Jag har stått vi hennes högersida i många, många timmar. För att jag ville, kunde och behövdes. 

När jag lämnar rummet och sjukhuset känns det som att allt och alla sover i hela byggnaden. Jag möter ingen. Det är nästan midnatt. Jag har Jonas i luren hela vägen till parkeringshuset. Där lägger vi på och jag kör sakta på småvägarna och gråter tyst hela vägen hem. 

...onsdag...

Jag bestämde mig efter någon timmes skrivande att jag skulle springa. Jag måste på något sätt sätta in lite på mitt energikonto.
Jag stack iväg och efter några hundra meter så stannade jag för att prata lite med min granne som var ute.
Jag hör hur min mun pratar om något som egentligen rör mej men jag har redan satt elstängsel runt tankarna för att dom ska stanna kvar, i nuet, i naturen.
Vi/jag pratar en liten stund och springer sedan vidare. Jag undrar när min första gråtattack ska komma och ta andan ifrån mina lungor.
Jag springer och springer. Ser mej omkring. Ser vacker natur.

Kan andas. Tankarna stannar innaför staketet, hela vägen hem igen. Det känns skönt och jag vet att jag har laddat in lite på kontot.

Jag bestämmer mej för att ta mina finbyxor. Jag är så in i bomben trött på grå mjukisbyxor.
Det blir rosa byxor som gör mej lite muntrare när jag tittar ner.

Idag ska vi ha möte med två läkare. Vad tänker dom? Vad tänker vi? Jag har ont i magen.

Kommer in till Vanja, hon är förhållandevis klar i blicken. Hon tittar verkligen på mej och det drar i mungipan flera gånger...uppåt. Det känns märkligt och lite overkligt, jag vågar nästan inte bli glad för det känns inte sant. Men så klart så ler jag mot henne och talar om att jag är glad att se henne. Hon är lugn och hon är med. Hon reagerar när någon kommer in i rummet. Vänder lite på huvudet. Kramar min hand några gånger när jag ber henne. Öppnar ögonen en gnutta extra när jag ber om det.
Jag slappnar av lite och tänker att det här kommer gå vägen.

Jonas kommer men får inte se medvetenheten i Vanjas ögon. Hon har somnat om. Men han blir såklart glad när jag berättar.

Vi går och äter pizza. Jag kan knappt äta. Ont i magen. Maten får liksom inte rum den också, magen är ju liksom redan proppfull av oro inför eftermiddagens läkarmöte.  Jag lämnar det mesta. Går ut medan Jonas betalar. Vi går tillbaka, lite släpande.

Hon sover tungt. Vi åker en liten runda och handlar fin duscholja som luktar ljuvligt, fin deodorant, vi är lite oense om hon gillar den gröna eller den vita serien bäst men tar dom första pinalerna i den vita doften och en fotkräm i den gröna. Det känns bra och lyxigt. Sjukhuslukten gör mej spyfärdig. När jag vaknar på morgnarna så sitter den kvar under näsan. Kanske känner Vanja samma? Kanske stimuleras hennes hjärna lite med lite goda dofter? Säkert är det också mycket trevligare för personalen att jobba med.

Vi går in i pratrummet. Samma rum som vi satt för två och en halv vecka sedan när olyckan just hade hänt. Då satt vi här när läkaren berättade att det var väldigt allvarligt och att Vanja skulle flyttas till Lund.

Nu när vi sitter här så är det två läkare, en läkarstudent, Jonas och jag och den sköterskan som har tagit hand om Vanja varje mest sedan hon kom till Växjö.

Jag hör vad den äldre och lite mer erfarna läkaren säger och jag vet redan allt men jag vill inte att han säger det högt. Jag vill bara inte det, jag vill jobba med det i egen takt och sätta ord på det i min egen takt.
Vanja är allvarligt skadad, vi vet!
Vanja kommer att stanna på IVA  hela sommaren, annars skulle han bli väldigt förvånad.
Vanja kommer med stor sannolikhet tex aldrig köra bil.

Vi ska göra allt för att Vanja ska få ett liv som är meningsfullt.
Målen får inte bli så höga.
Kanske vi måst börja med att ha som mål att på något sätt kunna kommunicera med henne och att ska kunna äta riktig mat.....

Jag blir nästan svimfärdig och är nära att spy. Samlar mig, några tårar rullar....jag kan prata om mitt barn hur som helst men ingen annan får gå över gränsen på det här viset...jag vet ju redan....

Jonas säger inget. Han lägger sin varma trygga hand på mitt ben. Jag tittar inte på honom men jag är säker på att han gråter och tänker ungefär som jag.

Alla sitter tysta. Väntar dom på ett hysteriskt utbrott? Väntar dom på frågor från oss? Jag vet inte och jag bryr mig inte.

Den unga läkaren säger att på förmiddagen hade Vanja tittat med annan blick och även tryckt hennes hand på uppmaning.
Den äldre säger att det är bra efter en så allvarlig skada och så kort tid efter. Han säger också något om att unga människors hjärna har bättre  förutsättningar än äldres.
Spykänslan lägger sig en aning. Jag har något som är bra att fokusera på. Jag vet att jag måste lägga dom svåraste tankarna i min byrå och närma mig dom varsamt för att kunna vara kvar i nuet, glädjas åt dom små, små sakerna och inte gråta och vara ledsen precis hela tiden. Jag måste få glänta lite på lådan med dom riktigt tunga tankarna i min egen takt och kanske också tillsammans  med trygga människor omkring mej.

Det bestäms att Vanja ska ha två ansvariga sjuksköterskor som känner henne lite mer. Jag tänker att det känns som att det inte spelar så stor roll vilka det blir för nu har vi träffat dom flesta och det känns som att det är väldigt fina och duktiga människor allihop.

Det bestäms också att vi ska försöka ha någon form av schema för Vanjas skull i första hand men även för oss. Rutiner heter det visst......Bra om hon kan vila mitt på dagen och kanske ha en fast tid med sjukgymnast direkt före eller efter. Då kan vi ha några timmar där vi kanske kan känna att vi kan få ro utan att vara på plats. Det känns tryggt. Det känns tryggt när någon annan tar kommandot och helt plötsligt känns det urviktigt med rutiner.

Det blir en känslomässigt väldigt jobbig eftermiddag hos Vanja. Vi har svårt att hålla ihop. Jag bryter ihop med fyra sköterskor omkring mej. Dom är fina. Jonas vankar ut från rummet, in igen, ut från rummet, in igen. Hans smärta är svårhanterligare än min just nu. Jag vill så gärna hjälpa honom att samla ihop sig lite men jag vet att det inte går. Men jag vet att han känner att jag är trygg och det är bra för det är jag. Han vet och jag vet att han kan och han får falla. Han vet det och jag vet det. Jag står här. Skulle jag falla så kommer det att bli han som står kvar.

Vanja vaknar lite igen. Hon blir orolig och ledsen. Jonas är vid hennes yviga högerhand. Hon är ledsen, han här ledsen, dom är ledsna. Bådas tårar blöter ner. Det är bara Jonas, jag, Vanja och en sköterska.
Plötsligt sträcker Vanja ut sin yviga arm bestämt mot Jonas, hon drar honom hårt intill sig och dom kramas länge. Jag gråter. Sköterskan kan inte var proffsig, hon gråter. Det känns mänskligt.  Det är så fint och så in i helvetes sorgligt på samma gång.

Timmarna går. Mycket tung stämning idag. Det måste vara samtalet. Kanske var det ändå lite bra....jag vet inte.

Ture kommer en runda och pratar med Vanja.

Jag lämnar Jonas kvar själv med Vanja på sjukhuset. Han behöver en stund till för att se att hon kommer till ro för natten. Det är lite svårt att lämna honom. Han lovar att komma snart. Han lovar att köra försiktig. Han sitter i fåtöljen i Vanjas rum. Han känns liten. Jag klappar och pussar honom på huvudet. Han luktar inte Jonas. Vi ser varandra i ögonen. -Jag älskar dig, vi ses sen.

Ture och jag åker hem. Vi tjafsar i bilen. Jag försöker undvika men det är går inte och det känns ledsamt och jag blir otroligt trött.

Vi kommer hem. Ture går upp på sitt rum. Det mörknar. Jag tänder inte. Jag väntar på Jonas. Han ringer när han kör. Han har svårt att prata och jag med. Vi lägger på. Jag steker lite potatis och en stark korv. Han kommer hem. Äter jättelite. Jag ser att han har det lika fullt i magen som jag hade det vid lunch. Vi säger inte så mycket. Vi kramar varandra hårt och går till sängs.

Jag vet nu att respekt är det tveklöst viktigaste i en relation. Allt annat kommer på andra plats.

Jag vet att vi har en mur av fina nära vänner och bekanta som kan ta emot oss om vi faller bägge.

Det finns så mycket kärlek omkring oss. Jag känner mig otroligt tacksam.

Jag har missat två viktiga och fina studenter denna veckan. Det känns inte så viktigt men ledsamt att inte dela glädjen och vara med och gratulera och ha roligt och fira.

Sover drömlöst.

Hjälp oss och er själva genom att alltid vara glada för det lilla och ta hand er själva och om varandra, ingenting är viktigare.

Kärlek och glädje åt alla!

...tisdag....

Det är onsdag morgon och jag har tagit sovmorgon till halv fem.  Sovit hela natten sånär som en mardröm som jag vaknade av med tårar som blött ner hela kudden. 

Dags att försöka återberätta tisdagen, för mig själv, för alla som undrar och framför allt för Vanja att läsa när hon vaknar!

Tisdagen får man väl säga var en bra dag förhållandevis till måndagen. Ture önskade skjuts till skolan och det passade bra för Jonas och jag pratade dagen för om att vi måste nog åka i två bilar ifall det blir en kväll som dagen före.....Vanja var superorolig och Ture själv hemma. Då behöver vi sära på oss. 

Ture och jag smyger runt i köket och hoppas att Jonas sover. Han gör i alla fall inget väsen av sig. 

Jag skriver en lapp till honom att jag åker in så länge och att det står två kokta ägg i en gryta som han kan ta. Jag är nästan helt säker på att han kommer att äta dom bara för att jag har kokt dom till honom, inte för att han är hungrig. Det är bra. 

Vi kör in. Ture undrar hur det blir nu i sommar, kommer vi att kunna hitta på så mycket, som tex golfweekend eller så? Jag svara helt ärligt att jag inte vet men att jag tror att vi inte kommer att kunna åka iväg något vidare. Det känns lite dystert men det är ju så det är. Han undrar också hur länge vi kommer att vara så här dystra, ledsna.....

Stannade utanför skolan och kände att jag ville krama mej fast vid honom jättehårt och pussa på honom och tala om att jag älskar honom. Men det är ju ingenting man gör ostraffat med en blivande femtonåring utanför hans skola, åtminstone gör man inte det med Ture. Man får smyga sig på honom när han har hög feber eller något.

Kör vidare och har en jätteledsen tung klump i magen. Jag vet att dom skulle stänga av sömnmedlet på Vanja vid sju (har lärt mig att man har lite besvärligt med klockan inom Iva, både i Lund och växjö, så jag behöver nog inte skynda mig)  , jag vill vara där innan hon blir för orolig. 

Jag går in till henne och vill kasta mig över henne, lyfta upp henne i famnen och krama henne också hårt men jag nöjer mej med att gå fram och klappa henne lite på armen och viska godmorgon. Ingen reaktion, hon är långt borta, dom har inte stängt av än. 

Det känns lite rörigt i rummet, dom är många där och jag tror att det är skiftbyte och lite avstämning. Jag säger att jag går till "vårt rum" och om någon vill vara så snäll och säga till mej när dom stänger av. 

Går in på Tvåan (det är två anhörigrum, vi har Tvåan) och bestämmer mej för att fälla ut och bädda i bäddsoffan trots att det är morgon. Det är smidigt och jag behöver inget tålamod. Jag lägger mig ner och känner att det är hur skönt som helst att lägga sig...somnar till. 

(just här låtsassover jag......)

Vaknar av att mamma hör av sig hon är på väg till sjukhuset. Jag har sovit en timme. Jag säger att hon ska skynda sig för dom väcker Vanja när som helst och då vill jag inte gå ifrån och öppna. 

Sköterskan kommer och säger att nu har vi stängt av. Jag blir jättestressad och vill gå in till Vanja på en gång, fast jag vet att det kommer säkert att ta minst tjugo minuter innan det händer något.  Mamma kommer efter 10 minuter, jag känner att det är så skönt att se henne, det är tryggt och jag känner mej ganska säker på att hon inte kommer att bryta ihop, hon är som jag (eller jag som henne) det kommer med full orkanstyrka i ensamheten senare.

 Det känns skönt. Vi går direkt in till Vanja. Mamma pratar med henne, med sköterskorna som blir jättenyfikna när jag berättar att mamma är pensionerad zonterapeut! Hon sätter sig tillrätta vid Vanjas fotända och tar lugnt och metodiskt hand om hennes fötter och underben. Jag kan känna hennes händer och jag vet att det gör gott för Vanja. 

Allt är väldigt lugnt. Ingen ostyrig hand behöver hållas reda på! Jonas kommer. Någon timme går. Läkaren kommer och vi går och pratar lite i ett annat rum medan sköterskorna sköter om Vanja en stund med lite sängklädersbyte och pyssel. 

Mamma frågar läkaren saker, jag frågar läkaren saker, Jonas lyssnar och har det jobbigt. Vi vet ju att hon är svårt skadad men det är hela tiden jobbigt när det sätts ord på det. Vi vet ju fortfarande inte hur det kommer att visa sig och hur pass det kommer att läka....Jag undrar hur vi kommer att lösa vår ekonomi, ska vi vara sjukskrivna eller hur gör man. Läkaren säger att hon ska diskutera detta med sina kollegor och jag känner att det lättar lite i mej när någon tar tag i saker åt oss.  Jag vet ju att det går fort att bli fattig om man inte jobbar och det räcker med så få orosmoment som möjligt förutom Vanja! Man vill inte tänka på ekonomin i detta...

Vi går in till Vanja igen. Jonas går fram, hon blir tyst ledsen, det kommer tårar, Jonas pratar varmt och från hjärtat med henne och dom bryter ihop tillsammans. Det är glädje och sorg i hela situationen och jag känner hur några tårar sakta rullar ner för mina kinder. Det är så sorgligt men ändå så fint på något sätt. Jonas går ut lite efter en stund, jag tar över och får ungefär samma reaktion, jag säger att det kommer ordna sig på ett eller annat vis. Mormor pratar också med henne och hon får också en liknande reaktion. Ögonlocken öppnar sig en liten liten gnutta emellanåt och vi känner nog alla tre att det finns lite liv och reaktion därbakom. 

Jonas kommer tillbaka med lite kaffe och ett lugn. Vi sitter och pratar lågmält med varandra och med Vanja. Allt är väldigt lugnt. Det ser ut som att hon inte har alls lika ont eller är lika orolig i kroppen som igår. Vi känner oss hungriga och lite trygga och lämnar mamma med Vanja för att gå ut tillsammans och köpa något att äta. 

Vi går och andas ut och är överens om att det än så länge är en riktigt bra dag. Vi vill inte gå mot stan, vi vill inte möta någon, orkar inte. Vi går till konsum på söder. Vi har det trevligt. Vi gör en vanlig sak tillsammans. Jag ska handla tamponger och ser något som jag inte sett någon annanstans....

Det var kul och lite fyndigt. Det blev dock inte den chokladen det blev en annan. Vi handlade lite pålägg, bröd, smör, bananer och nutella. 

Promenerade tillbaka. Jag kände att jag var tvungen att fånga in Jonas och pussa lite på honom. Han är så trygg. Vi gick vidare, höll om varandra och genade över ett gräsområde. Fick ett långt, roligt meddelande om en helt vanlig vardag med löpning, pms och bajsätande hundar. Underbart! Jag skrattade högt, Jonas nöjde sig med att le ganska stort när jag läste upp det för honom !  (Vi har inte riktigt samma bajshumor) 

Vi kom upp till Tvåan och åt lite mackor och bananer. Jonas försökte göra en sjukanmälan till försäkringskassan...det är för mycket begärt i vårt tillstånd. Hjärnan känns totalt igengeggad. Jag lyckades inte fokusera och hjälpa honom heller....en annan dag.

In till Vanja, det hade varit lugnt. Vinkade av mamma. Satt hos Vanja, timmarna gick. Lugnt. Jonas hämtar Ture, när dom kommer tillbaka blir Vanja lite ledsen igen. Ture tar hennes hand. Det verkar som att hon kramar den på uppmaning. Vi har lite kontakt en stund sedan åker jag iväg med Ture till golfen. Han är inte helt sugen men vi åker dit och jag är glad att han är där för jag är ganska säker på att det är bästa stället för honom förutom med oss. 

Kommer tillbaka till Vanja. Jonas är svettig och tittar på mej med stressad blick när jag kommer in. Vanja ännu svettigare och väldigt yvig i sina rörelser. Hon vill ha bort grejer som stör henne. Det är hemskt att se men ändå i mitt tycke sunt och inte förvånande. Hon har det jättejobbigt. Jonas och jag byts av att punktmarkera hennes yvigaste hand, en underbar sköterska försöker sköta resten men hon får ringa in två till för att kunna hjälpa Vanja med lite mer medicin så att hon inte behöver ha det så jobbigt. Efter någon dryg timme till så hjälper medicinen och hon får ro igen, utan sömnmedel. Det är bra. Jonas och jag bestämmer oss efter en stund att vi är trygga med att åka hem. Nu är klockan kväll och vi vet att dom kommer att ge henne sömnmedel för natten om det behövs, hon kommer inte att ligga och ha det jobbigt på natten när vi inte är där.  

Man vill också att det ska finnas någon form av dygnsrytm. 

Jag kör direkt hem och Jonas hämtar Ture på golfbanan. Vi äter middag klockan halv tio på kvällen. Min arbetsinsats för den middagen var endast att koka pasta. Tack vare "Annegrannevän" Det smakade ljuvligt! 

Jag tror att jag somnade klockan tio! Jag sov tills jag började skriva nu vid halv fem. 

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA

.....måndag...

Måndag morgon.

Jag vaknar som vanligt tidigt.
Brukar ju vakna tidigt men sedan olyckan så vaknar jag extremt tidigt, runt fyra.
Det känns som att jag har sovit bra och lugnt dom timmarna som jag har sovit men så fort jag vaknar så går huvudet på helvarv och börjar försöka sortera allt.

Undrar hur Vanjas natt har varit?

Undrar hur dagen blir?

Känner mig lite tom och anar en huvudvärk som är på ingående.

Jag måste ut. Jag måste ha luft och skog.

Klär på mig och går ut. Jag märker att det inte har någon inverkan alls, det gör mej orolig.
Om jag inte kan hämta kraft i skogen .......jag tvingar mig att gå vidare men benen är liksom tunga och motivationen är nästan obefintlig.  När jag har gått en bit så inser jag hur enormt mycket det har växt på två veckor medan vi har varit i Lund. Jag kommer ju nästan inte fram på min stig, det är som ett hav av grönska och lupiner, jag kommer på mig själv att jag ler en gnutta, åtminstone inombords. Det är mycket liv.

Är nästan hemma när jag möter Ture som ska cykla iväg till bussen. Första dagen i skolan efter olyckan. Han har själv valt att gå. Jag sa att jag absolut tyckte att han skulle det om han tyckte att det kändes rätt. 

Han känns pigg, fräsch och munter, (raka motsatsen till mej) det glädjer mig. Jag följer ryggtavlan på honom med blicken och tänker att jag vill springa ifatt och hoppa upp på hans pakethållare och också vara pigg, fräsch och munter. 

Går hem. Jonas är i köket. Vi kramar om varandra men säger inte så mycket. Jag tar en dusch, hänger en maskin tvätt. Sitter i telefonkö till folksam. Jag vet inte riktigt varför jag ringer dit men jag tänker att vi kanske har någon form av försäkring som ev. täcker några omkostnader från Lund....eller kanske måste jag skadeanmäla Vanjas olycka...jag vet inte riktigt. Efter drygt tjugominuters telefonkö så säger dom att att det har blivit något fel....jag orkar inte ens bli en gnutta sur 

Jag ringer inte igen...en annan dag....

Jag kan inte bestämma vad jag ska ha på mig. Jag tänker att jag vill ha klänning. Jag har bott i mjukisbyxor i två veckor, jag som aldrig går i mjukisbyxor ens hemma. Men Ture och Elvira köpte ett par till mej första dagen i Lund, jag flyttade in i dom.

Det blir inte klänning det blir mina sköna, gamla gröna linnebyxor och en tröja som är lätt och ta av och på trots min "frozen shoulder" . Jag känner mig bekväm men börjar nästan lipa av irritation när jag ska få ordning på håret. Det är nästan omöjligt med bara en vänsterhand som når upp.

Det blir tofs med Jonas hjälp som vanligt. Vanligt är skönt.

Vi kommer iväg till sjukhuset. 

Vi säger godmorgon till Vanja. Talar om för henne att vi är där men hon är inte med. Hon sover djupt. Mamma kommer. Idag är det Tildes student. Det finns en liten tanke att vi i alla fall skulle knata iväg och se när hon springer ut... 

Mamma kramar om oss. Pratar och klappar lite på Vanja. Efter en stund går mamma och jag ut och sätter oss och pratar lite i väntrummet. Mamma går iväg och äter. Jonas och jag sitter hos Vanja, allt är ganska lugnt. Ny läkare idag. Får inte så bra kontakt. Hon känns lite ung och ......jag vet inte....

Vanja får lite ny medicin som ska hinna verka innan nästa väckningsförsök. Vi hinner äta innan.

Vi går och möter upp mamma och äter libanesiskt på  Mammornas Cafe´i Utvandrarnas hus. Jag kom på mej själv att le flera gånger. Hon som jobbade var härlig, maten god och jag blev jättemätt.

Dags för väckning. Det går långsamt. Klockan är tio i två. Vanjas kropp börjar röra sig och jag tänker att det känns som att det bara är  kropp som vaknar. Hon känns inte som att hon är med alls. Hon vevar mer och mer och svetten rinner på henne. Hon jobbar och jobbar. Ser ut som man känner sig när man har influensan med riktigt  hög feber. Det gör ont och värker i hela kroppen. 

Ture kommer. Mitt huvud värker. Nya sköterskor kommer som ska jobba kväll. Jag känner att jag blir orolig och förbannad. Det känns som att dom inte ser Vanja eller oss dom, dom springer mest runt och tittar på apparater, sladdar och papper...Vanja lider, min orosklump växer. Sköterskan som varit med hela söndagen och måndagen kommer tillbaka, jag blir trygg en liten stund när hon tar kommandot. Hon ser oss hon ser Vanja. Hon går hem för dagen. Helt plötsligt står Jonas och jag på varsin sida om Vanja och det känns som att allt hänger på oss och dom nya sköterskorna bara springer förbi och låtsas att det regnar....Jag säger till mej själv att gå därifrån så att dom kan och måste börja jobba på riktigt.....Jag kör hem Ture. Får två oväntade samtal där det känns som att jag pratar om någon annan familj än min egen...

Kommer hem. Kör tillbaka. Vanja har fått eget rum. Sviten. Jag misstänker att dagsköterskan är inblandad i denna sköna flytt. Tack och lov för eget rum. 

Vanja kämpar fortfarande, Jonas står tryggt vid sidan. Han är slut. Han lider också. Vanja är dygnsur av svett. Lakan och kläder och kudder byts. Klockan närmar sig sex. Olika mediciner provas, ökas, minskas, morfin för smärta och för lugn.....inget hjälper något vidare. Jonas nöjer sig med alvedon för sitt huvud även om han nog gärna skulle ta en rejäl dos av något annat. Klockan går sakta, jag hinner vänja mig vid sjuksystrarna och börjar förstå och tycka om. Det är skönt. Det börja skymma. Vanja kämpar, Jonas går ut ur rummet. Jag fortsätter hålla hennes höger hand som behöver punktmarkeras för att inte ställa till mer trubbel än nödvändigt. Jonas kommer tillbaka. Plötsligt tycker jag mej se  ett litet annorlunda ansiktsuttryck på Vanja när hon hör Jonas. Jag vinkar fram honom. 

Han kommer jättenära henne och talar lugnt och tryggt, hon  släpper efter och vill börja gråta....ett par gånger. Jag vill också gråta, allt är sorgligt, men lite lättare, första tydligare medvetandet sedan i morse, vi är så trötta.  Klockan är nog åtta ungefär. Vi vill bara att hon ska få ro igen, hon har kämpat så många timmar....läkaren vill vänta en stund till, en stund till, en stund till...jag går ut och ringer Ture och säger att vi är snart på gång, vi åker så fort Vanja får ro. Samvetet för Ture som är själv hemma......Går tillbaka. Gnor lätt men bestämt i jämn fart på Vanjas vader. Benen blir stilla och hon får ro en stund. Det är skönt för båda. 

Det är mörkt nu. Sjukhusets alla korridorer är alldeles stilla när vi går igenom mot parkeringshuset. 

Pratar med Ture i telefonen nästan hela vägen hem, jag tänker att han kommer vara trött i morgon, klockan är halv elva. Kommer hem. Slitna. På våran köksö står ett "kit"......

Jag börjar nästan gråta av glädje......min kära granne och vän Anne har varit och lämnat. Ingenting känns bättre just där och då. Det är så mycket omtanke som ligger där på köksön. Ska ätas med andakt i morgon. 

Mår illa när jag står över handfatet och borstar tänderna, sjukhuslukten....

Jättetrött, somnar ovaggad! 

KÄRLEK OCH GLÄDJE ÅT ALLA!