..."misslyckadkletet"

När barn är små så är dom helt otroligt beroende av minst en vuxen, sedan blir dom äldre och klarar sig mer och mer själva.....och efterhand helt själva...

Om dom inte tillhör gruppen som klarar sig helt själva..... fast ändå inte...

Den gruppen som kan göra precis samma saker  som alla andra vuxna ....fast ändå inte....

Att vara vuxen och klara allt som en vuxen kan,  fast ändå inte....


När allting faller och snabbt styr mot helvetet, om inte den där vuxna finns som stödhjul,  HELA TIDEN

Jag är stödhjulet

Det går bra

Men det är en stor utmaning och ett jätteansvar som ibland känns onödigt svårt och klurigt, nästan övermäktigt faktiskt...

Fast så får man ju inte tänka för då finns risk att man bara ramlar i hop och blir en blöt fläck

Att stå nära någon med  psykiska funktionshinder är supersvårt ...

...men att själv vara den som hela tiden måste kånka runt på den där ryggan med psykiska funktionshinder och hjärntrötthet, har det emellanåt, lite för ofta faktiskt, på ren svenska "ett rent helvete"

När man väl har kravlat sig upp och mår bra en stund, ja då kan man ge sig själva fan på att det där jävla handikappet skriker skithögt  rakt i örat "Nä, nä, nä, så där bra får du faktiskt inte må....det kommer ändå inte att hålla i sig.....kom med här nu, ner i geggan med dig, här på botten igen och känn dig riktigt misslyckad"!!!!!

Börja jobba sig uppåt igen med hjälp av stödhjul.....bli skriken rakt i örat och ramlar ner i geggan igen...

Kravla sig upp igen, öm och blåslagen......för att bli nästan döv av skrik från misslyckangeggan......


Att kastas fram och tillbaka på det viset gör en dödstrött.....har man då en hjärnskada på det som innefattar hjärntrötthet så kan ju var och en räkna ut själv hur det slutar.......


Att leva med detta är mer än supersvårt och att vara stödhjul till den cykeln skojar man inte bort......

Att dom flesta människor inte begriper hur en person som kan allt,  inte kan klara sig bra på egen hand...är också lite sorgligt, men förståligt...jag fattade nog inte heller förut...man får lära sig...


Men när man av oförstående personer får höra att man ska vara glad att man lever i alla fall....då kan jag bli lite lätt sur...visst är det så....men..

...det är ju inte speciellt många,  ens friska ledsna personer som lätt kan tänka om i ett hav av tårar och  frustration: "Jag är ialla fall glad att jag lever" ...

Det är inte så jävla lätt att rycka på axlarna och lite käckt tänka: "Jag är i alla fall glad att jag lever" särskilt inte om det nu bland annat är just det som är ens funktionshinder,  att man ramlar så in i helskotta långt ner i dyn när man väl ramlar....

"Ja men här ligger jag i "jagärmisslyckadkletet" och är jäkligt glad att jag lever" ...jomen tjena....

En liten jämförelse som en och annan kvinna lätt kan sätta sig in i:

Du har PMS så in i bängen...ALLT är åt helvete och så säger någon åt dig "Men du kan väl  i alla fall vara glad att du lever" !!??

Det vet ju ALLA som lider eller har lidit av PMS, att så funkar det ju faktiskt inte

Det funkar när man mår bra men inte när man är där på den där bottnen där tårarna sprutar och hela världen är ett helvete....



Men men, varje dag är en ny dag och varje dag hittar man nya stigar och vägar att balansera på eller andra sätt att ta sig upp på ....
...men ibland måste man också bara få kapsla in sig och hålla andan.....

1. Kärlek & glädje åt alla!